billing

Det här har jag länge varit tyst om. Undvikit som ämne helt, faktiskt. Och det finns en anledning. Men nu glider tankarna mera och mera åt dessa specifika håll, eftersom jag skall tillbaka i augusti. Jag skall vara lärare igen…

Det finns en del att diskutera, nu lagom till valen. Här följer ett av mina favoritämnen:

Vi tar ett exempel från en av mina favoritböcker – Barnaboken. (Ja-a, nu igen… ) Där möter vi Pär, som kissar i papperskorgen, i skolan. Pär är tonåring. Pär ertappas av en av sina lärare, som blir topp tunnor rasande. Han läser lagen över Pär, som nu får som uppgift att rengöra papperskorgen, och två andra till. Medan Pär håller på med detta kommer en annan lärare gåendes i korridoren. Han undrar vad Pär pysslar med. Lärare nummer ett säger att papperskorgarna var så skitiga, att Pär här ställde upp på att rengöra några av dem. Han skyddar Pär inför sin kollega, och nämner inte kissandet. Vilket Pär är oändligt tacksam över, naturligtvis. Pär kissar inte i papperskorgen mera.

Ursäkta, men suck. Man önskar att det såg fortfarande ut så här Anno Domine 2006, i den svenska skolan. Istället ser det ut så här:

Pär, munderad i militärkängor, grön munkjacka med svenska flaggan på ena ärmen, och rakad skalle, står och kissar i papperskorgen. Ivrigt påhejad av sina 18 manliga klasskamrater, som står i en cirkel runt omkring Pär. Det låter ”ööööööööhhhh”, om dessa tonåringar, samtidigt som det applåderar Pär. En bit ifrån står klassens tjejer, tio stycken. De ser lite lätt äcklade ut. I samma korridor står också Pärs parallellklass, som också väntar på lektion.

Nu kommer den undervisande läraren, som skall ha Pärs klass. Han ser vad som händer. Och blir, precis som i Barnabokens exempel, topp tunnor rasande. På skala 1-10 är han nu på elva, och står och skriker högröd i ansiktet, visar med hela armen var städskrubbet står, och talar om med mycket stora bokstäver (så stora som finns) vad han anser om Pärs uppförande, och vad denne har nu att göra. Vad händer nu? Jo…

Pär blir precis lika rasande, står och skriker tillbaka på samma volym elva, (av tio möjliga) att han inte alls tänker rengöra några djävla papperskorgar, att han skiter fullständigt i vad läraren tycker, och nu hänger våld mot lärare i luften. Pär är nämligen minst lika lång som den undervisande läraren, och några vuxenauktoriteter har han inte haft sedan trotsåldern, då pappan stack, och mamman gav upp. Vilket inte är Pärs fel, men det är ett sidospår. Nu sparkar Pär upp ytterdörren, och sticker iväg, högförbannad, mot mopedstället, där han tänker röka en cigg. Läraren kan välja mellan två saker. Att följa efter. Eller att öppna lektionssalen, och påbörja den lektion som nu är sju minuter försenad. Han har nämligen 28 elever förutom Pär, som han skall ta hand om. Han kan inte, har inte tid eller möjlighet, att följa upp detta här och nu. Han skall ha lektion, och ungarna skall ha nationella prov i hans ämne nästa vecka, och förresten är lektionen bara 40 minuter lång. Varav han nu har avverkat sju. Problemet är, att han inte har mer tid med Pär än vad han har med de resterande 28, och han kan inte lägga hela lektionen på att jaga Pär.

Vit av ilska öppnar han dörren till salen, och håller sin lektion. Efter lektionen stegar läraren till personalrummet, där han slår upp Pärs mammas jobbnummer. Han vill att mamman skall komma och hämta hem sin son, som vägrar att göra som han blir tillsagd. Numret är ett mobilnummer, och medan läraren slår den, kommer han på att mamman ju jobbar som busschaufför. Så hon kan inte svara på några mobilsamtal mitt under en arbetsdag. Han tvingas lämna ett meddelande. Som han vet att hon inte kommer att svara på. Det är inte första gången han ringer det numret.

Efter detta använder nu Pärs lärare sin icke-existerande lunchrast till att leta reda på Pärs mentor, och redogöra för henne vad som hänt. Båda vet, att det kommer att bli ytterligare en elevvårdskonferens. (EVK, hädanefter.) Efter diskussionen med mentorn, stegar läraren iväg mot rektorsexpeditionen. Han vill nämligen, att EVK; n blir av så snart som möjligt. På rektorns anslagstavla finns ett meddelande. Hon är på kurs måndag till onsdag. Det är måndag idag. Alltså får Pärs lärare återkomma på torsdag…

På torsdag söker Pär upp rektorn, redogör för måndagens händelser, och kräver EVK omedelbart. Rektorn tar upp sin kalender och börjar bläddra. Nja, omedelbart lär det inte bli. Det finns många andra, redan bokade EVK; n, och så finns det möten, och röda dagar, och ledigheter… vad sägs om den 28: e nästa månad? Alltså rätt så exakt en månad efter händelsen med papperskorgen. Det bokas in en EVK klockan 08.00 den 28/5.

