billing

Djuren förvandlades till vargar,

en del hade för mycket svans,

 andra ett stort melankoliskt huvud.

Lite i taget började de anpassa sig, gjorde sig hemmastadda,

skaffade sig fläckar, blev söta,

någon flög.

Katten, katten ensam uppenbarade sig färdig och stolt;

den var från födseln fulländad, gick ensam, och visste vad den ville.

Människan skulle vilja vara en fisk eller en fågel,

ormen skulle gärna ha vingar,

hunden är bara ett felkonstruerat lejon,

ingenjören skulle vilja vara en poet,

flugan försöker flyga som en svala,

poeten försöker efterlikna flugan,

men katten, vill bara vara katt,

och katt är den, från svanstipp till ljusaste morrhår,

från en grå viskning till en levande mus,

från nattens mörker

till sneda gyllene ögon.

Det finns inget så enhetligt som katten,

inte månen, inte blomman, inget är så väl konstruerat som den,

den är så enhetlig som solen eller topasen

och dess smidiga kontur är så graciös och hård

som fören på en stadig båt.

Av de gula ögonen

återstår

en ensam rand

till den svävar nattens kronor och ören.

Å du lilla kejsare utan kejsardöme,

ockuperare utan hemland,

salongens lilla tiger,

de erotiska himmelstakens kärlekssultan

du befaller kärlekens vind mitt i stormen,

rör dig,

placerar,

mot marken

fyra känsliga fötter

vädrar

misstänker

allt det som jorden bär

ty allt är smutsigt och solkigt

för kattens fläckfria tass.

Å lägenhetens loja monster,

nattens oförskämda tassavtryck,

lat, elastisk, och avlägsen

Å du avgrundsdjupa hankatt

våningarnas  hemliga polis

du varumärke

till någon bortglömd sammetsart,

säkerligen

är du som art inte ett mysterium

alla känner väl dig; du hör till det absolut vanligaste husfolket

antagligen tror alla det,

alla tror att de är

sin katts husse eller matte,

ägare, eller morbror,

alla tror sig vara kompisar, kolleger, elever eller vänner till kissen.

Inte jag.

Jag tror annorlunda.

Jag känner inte katten.

Mycket är känt och bekant för mig,

livet, och dess arkipelag, havet,

och städernas oberäknelighet,

botansim,

kvinnor och deras underliga hemligheter,

matematiska gångertabeller och subtraktioner,

jordens vulkaniska trattar,

brandkårens otackade godhet,

prästernas blåaktiga atavism

men katten begriper jag mig inte på.

Mitt förstånd halkar på dess nonchalans,

i kattens ögon

speglas siffror

klädda i guld.

Kan någon tala om för mig VARFÖR det är så mycket enklare att göra fel än att göra rätt? Varför är det så mycket självklarare att göra som man inte ska istället för att direkt ta till det som de facto funkar?

Under de senaste veckorna kändes det som att vi hade fastnat i nej-träsket igen. Nej, Hugo, låt bli att banka med dörren så! Nej, Hugo dra inte ut lådan så där häftigt tio miljoner gånger, den går sönder, Hugo! Låt spisen vara!

Öppna och stänga är livet. Det vet han och med jämna mellanrum försöker han övertyga mig om detta... så idag öppnade jag. Jag öppnade upp min egen attityd på vid gavel och betraktade honom med nyfikenhet istället för trötthet. "Nu är han på spisluckan igen. Nu blir han svart av sot igen."

Det är nämligen så att jag själv gör en herrans massa öppnande och stängande under dagen, utan att ens se det, än mindre tänka på det. Jag klär på mig på morgonen. Alltså öppnar och stänger jag en massa skåp och lådor. Jag lagar frukost. Det finns ingen hejd på öppnandet och stängandet av luckor, skåp och burkar. Så då..! Eftersom vi har en här i huset som formligen älskar att öppna och stänga har han fått göra just det idag, denna regniga dag då absolut ingen - inte ens katten - vill så mycket som sträcka en tass utanför dörren.

I köket ska det lagas mat och tömmas diskmaskin. "Hugo, kan du hämta en pall? Bra! Ställ pallen där. Kan du nu öppna vitrinsskåpet åt mig? Ååååh, tack, tack, tack! Kan du nu stänga vitrinskåpet igen? tack, älskling!" "Hugo, jag har händerna fulla kan du dra upp DET skåpet? Tack, älskling!" "Och så var det den stora tunga kastrullen, jaså du vill ta den, var ska den vara då - ja, i DET skåpet, vad du kan!"

Det här är inga svåra grejer. Idag har han fått vara den som öppnar och stänger i princip varje gång som något ska öppnas, varje gång är mina händer superupptagna av att hålla något, så JAG kan ju inte, jag har inga händer lediga, kan inte du..? Det är som att ha en expert på Swahili här hemma och inte rådfråga honom när ett swahilianskt dokument ska läsas, utan istället vända sig till typ internet... Smart, mamma, smart.

Jag inser att jag inte orkar hålla på så här VARJE dag. Det kommer att finnas dagar då det blir "NEJ" istället för "JA", men den här dagens harmoni ska jag försöka komma ihåg, så jag orkar oftare detta enkla - att göra rätt istället för att göra fel...

Jo just. Man får bonus också. Det är en gosse som är MED istället för en gosse som stimmar för sig själv i ett hörn, en gosse som känner sig STOR och BEHÖVD i vardagen. Man har sina olika expertisområden. Jag kan isbjörnar. (Trodde du inte, va?) Han kan öppna och stänga...

Jag har precis läst ut Jonas Gardells mycket välskrivna bok "Om Jesus" och tänkte mig att vi skulle snacka lite om Gud, du och jag.

Jag har varit inne på det här ämnet förut, men tänkte att jag skulle våga vara lite mera personlig nu, i några bloggar framöver.

Lätt är det inte. Min åsikt, mina känslor och mina tankar om Gud har ändrats över årens lopp. Men som en introduktion tänkte jag bjuda på en text som jag skrev för säkert tio år sedan, men som jag inte vågat lägga ut än. Men nu tänkte jag våga - varsågoda! Vi börjar med Gamla Testamentets Gud eller - Gudar...