Dagen för EVK; n befinner sig följande personer på plats i konferensrummet: Pärs mamma, Pärs mentor, Pärs lärare som såg händelsen, elevvårdsteamets representant, rektorn… men ingen Pär. Pärs mamma förklarar med gråten i halsen att hon helt enkelt inte fick upp Pär så tidigt på morgonen, han har tydligen varit uppe till klockan två natten innan, och det gick inte, oavsett vad hon hotade med eller lovade. Konferensen börjar. Man konstaterar att Pärs uppförande är bortom all kritik. Man kommer överrens om att Pär skall följa med vaktmästaren på hans rengörningsrunda redan nu på torsdag, för att gottgöra för den i kissade papperskorgen. Man skriver protokoll. Men Pärs underskrift kan man ju tyvärr inte få. Pärs mentor får som uppgift att informera Pär om hans uppgift.

På torsdagen står vaktmästaren på utsatt tid och väntar på Pär. Som inte kommer. Vaktmästaren står och väntar i en kvart, varefter han ilsket muttrande beger sig ensam ut på sin runda. Han har ingen tid eller möjlighet att börja jaga runt skolan i jakt efter Pär. Han skriver en lapp, vilken placeras i mentorns fack. När mentorn får reda på att Pär aldrig dök upp, tar hon ett allvarligt snack med Pär. Som svär på att han inte tänker följa med på någon rengörningsrunda, och att han inte fattar varför alla fortfarande hänger upp sig så på en händelse som är, vid det här laget, över en månad gammal. Vem bryr sig?

Klassföreståndaren vet, att man inte kan ta handen om handen på en kille på fjorton år. En ny EVK tillkallas, den här gången redan den 5/6, klockan elva. Tiden är hyfsad, så den här gången är Pär med. Han gör väldigt klart för alla vuxna, att han inte tänker gå omkring och rengöra några djäkla papperskorgar. De vuxna förklarar, och pratar. Inget hjälper. Pär är orubblig. Slutligen säger rektorn, att då missar Pär tyvärr klassresan till Berlin, som skall bli av redan samma vecka. Hon kan inte skicka iväg en elev utomlands, som vägrar att följa skolans regler, och lyda de vuxna. Pär blir vit i ansiktet, och svart i ögonen. Berlin är ball. Den resan hade han sett fram emot. Men han kan inte ge upp nu. Så då får han väl missa den satans skitresan då, då.

Pär kissar inte i papperskorgar längre. Tror det. Följande dag efter EVK; n tänder Pär eld på papperskorgen. Ridå, som man säger.

Varför ser det ut så här, och varför är systemet så fullständigt tandlöst?

Så som jag ser det beror det på två, av varandra hängande anledningar:

1)      i Barnaboken utgår man ifrån att Pär ser läraren som en vuxen auktoritet, och att när denne ryter till, visar med hela sitt jag att Pärs beteende inte är acceptabelt, bleknar Pär, och gör som han blir tillsagd. Pär blir också skyddad mot den andre läraren.

I verkligheten fungerar inte detta, eftersom Pär inte har haft några vuxenauktoriteter i sitt liv sedan han var 2,5. Då försvann pappan, och mamman blev ensam kvar med en trotsherre, som hon svek genom att inte bemöta trotset alls. Nu är han fjorton, och skriker man åt honom skriker han tillbaka. Det har han gjort länge. De vuxna runtomkring honom har inte tid med honom. Alla undervisande lärare runtomkring honom har alltid, i alla lägen honom, och 28 elever till, och förutom Pärs klass fyra-fem klasser till, med 29 elever vardera i, i vilka det finns andra Pärs…

Vad gäller mamman har hon inte varit någon auktoritet för Pär på 12 år, och några andra vuxna finns det inte i Pärs liv, eftersom ”familjen” inte umgås särskilt mycket med andra. Vuxenvärlden har alltså svikit Pär rakt igenom alla skolbyten (och de är några stycken), rakt igenom alla konferenser (inte få de heller) och all pappersexercis.