Sent en tidig höstdag vandrar jag ut med mina kolleger. Jag drar in den kalla, genomskinliga luften, och ler.

Bredvid mig, bakom mig, inom mig hör jag mina kolleger skratta. Ljudet är befriat, leende, jag hör någon undra; "men hur kan man beskriva, komma ens tänka på tanken - beskriva en farlig Gud?"

Någonstans långt bortifrån hör jag rösten, den urgamla, mäktiga,

ropa

inom mig:

- Älska mig.

Jag drar djupt efter andan och vänder mitt ansikte mot solen,

mot värmen.

Men något kallt och mörkt har redan hunnit bita sig fast vid min maggrop och jag hör det allra svåraste budet eka fram ur det gammaltestamentliga förflutna:

- Älska mig.

Jodå. Jag känner den uråldriga Guden, skaparen, mästaren, kan nästa urskilja

vansinnet

I minnesbilden

av dess blick.

- Älska mig.

Jag levde länge min Exodus, jag levde under herraväldet av Den Ende, som den lägsta möjliga varelsen - hon som går med böjd rygg och nedsänkt blick, kilar fram som en grå råtta i den gråa vardagen, under väldet av Den Ende Guden, barn till den Allsmäktiga, Allt Vetande och Allt Hörande Guden. Jag levde som ett flickebarn under den fruktade, hetsiga Gammaltestamentlige Guden.

Den Gamla Guden,

Som krävde offer efter offer, den Gamla Beprövande, som låter Abram tro, att Isaks blod krävs som bevis

för kärlek.

- Älska mig.

Djupt ur mörkret skrider han fram, skrider mot sitt offeraltare, ger bryska order,

Om hurudana offren skall vara,

vad han gillar

och inte gillar.

Och blodet flyter fram under hans allseende blick.

- Älska mig.

"Ty din Gud är en hetsig Gud. Och om du inte hör Herren din Guds röst, om du inte noga håller alla hans bud som jag dig denna dag giver, då må alla dessa förbannelser komma över dig, och nå dig;

För bannad är du i staden

Förbannad är du på åkerfälten

Förbannad vare du i kommande och gående

Herren sänder dig förbannelse förvirring och skräck vad du än tar dig till, tack vare dina onda gärningar,

När du övergivit mig.

Herren låter pesten ta dig, han slår dig med tvinsot, feber, hetta och frossa, torka, brandax och sädets förrostning förfölja dig, tills du döden dö.

Och himlen ovan dig skola vara som koppar, och marken under dig

som stål.

Herren slår dig med Egyptens bölder och svullnader, med svulster, skabb och klåda, ur vilka du icke skola läkas. Under dagen du fumla i blindo, såsom en blind fumla i mörkret, du skola icke hava framgång, utan under hela din livstid, skola du vara förtyckt och bedrövad

Och det finns ingen där

för att hjälpa dig.

Du bliva vansinnig av allt du ser hända dig, i din nöd och förtvivlan som din fiende dig driva till, skola du äta

din egen skötes frukt

kött

Av dina söner och döttrar."

- Älska mig.

Den Gamle. Den Vansinniga. Den Fruktade.

Jag gjorde dig för min egen glädje, gjord dig till min egen avbild,

- Älska mig!

Och den gråa råttan. Med den vansinniga blicken. Självet, jaget.

Kikade med förskrämd blick, pep, gnällde, gjorde sig osynlig, släpade fram sina offer, tungt hjärta, tunga fötter, blodet flyter, åren går,

- Älska mig.

Till slut kom då dagen för Ragnarök.

Guden biter sig fast i sin egen svans, biter, ylar, dräglar, rullar runt i stoftet, bönar, ber

- Älska mig.

Tysthet.

Stillhet.

Dammet lägger sig.

Mörkret.

Mörkret faller inifrån.

Sorgen kommer. Jag ser den komma. Svepa över alltet men en bedrövad lugn, svepa sorgens sju lakan över den lilla råttan, som piper, gnäller, klagar, ylar, snor runt, jagar sin egen svans och förstår inte,

förstår inte.

Den mäktige Guden, ligger tyst och tung framför mina fötter. Jag krafsar med nosen, vädrar panik.

Den Store Pan, är död.

Viskningen sprider sig som en löpeld

från den ena stranden

till den andra

- den Store Pan

är död.

En kall våg av smärta rusar över mig, något går knakande sönder inom mig.

Och Fenris ulven slukar solen gång efter gång i mina mardrömmar, och ur skuggorna

 Skallar ropet

- Älska mig, du dotter.

Jag slår armarna om mig, huttrar, i den kalla, likgiltiga vinden. Så länge sen.

Min gammaltestamentliga tid är över.

Inte längre slaven, flickan, barnet.

Inga mer Gudar för min del.

Och långt borta ligger den Andra Världen, varåt vi alla vandra

Och den som står där

i väntan

hör mig

och ler.

Gamla Testamentet och de gamla blodsgudarna. I nästa blogg, då skall vi prata. Vad behöver vi, idag?

Två av mina favoritböcker i en! Varsågoda! Anna Wahlgrens "Barnaboken" möter Khalil Gibrans "Profeten" - en diktsamling


"Åt föräldrarna: råg i ryggen. Åt barnen: frihet från skuld." Anna Wahlgren


"When you work you are a flute through whose heart the whispering of the hours turns to music." Khalil Gibran

"Små barn skall njutas - och njuta själva!" Anna Wahlgren

"People of Orphalese, you can muffle the drum, and you can loosen the strings of the lyre, but who shall command the skylark not to sing?" Khalil Gibran

"När du kommer hem från BB med barnet, släpp alla tider! Låt den lilla bestämma när det är dags att äta." Anna Wahlgren

"Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights." Khalil Gibran

"Barn är inte jobbiga. Barn slåss mot en meningslös tillvaro." Anna Wahlgren

"Work is love made visible." Khalil Gibran

"Människan vill leva. Hon vill leva, och hon tycker det är roligt, spännande, fascinerande, utmanande, härligt, fruktbart och stort." Anna Wahlgren

"From the hidden well-spring of your soul must needs rise and run murmuring to the sea" Khalil Gibran

"Nattmålet faller sällan bort i ett slag. Man får räkna med något återfall då och då." Anna Wahlgren

"To wake at dawn with a winged heart and give thanks for another day of loving" Khalil Gibran

 "Njutning, kel och lek. Här är bärandet en gemenskapshandling... det är ett möte, som båda parter vill, behöver och njuter av. Det är att ge och ta. Här föds ömhet och kärleksfull beröring." Anna Wahlgren

"It is in exchanging the gifts... that you shall find abundance and be satisfied. Yet unless the exchange be in love and kindly justice it will lead some to greed and others to hunger." Khalil Gibran.

"Barnet skall vara mitt i händelsernas centrum. Men barnet ska inte vara händelsernas centrum." Anna Wahlgren

"Let there be spaces in your togetherness. And let the winds of the heavens dance between you." Khalil Gibran

"Vi är människor som fötts till en gemensam värld. Den skall utforskas - behärskas - förändras. Det första bjuder du. Det andra tillåter du. Det tredje överlåter du åt barnet självt." Anna Wahlgren

"You may strive to be like them, but seek not to make them like you."  Khalil Gibran

"Kontakt är lösenordet. Ömhet är vägen. Glädjen är målet." Anna Wahlgren

"And in the sweetness of friendship let there be laughter, and sharing of pleasures. For in the dew of little things the heart finds its morning and is refreshed."  Khalil Gibran

"Om något verkligen är fel, kommer dina instinkter att slå larm. Då blir läkarens ord en bekräftelse på det du redan visste." Anna Wahlgren

"Your children are not your children. They are the sons and daughters of Life's longing for itself." Khalil Gibran

"Genomdriv varje förändring i en attityd av självklarhet." Anna Wahlgren

"You are the bows from which your children as living arrows are sent forth. The archer sees the mark upon the path of the infinite, and He bends you with His might that His arrows may go swift, and far. Let your bending in the Archer's hand be for gladness, for even as He loves the arrow that flies, so He loves also the bow that is stable." Khalil Gibran

"Man är en människa, och barnet möter en som människa." Anna Wahlgren

"You may give them your love but not your thoughts, for they have their own thoughts." Khalil Gibran

"Små barn som ges förtroende och respekt bjuder det vidare." Anna Wahlgren

"Beauty is eternity gazing at itself in a mirror. But you are eternity and you are the mirror." Khalil Gibran

"Se till din lust! Den är marken du står på. Den är drivkraften till ditt liv. Se till din glädje och ditt skratt! Där ligger kärleken till livet och människorna. Sök din glädje allra mest envist, när den tycks som mest förborgad.

Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet. När du växer, har du segrat." Anna Wahlgren

 "You delight in laying down laws yet you delight more in breaking them. Like children playing by the ocean who build sandtowers with constancy and then destroy them with laughter."

"Say not, ‘I have found the truth' but rather ‘I have found a truth.'

Say not ‘I have found the path of the soul'. Say rather ‘I have met the soul walking upon my path.' " Khalil Gibran

Jag har EN sak till att säga, som måste sägas, angående forumliv och att lita till annan expertis förutom sin egen, sen skall jag vara tyst. Mustyst.

Föreställ dig att du har två stycken bollar i dina händer. Den ena är en stor badboll och den andre är en liten tennisboll.  Den stora badbollen representerar den samlade, gemensamma kunskapen som finns - exempelvis på ett föräldraforum. Den kunskapen är inte barnspecifik. Den handlar inte om DITT barn, den handlar OM barn; barns sömn, barns matvanor, ökningsperioder, motorisk utveckling, you name it they have it. Till den kunskapsbanken bidrar alla som finns på forumet/arbetsplatsen/gården.

Tennisbollen, å andra sidan, representerar den specifika kunskapen som just DU har som mamma, och den är i allra högsta grad barnspecifik. Den handlar om DITT barn. DINA erfarenheter. Den handlar om allt det som just du vet och kan om just DITT unika, speciella barn.

Dessa båda har du att bolla med. Och det är bra! Du behöver dem båda. Varför skall du uppfinna hjulet, när volvon redan finns? Varför skulle du INTE dra nytta av det som mammagenerationerna innan dig redan har upptäckt om ypperliga rapningspositioner, om amning och om barns utveckling? Klart du skall!

Problem blir det ifall du börjar stirra dig blind på den stora, imponerande badbollen och glömmer bort eller inte tror på att du har någon tennisboll att tillgå över huvud taget.

Bollarna skall vila i balans, i dina händer. Då blir det bra! Storleksskillnaden finns, så klart. Den gemensamma kunskapsbanken är större - och kan verka väldigt imponerande, men det är för att det finns 267 mammor plus du som bidrar till vad som finns där. Men den vare sig kan eller får ersätta det du kan om just ditt barn.

Jag har aldrig sagt att jag skulle vilat helt på den stora badbollen, bara att den började väga tyngre i handen än tennisbollen - innan jag räddades av min dotter. Bollarna vägde inte lika, jag hade inte dem i balans. Den saken ändrade lilla kejsarinnan på genom att lägga till sina 4710 gram i samma vågskål med tennisbollen... Heja Fia!

Se dig själv som den blinde Justitia, men istället för att hålla i en våg med två skålar har du som uppgift att på känn jonglera med dina olika stora bollar. Ibland skuffar tennisbollen undan badbollen och det måste den få göra. Ibland stöter badbollen till tennisbollen och lugnar ner det ibland småhysteriska skuttande som den lilla ettriga bollen då och då hänger sig till.

Skutteliskutt, tjejer. En duktig jonglör har inga problem att hålla båda bollarna i luften samtidigt - det riktigt proffsiga gänget lägger lätt och ledigt till även en liten pingisboll som heter "maken och hans udda åsikter..."

 

Tally ho!

Har ni nånsin tänkt på hur smarta våra skyddsänglar egentligen är? Eller hur mycket vi kan fråga dem om ifall vi sedan bara ids stanna upp och lyssna en liten stund efter ett svar? Idag blev det bevisat en gång till - för gudarna skall veta - så här smart är inte jag...