2)      Man har ingen förvisning att ta till, eftersom Pär och hans kolleger är redan förvisade…

Som det så mycket riktigt påpekas i Barnaboken bygger vårt samhälle på att folk uppför sig. Följer man inte trafikreglerna, blir man fråntagen sitt körkort, och därmed förvisad från bilisternas skara. Slår man ihjäl folk får man inte vistas bland andra människor, utan blir förvisad till ett fängelse. Så här fungerar det på alla andra ställen i samhället, förutom i skolan. Barnen är redan förvisade: de är i skolan därför att det inte finns någon plats för dem i de vuxnas vardagsverklighet. Ursäkta, men det är faktiskt sant. Och man kan inte förvisa dem vidare från förvisningen… vart skulle det vara? Det krävs så ofantligt mycket mer än en i kissad papperskorg för att Pär skall bli avstängd från skolan. Så när det gäller fallet med papperskorgen, har systemet inget att ta till. Inget. (Ryter läraren tillräckligt högt är det han som får en erinran…) EVK har aldrig löst någonting, inte som jag har sett under mina sex år på olika skolor. Det vet Pär, och hans kolleger. I vissa fall bryr de sig inte ens att komma dit. De vet att EVK; n är till för att rädda de vuxnas ansikten. Så att vi har någon form av pappersexercis att peka tillbaka på, när Pär slussas vidare till gymnasiet, eller mer sannolikt, det individuella programmet… ”Vi har engagerat oss i Pär. Vi har gjort någonting.”

Snack. Vi har inget gjort alls. Frågan kvarstår. Vilket parti skall du rösta på? Jag letar efter den, som säger helt öppet att det inte fungerar, och kommer aldrig att fungera, med 28-31 elever i samma klassrum. ”Individbaserad undervisning.” Ett skämt bland andra, men vilka skrattar? Inte jag, och inte Pär.

Nu har jag latat mig på bloggsidan, så det är hög tid att uppdatera er lite…

På sista tiden har min son Krokogatorn börjat så smått utbytas till en söt liten björnunge, som försöker få ordning på det här med fyrhjulsdrift. Så nu står man och svajar i krypställning, och vill hemskt gärna framåt, men hur går det till..? Man provar med att ta steg framåt med båda händerna. Ett-två. Fast benen hänger ju då inte med? Man blir längre i kroppen, och står om möjligt ännu mera ostadigt. Ingen bra, det här.

Nästa gång provar man med att stega fram med båda knäna. Ett-två. Fast då krockar de ju med de dumma armarna, som står i vägen! Och nu blir man sur. Riktigt, ordentligt, alldeles krokodilsur. Det fungerar ju inte! Har man provat med händerna först, och knäna först, och inget är rätt, så hur i hela friden tar man sig fram då? Surt brummande lägger man sig på mage, och krokodilar sig dit man vill. Men nöjd är man inte. Absolut inte nöjd. Han är färdig med evolutionssteget kroko, och vill nu vidare till björnens tecken. Det är tydligt. Det brummas och gruffas alldeles förfärligt mycket i dessa dagar.

Som krokomoder kunde jag puffa till vid behov, öva tillsammans, och uppmuntra genom diverse kravelövningar. Som björnmamma går det tydligen inte till på det viset. Min lilla roly-poly, som rullar oavsiktligt runt, reser sig på alla fyra, landar tungt på mage, kastar irriterat med huvudet, och försöker på alla vis få ordning på sina tassar, måste tydligen fixa detta själv. Jag kan inte fixa det åt honom, och ibland gör det ont att förstå. Han tar nu sina första riktiga lufsanden bort från mig, och jag skall låta detta ske, utan kommentarer eller allmänt gloende. Han är inte något djur på zoo, och misslyckas han, vill han banne mig inte ha publik till detta…

Ibland, som den björnunge han nu är, försöker han resa sig lite tafatt mot diverse möbler, landar tungt på baken, tappar balansen, och rullar runt med alla fyra tassarna i vädret. Jag lockar med diverse honungsburkar i form av trevliga möbler att resa sig mot, mattor som fungerar som friktionsmotstånd, och så en och annan muta när björnungen vrålar besviket efter något övningspass. Det tar på mina krafter också, för det vrålas en hel del, vill jag lova…

Så vad är viktigt, hur gör man som öm björnmamma? Hur uppmuntrar man sin lille gruffare att fortsätta öva, oavsett om han har kommit någon vart eller inte? Jag tror att nyckelordet stavas tålamod. Han skall få tycka att det är kul, om än jobbigt, detta nya. Så jag utmanas ständigt att se rummen med nya ögon, ur nya perspektiv. Vad kan man vilja resa sig mot? Vilka mattor är särskilt lämpade för start-på-ettan, övningar? Vad kan jag distrahera med, när det blir för mycket? Hur bemöter jag rakliggande storvrål, med huvudet inkört djupt i händerna? Och hur får jag honom att skratta, minst lika många gånger om dagen som han vrålar av ilska? Så nu, ärade besökare, utmanar jag dig till att lämna ett tassavtryck! Kom igen! Hur gjorde ni? Du som har ett barn, som har klarat av metamorfosen från Kroko till Brum? Och du som inga barn har, hur skulle du göra?

Jag förväntar mig en riktig störtflod av svar, idéer och kommentarer…