Jag hade ju inte sett fram emot det precis - och trogen min vana lämnat det till sista stund. Jag tycker inte om att vandra runt i leksaksaffärer och bli deprimerad över allt detta som min son inte vill ha och inte är intresserad av: ja, han fyller år imorgon. Nej, han vill inte ha en brandbil, han är inte intresserad av ett fiskespö med tillhörande färgglada fiskar, han skulle inte titta två gånger på den roliga byggsatsen med drakar och trollkarlar, nej, han vill inte ha ett dataspel, nej det är inte lönt att köpa ett gossedjur till honom, nej glöm modelleran och färgkritorna, är det färgglatt så stoppar han det i munnen och äter upp det (alldeles på riktigt) oavsett om det smakar gott eller inte och pust, nej, jag tror inte han skulle fatta grejen med en spiderman-dräkt.



Modfälld vandrar jag runt i affären och tittar på alla glada barn på alla färggranna förpackningar och sen ser jag framför mig alla grejer i hans rum som står orörda... Vad skall jag slänga pengar på den här gången - i ett fåfängt försökt att inbilla mig att DEN grejen blir han säkert jätteglad för haha, för att sedan se hur min lilla fyraåring föredrar att dra lite i sin ena tröjärm, så att den dinglar tillräckligt långt nedanför armen för att man skall kunna vifta med den.



Jag var helt redo att lämna affären och resignerat styra stegen mot närmaste bokhandel - igen - och köpa en till bok till honom - igen. Men innan jag gjorde det sände jag en mental fråga/bedjan till alla familjens skyddsänglar:


"Snälla ni, jag skulle så gärna vilja hitta en leksak till honom som jag kan tro att han faktiskt skulle tycka om, kan ni inte hjälpa mig, jag VILL INTE köpa en bok till till honom!"



Sedan stod jag still och väntade. Spänt lyssnade jag inåt samtidigt som jag lät blicken glida längs hyllorna. Och då kom det: en tyst viskning, ett lekfullt leende, en bild som jag liksom skymtade i mina tankar. Ja, vad köper man till en gosse som älskar att vifta och dingla med olika saker, som gillar snören och sladdar, skärp och till och med tröjärmar? Plötsligt var lösningen på mitt problem så löjligt klar och det bara klarnade inför mina ögon. Så klart!



De har ju inte sånt framme precis, det brukar stå i en liten låda närmast disken eller också till och med bakom eller under disken. Jag frågade och fick titta på några olika. En metallfärgad, en gul, en blå och en röd. Men, nä... det kändes inte helt rätt. De såg så trista ut. Ängeln, som hade stannat kvar tillsammans med mig viskade igen - jag tror säkert att det var Hugos alldeles egna ängel jag hade med mig till affären idag - och jag förstod vad hon menade. Så jag gick ut därifrån och styrde stegen mot en liten affär som står lite undangömt vid torget - jag har varit där exakt en gång innan.
 

Och där var den. Och den är så fin! Speciell. Annorlunda. Egen. Och den har en jättefin, stor, röd nyckelpiga på.


När min son fyller fyra år imorgon skall han få en alldeles egen jojo av mig.

För det har hans skyddsängel bestämt.

Tänk att han skall redan fylla fyra. Tänk att jag snart har varit mamma i fyra hela år. Tänk vad mycket jag har lärt mig, tänk vad mycket jag har förändrats, tänk vad mycket säkrare på handen jag känner mig nu i jämförelse med då, för snart fyra år sedan, när körsbärsträden hade precis slutat blomma och jag hade precis blivit mamma.

Under dessa fyra år som varit har det hänt en himla massa - jag har hunnit både registrera mig och avregistrera mig på två olika föräldraforum och just nu vill jag kalla mig för forumlös, oberoende, mamma i egen rätt.

Å ja. Jag hör dig nog. Du skrockar. "Oberoende? Mamma Billing? Jo tjena..."

Men ta inte min nya, rätt så färska stolthet ifrån mig riktigt än. Gör resan med mig istället och låt mig guida dig runt i min forumvärld, så som jag sett den...

Det där första föräldraforumet som jag snubblade in på - magen fylld av oro och öronen fulla av bebisgråt - var Anna Wahlgrens. Jag hade en mycket missnöjd ung Herr Billing med mig som resesällskap dit, men ungefär lika lång tid som det tog för mig att fylla i registreringsformuläret för forumet, tog det för forumisterna i mitt nya vardagsrum att lokalisera problemet, meddela mig om vad jag skulle kunna göra åt saken och donera mig en glad och nöjd bebis som registreringsbonus. Det tog en dag. Och jag fastnade på direkten. Vilket ställe! Vilken kunskap! Vilken värme! Mera! En gång till! Da capo!

Det fanns så många olika signaturer som alla kunde så himla mycket, det vimlade för ögonen och jag var inte så lite avundsjuk mellan varven: jag vill också vara så där säker på handen, jag vill också kunna så där mycket, jag vill också ha såna fantastiska barn, jag vill också vara en välkänd signatur på det här stället, jag vill också mötas av den respekt som de där "tunga" signaturerna möts av, jag vill också - Vara Någon...

Jag fastnade så det visslade om det. Forumet var för bra, för kunnigt, för roligt, för till brädden fyllt med helt sanslös kunskap - någon som vet hur man gör med en snuvig, hostig bebis mitt i natten? Jajjamen, här finns en tråd om huskurer och husmorstips. Någon som har fyllt i en Vårdbidragsblankett någon gång? Jo då, forum vet, forum kan. Nån som känner till något om konst och vackra smycken? Bröllopsinvitationer? Yoga? Handtryckt papper? Vad gör jag med utlandsresan och bebisen? Någon som kan tipsa om roliga leksaker till en liten som stoppar allt i munnen? Nån som vill snacka världsreligioner kontra surkål med mig?

Är det så konstigt att jag fastnade?

Men nånstans på vägen smög det sig en osäkerhet in i mig, som jag inte riktigt ville veta av. Forumet, och alla dessa fantastiskt kunniga mammor fick mig att undra - vad kan väl jag? Är min mammakunskap något att lita på? Har jag någon?

Jag ville ju kunna så där himla bra som alla de där andra och det hände faktiskt några gånger att jag gick emot min egen mammainstinkt. Jag skäms att säga det. Jag gjorde som jag trodde att jag "skulle" göra och glömde bort att forum inte är facit och att det aldrig var meningen att forum skulle vara det. Ingen ute på nätet kan ha facit på hur det skall vara hemma hos oss för att det skall bli rätt - men jag var på god väg att bli en "barnaboksmamma" istället för att vara jag. Forumet var för bra och för proffsigt och jag stod mig inte i jämförelsen med tjugofem andra mammors samlade kunskap. Vem gör det?

Det kom fler misstag. Det verkade för mig som om alla de här andra mammorna var bra på allt, kunde allt och - framför allt - gjorde allt av det som Anna beskriver i Barnaboken. ALLA var mördande bra på att plocka med sig barnen in i vardagssysslorna, ALLA hade barn som underhöll sig själv si och så länge på morgonen efter frukosten, ALLA hade barn som alltid utan undantag skrattade så det kiknade innan de gick och lade sig, varje kväll, ALLA var helt fenomenala i att aldrig avsluta meningen med ett nej.

Nu senare, efteråt inser jag att det inte riktigt är så. Folk berättar om just den grejen som de har tagit till sig, om den grejen som de har upplevt som extra hjälpsam när det gäller att få vardagen att fungera. Men när jag läste om alltihop fick jag känslan av att alla gjorde precis allting samtidigt som de sjöng arior ur Figaros Bröllop. Jag var på god väg att gifta mig med forumet... vem skulle INTE vilja ha en sån partner, en sån make, som alltid finns i högsta beredskap, som alltid tycker det är högintressant att höra vad just DU har att säga, som alltid hälsar dig glatt välkommen in i vardagsrummet och som alltid, utan undantag svarar på alla undringar du kan tänkas ha inom loppet av senast tre dagar och i form av tio olika smarta, lysande, varma, intelligenta inlägg kring det du hade startat tråd om? Jag var fast.

På den tiden då Mamma Billing hittade sitt Forum fanns inget Kackelforum som underavdelning. Men det var ju så - alla de här roliga människorna som det var så kul att prata och umgås med, de fanns ju där och jag ville umgås med vuxna människor mellan varven - inte riktigt en självklarhet i den skog där jag bor...

Så nu drar jag djupt efter andan och tar tag i även det som jag inte alls gillar när jag tänker tillbaka på hur det var. Jag erkänner. Jag kunde gå in och starta en tråd om något som jag alldeles utmärkt skulle kunnat lösa själv utan några som helst forumister runt mig, bara för att det var så trevligt att prata lite med de andra... problemet med det var, att även om behovet att fråga inte var alldeles tvättäkta så kom svaren. Tio stycken på en dag. Alla varma i tonen, roliga, personliga och riktade till mig, mig, mig! Det var så himla enkelt. För enkelt. Nu kunde jag ju välja och vraka - vilket råd passar mig, vad vill jag ha, vilket låter bäst i mina öron? Hur jag själv skulle ha gjort utan tråden var något som jag aldrig fick reda på...

Det är riktigt roligt att bli beroende. Det är det som är problemet. Men gå nu till sidan 19 i den Barnabok som nu finns i bokhandeln. Där står att läsa följande:

"När du läser i min bok vill jag att du ska reagera som du alltid gjort: ... du tar del. Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha."

Jag säger inte att jag inte skulle tänkt själv över huvud taget. Det gjorde jag. Men frågar du mig om vem som var den sanna auktoriteten i mitt nya mammaliv, jag själv eller forumet så suckar jag nu och svarar "forumet." Var jag osäker om något, ifall min magkänsla sade en sak och forumet en annan så var det väldigt enkelt att lyssna på forumet eftersom den innehöll fler röster än den enda jag hade inom mig...

Tack och lov för att bli mamma två gånger i kort succession.  När sötsaken Senior var nio månader var jag gravid igen och snart mamma för andra gången. Nu hade jag två barn. Allt om sonens första och omedelbart yngsta bebistid var i färskt minne, men nu började jag sålla. Nu började jag sträcka på ryggen och skjuta undan det jag inte ville ha. "Så här gör jag!" deklarerade jag stolt och aningen skamset. Jag insåg vilken fälla jag hade gått in i och ville nu åtgärda. Nu skulle jag bevisa för mig själv att jag minsann kunde tänka själv. Jag ville börja svara i trådar istället för att starta dem...

Första gången som jag läste igenom en tråd där jag faktiskt hade använt mig av en typisk Anna-fras blev jag både rädd och bestört. Den frasen är Annas! Exklusivt, skrek jag till mig själv och lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mera göra om just det specifika misstaget. Jag VILL INTE säga "välkommen är du" till en ny forumist lika lite som jag vill på kurbarnens hjälpforum be någon att läsa på "tills ögonen blöder." Det är inte okej. Jag är ingen kopia av Anna eller del av en gigantisk maskin, jag är jag. Jag har mina egna unika tankar och trademark för det är ett eget sätt att uttrycka mig, ett eget frasförråd och ett eget sätt att göra saker och ting på. Att använda sig av samma ord i exakt samma ordning som Anna är för mig ett tecken på att jag kopierar, istället för att jag gör till mitt eget. Då har jag svalt, men inte tuggat och smakat på. Och när jag rapar kommer det ut en fras som inte är min.

Låt Anna ha sitt eget unika språk och sina fraser fredade, sade jag till mig själv. Du har ditt eget sätt och varje gång som du måste uttrycka dig själv med ditt språk och med dina ord, så vet du. Du har tänkt till kring det du säger. Du har må hända tagit något som du gillar från någon annan, men du har tänkt och tyckt och gjort det till ditt eget.

Nästa steg i min egen lilla befrielserörelse var att börja just förkasta det jag inte ville ha. Jag hade som förstagångsmamma ivrigt gapat efter hela paketet. Så nu började jag se mig omkring, som nybliven tvåbarnsmamma kring mina egna "måsten" och "borden": måste jag? Borde jag? Vem påstår det? VILL jag det? Vad tycker jag?

Det fanns bara en miss kvar att upptäcka...

Jag berättade ju inte. Nu gav jag också sken av att vara en av de där forumveteranerna, som "gjorde allt." Snart började jag få syn på trådar där nya signaturer berättade om just precis det som jag precis hade tagit mig ur: känslan av att inte räcka till, inte hinna med, inte vara tillräckligt mycket av en supermamma som Kan Allt och Gör Allt. Jag skrynklade ihop pannan. Säger jag ifrån ifall jag inte tycker likadant som någon annan? Eller låter jag just den saken gå tyst förbi - lyfter på hatten och öppnar munnen först nästa gång som jag - håller med? Jag började inse att jag måste också våga säga: "Så där gör inte jag. Jag håller inte med. Jag tycker och tänker så här istället."

Frågan kan ställas ifall jag lyckades med det - eller ifall jag hann med. Många gånger valde jag att lyfta på hatten.

Jag får det låta som om jag skulle handlat utan att tänka mest hela tiden. Där vill jag protestera. Absolut inte. Men jag märkte att jag började värdera andras åsikter så högt att jag glömde bort mellan varven att fråga efter min egen och det var det som var den ultimata forumfällan för min del. Forumet var för bra, för snabbt, för kunnigt och för roligt. Nu vill jag vara bra, snabb, kunnig och rolig i ensamt majestät och mina fraser är mina egna, damn it!

I del två skall vi kika lite närmare på det andra forumet, där jag också var registrerad användare...

Jag är en människa som alltid har velat se positivt på saker och ting. Kalla mig naiv om du vill, men jag vill kunna tro och utgå ifrån att folk talar sanning, tills något annat bevisas. Eller tills jag har anledning att misstänka något annat.

Därför slås jag av en viss häpnad när jag möter människor som har "tvärtom" - attityden gentemot sina medmänniskor och livet. Bistert funderar de på ifall en bebis som inte klagar ett skvatt när hon buffas verkligen är nöjd med sakernas tillstånd, eller ifall hon måhända lider i det tysta, utan att låta oss veta det.

Det är förstås sant att vi inte kan kika in skallen på bebisen och se efter vad hon tänker eller känner - vi kan bara utgå ifrån det vi ser. Men det finns två människor på planeten, som känner bebisen bättre än någon annan och jag i min enfald vill tro - återigen tills något annat bevisas - att dessa båda, mamman och pappan, vill bebisen väl och skulle gå emellan och avbryta ifall de hade minsta anledning att misstänka att deras barn far illa. Det är konstigt, och antagligen lite mystiskt, men jag får inte ett skvatt ont i magen när jag ser en till synes nöjd bebis bli buffad på en demonstrationsvideo på nätet, jag börjar inte genast misstänka vanvård, misshandel, dagliga kränkningar, övergivna bebisar i conteinrar, jag slås INTE genast av misstanken, att just den här bebisen har antagligen blivit så kuvad och misshandlad varje dag i sitt späda liv, att hon inte kommer sig för att protestera när en vilt främmande människa buffar hennes blöjbak.  

Dessa är inte mina första naturliga tankar när jag ser en storögd bebis som buffas taktfast i rumpan. Jag måste vara en konstig typ.

Men ännu konstigare blir det, vill jag lova. Jag är så godtrogen att jag hemskt gärna vill tro, att om jag läser en öppen tråd på nätet som är xyz - sidor lång, där 789 olika signaturer har gått in och skrivit om hur glada det är och hur bra deras barn mår, så vill jag tro att de faktiskt talar sanning. Stollighetens högborg, jag inser det. Jag känner ju inte de här föräldrarna, eller hur? Har jag kanske träffat något av barnen som beskrivs? Har jag någon som helst aning om vad det är för folk som går in i den där tråden och berättar? Va? Va? Va?

Nä, det har jag inte. Jag har inga bevis för att de talar sanning, förutom min egen vilja att tro på människor. Jag har inte heller några bevis för att bilen skall stå kvar när jag lämnar den på parkeringen utanför barnens dagis, och ändå låter jag bli att vika ihop den efter instruktionsmanualen snyggt och prydligt, varje morgon, för att sedan knepa och knåpa ihop den, när väl barnen är tryggt lämnade - förresten - till vaddå och vem då? Har jag fått se dagispersonalens CV? Är de utbildade pedagoger eller före detta taxichaufförer? Hmmm..!

Det blir värre. När jag handlar på ICA MAXI vill jag också tro att kassörskan talar sanning när hon säger att mina matvaror kostar 545, 50, FASTÄN jag inte känner henne personligen, inte vet om hon har något kriminellt förflutet, eller ifall hon verkligen är en mentalt stabil människa som man kan lita på... Ja, faktiskt, jag dubbelkollar inte ens kvittot! Jag borde skärpa mig.

Jag förstår att det naturliga är att vara på sin vakt, ständigt misstänksam, och utgå ifrån att en förälder, som har gjort en förändring i sitt barns sovrutiner, och som sedan vittnar om hur mycket gladare, piggare, och mer harmonisk barnet är, faktiskt har fått allt om bakfoten. I själva verket lider ungen ohyggliga plågor pga den sömn som mamma och pappa nu skänkt sitt barn i bästa välmening, i verkligheten gömmer barnet nu undan allt under en glad och käck fasad precis som gisslan på Norrmalmstorg - det kallas Stockholmssyndromet. 

Jag skulle kunna köpa det om det handlade om stympning, mord framför barnets ögon, misshandel eller annan kriminell verksamhet. Men när det handlar om en sömnskola, genomförd för att barnet inte orkar vara vaket en enda natt till, för att barnet inte hade någon aptit, ork eller livslust, för att BVC ville påbörja neurologiska undersökningar för att se vad som fattas barnet eftersom den aldrig sover och föräldrarna, som känner barnet allra bäst här i världen vittnar storögt om den fantastiska förändringen - ja, då har jag lite svårt att tro att dessa föräldrar så skulle kunna missta sig, att de inte såg att det i själva verket handlar om en chockreaktion... För, det inser vi ju alla. Att lära ett barn sova tryggt och lugnt om natten - det är misshandel minsann!

Kalla mig naiv. Kalla mig godtrogen. Kalla mig vad du väljer att hitta på.

För visst är det godtroget att inte kolla räkningen både två och tre gånger på ICA MAXI, visst är det godtroget att bara utgå ifrån att bilen står kvar när jag kommer tillbaka, fem minuter senare, och visst är det direkt dumt om inte livshotande att vara beskaffad så att man VILL tro sina medmänniskor om gott?

Jag förstår att livet genast blir mycket trevligare ifall vi alla med omedelbar verkan börjar utgå ifrån den dystrare världssynen - den, där vi alla under mörka blickar och höjd beredskap räknar våra räkningar vid kassan (medans resten av världen väntar), där vi kör in bilen i hallen på dagis för att inte lämna den utan uppsikt en endaste sekund, eller där vi alltid och genast utgår ifrån att folk ljuger, hittar på, förfalskar, förskönar och är allmänt missledda i sin egen tillvaro.  "Gentlemen, we have now arrived at DEFCON three."

Jag förstår att det måste kännas skönt att veta att den enda personen på planeten som sitter inne med den hårda, kalla sanningen är du själv, där du sitter och skrynklar ihop pannan vid åsynen av lilla bebisen som buffas och utgår ifrån att hon lider ohyggliga kval där, mitt framför dina ögon.

Jag förstår att det måste kännas tryggare, säkrare och på alla vis mera sanningsenligt att utgå ifrån att alla andra föräldrar är idioter som inte är kapabla att läsa av sina barn, medans du där i ditt slott sitter inne med den verkliga sanningen.

Tryggt, säkert och förutsägbart. Livet är svart, alla är onda och ser du en annan människa som ler mot dig på gatan, så är det säkert bara en grimas, orsakad av en för stor pizzabit.

Men, jag undrar.

Gör det något, blir du väldigt ledsen, ifall jag inte väljer att joina dig där du sitter i dystrlandia?

För så naiv och obotligt godtrogen är jag, att jag trivs bättre med livet när jag får tro på mina medmänniskor, får tro att bilen står kvar och maxikvittot stämmer.

Nej, jag hade väl inte riktigt räknat med att jag skulle lyckas med detta utan att folk börjar fråga. Det är ju nästan som att göra slut med en riktig person, åtminstone i det här fallet.

Hitintills i mitt liv har jag alltid varit den dumpade parten, men nu är det jag som har lämnat, gått ifrån.

Jag har lämnat ett familjeforum, på nätet.

Jag som alltid trodde att detta med att "göra slut" och "avsluta" måste innebära att man ingenting känner längre.

Haha.

Nu vet jag annorlunda. Det finns många olika anledningar till att man väljer att gå och jag har lämnat många kärlekar bakom mig i det här avslutet. Men det fanns inget att välja emellan, det blev för mycket. För mycket tid framför datorn, för lite tid med familjen. Jag skulle aldrig haft diciplinen att "bara pausa" med forum - så långt hade det gått. Efter klockan sju på kvällen när barnen blivit lagda satte jag mig ner för att surfa ut till foooorum, och hela kvällen gick, utan att jag och maken växlade särskilt många ord, om några alls. Vid halv tio kommer han och säger att han skall gå och lägga sig. Jag mumlar något om att jag också "kommer strax." Vilket jag inte alls gör. Jag sitter i ett par timmar till. Det blev intressantare att prata om barnen på nätet än att faktiskt vara med dem, och då blev jag rädd, slet mig loss och sade upp mitt medlemsskap.

Likt ett av SHN - kurens kurbarn reagerar jag på avvänjningen med en intensiv influensa, som slår till på tredje kurdagen. Jag har aldrig i mitt liv riktigt begripigt skillnaden mellan "influensa" och "förkylning" och använt oskuldsfullt än det ena, än det andra.

Nu vet jag bättre. Jag ligger under tre av husets tjockaste täcken och skakar och huttrar i feber och frossa, samtidigt som huvudet omvandlas till det rymdskepp vars nycklar jag slängt ifrån mig, för att inte kunna surfa ut i cyberrymden. Mellan varven av intensiv tandhackning och tycka-synd-om undrar jag om jag skulle klara av att gå upp och ta lite febernedsättande. Svaret blir nekande. Jag ligger så bra här och dör, att röra på sig vore martyrkursens C - avdelning.  Näsdukarna avlöser varandra i ett rappt tempo och näsan har plötsligt bytts ut till tre storlekar större. Sniff. Det är synd om mig.

Barnen besöker min sjukstuga; jag blir donerad både nallar och nappflaskor samtidigt som jag informeras om trädgårdens nuvarande djurstatus - där finns inga rådjur, och inga kaniner, och inga rävar och inga elefanter. Fattigt. Men så är det på vintern, suckar jag och barnen.

På femte dagen stiger jag upp ur graven, blek som en vampyr och skakig som efter en riktig avgiftningskur. Med armarna tätt om axlarna hasar jag långsamt till datorn och slår automatiskt upp forum. Det hade jag inte planerat. Jag hade tänkt gå till mejlen, men musen och armbågen lever sitt eget liv.

För ett ögonblick blir jag kvar och stirrar på de bekanta signaturerna och de bekanta rummen. Jag vandrar från den ena rummet till den andra, märker att här pågår livlig diskussion som vanligt, men min känsla är annorlunda. Innan kändes det som om jag skulle promenerat in genom en öppen dörr, och genast blir jag hälsad på av andra, som redan finns i rummet. Nu står jag utanför fönstret. Jag ser de bekanta människorna gå omkring i rummen, prata och skratta, röra på sig från ett rum till ett annat, jag kan till och med höra vad de säger eftersom fönstret står på glänt. Jag står där jag står och ler litegrann åt människorna jag tycker så mycket om, men jag vinkar inte och jag knackar inte på fönsterrutan. Istället lämnar jag min observationsplats och skyndar mig till mitt privata rum, längre bort på min cybergata.

När jag står och sorterar tvätt märker jag att det finns ett bakgrundssus av tankar i skallen, som jag inte reflekterat över innan. Det är som en fläkt som står ständigt på. Du hör inte bruset förrän du stänger av den. Bakgrundssuset, som mina tankar går autopilot på är forumtankar. Vad som avhandlas i vilken tråd, vem som gör vad, vad som händer i vems liv. Vad som händer i mitt eget liv tycks vara så ointressant så det behöver inte tänkas på, tänker jag lite småilsket, och stänger medvetet av autopiloten genom att lägga fullt folkus på kläderna. Röd strumpa, vit strumpa, blå strumpa, bamsestrumpa. Röd, vit,blå, bamse. Jag rabblar det som ett mantra för mig själv och så småningom blir bruset lite mindre tydligt och jag landar med tankarna där, vid tvätten, hemma hos mig.

Senare under dagen sitter jag och läser bok för sonen och glädjs åt att jag i tankarna också läser bok för sonen. Det är en svår konst och jag får koncentrera mig på det stundligen - att göra det jag gör och ha tankarna med mig - annars kör autopiloten igång.

Men det finns andra sensationer också som börjar göra sig gällande, redan nu, och de är svårare att beskriva och förklara. Det känns som om jag ständigt skulle haft ett åskådarfönster öppet till mitt hem, där vem som helst kan kika in och tycka en massa. Som om jag ständigt skulle stått på scen med mitt privatliv. Nu helt plötsligt märker jag av tystnaden i den skog där jag bor och den enskildhet och intimitet som jag kan få runt det som är bara mitt, om jag är villig att stänga det där fönstret, som absolut ingen annan monterade dit än jag. Det börjar kännas som att mitt liv är återigen bara mitt.

Det har aldrig angått någon annan hur jag gör med min vardag, men på något sätt börjar det nu kännas som att jag har gett den rättigheten till det där bakgrundssuset - utan att bakgrundssuset självt hade bett om det. I mina tankar har jag ständigt stått på scen, redo att iakttagas, fast ingen alls iakttar. Nu när den känslan börjar släppa lite grann inser jag en annan aspekt av ordet "forumberoende". Jag har faktiskt varit där mest hela tiden, även då jag inte varit framför datorn, eller online.

Jag har inget bra svar på hur jag kunde låta det bli så, men tystnaden som ekar runt mig där jag står mitt i mitt eget vardagsliv känns skön och befriande. Det som är mitt är mitt. Jag har varit för generös genom att bjuda hela världen in mitt vardagsrum, även om det så bara varit i tankarna.

Det kommer att ta lite tid innan jag får det där imaginära fönstret stängt. Men ett första steg är väl att man överhuvudtaget vet om att den finns där. Och varje gång som jag lyckas - små korta stunder åt gången - landa bara här, hemma hos mig känner jag av en berusande underbar känsla som faktiskt stavas ensamhet.

Jag ensam, utan forum. Ett nytt avsnitt i livet. Och faktiskt, mitt bland alla konstiga abstinensbesvär och sorg över att ha lämnat så många roliga människor i forumkorridorerna känner jag en viss stolthet. Samma slags stolthet, som när min lilla flicka, två år gammal säger till mig med sitt störstaste allvar: "Mamma, Sofia kan själv." "Jag vet att du kan", svarar jag henne och släpper taget om tröjan eller skon. Nu skall jag bara lära mig säga samma sak till mig själv.

Nu tanker jag outa mig här på bloggen också. Sonen har fått en diagnos för ett par månader sedan. Han uppfyller kriterierna för autism.

I och med diagnosen har jag hittat en del nya föräldraforum - både finska och svenska. Jag har läst vad andra föräldrar skriver om sina barn och om hur vardagen ser ut. Trogen min vana har jag också börjat plöja igenom en del litteratur som berör ämnet.

Ju mer jag läser desto mer hoppfull känner jag mig - för att det finns fler och fler föräldrar som har lyckats hjälpa sina barn väldigt mycket med exempelvis GF/CF - dieten och som har till och med så småningom fått sina barn diagnosfria.

Sedan finns det en del annat som får mig att höja på ögonbrynen. Jag får en känsla av att så fort barnet har fått en diagnos tenderar en del föräldrar att förklara ALLT som barnet gör (eller inte gör) med diagnosen. Jag har själv upplevt hur lätt det är att falla i den gropen. "Jaja. Han är ju autistisk." Men om vi skulle kika på en del av det som skrivs i exempelvis böcker. Här nedan kommer två citat från två helt olika böcker. Den första har en mamma skrivit som har fått sin son diagnosfri. Det andra citatet är från Anna Wahlgrens "Barnaboken." Läs och begrunda...

"I would get him juice in the morning, and he would scream and say, "other cup".   I would put his juice into a different cup, and then he would scream and cry and say "No, other cup". So I would get the other cup. Mind you, this is not something you should ever do, because it's giving in to autistic behavior... so morning after morning, I was pouring his juice into other cups until we got right back to the same freaking cup we'd started with. I would put his food on the table and plop him into the chair, and if the chair was two degrees over to the left, he went crazy and would not stop screaming, sometimes for hours. All I kept thinking was how absolutely unacceptable it was for me to believe that this new severe OCD was just part of his autism."

"Louder than words" Jenny Mc Carthy s. 161- 162

"Lilla Elias knappt tre år skall sova.

- Jag vill ha en annan nalle, säger han oförhappandes.

Hans pappa blir förbluffad.

- En annan nalle? Men det finns ingen annan nalle.

- Jag vill ha en annan nalle! envisas Elias.

- Du har ju den här nallen. Du brukar ju alltid ha den här nallen. Det är din nalle. Varför vill du inte ha den?

- Jag vill ha en annan nalle! upprepar Elias, och nu talar han med betydligt större bokstäver.

Pappa begriper ingenting. Han tar nallen och räcker den till Elias.

- Ta nu din nalle. Lägg dig nu.

- Jag vill inte HA! Skriker Elias och kastar nallen på golvet. - Jag vill ha en annan nalle!

- Men Elias..., säger pappa.

- JAG VILL HA EN ANNAN NALLE, tjuter Elias och nu är hysterin inte långt borta."

"Barnaboken", Anna Wahlgren s. 500

Alltså. "autistic behavior"? "New, severe OCD"?

Pojken har gått in I trotsåldern, med buller och bång, men eftersom mamman inte har några andra barn vet hon uppenbarligen inte vad "trots" är, utan ser bara på sin sons beteende med autismglasögonen på. Eller har alla de barnen som Anna Wahlgren använder sig av som exempel i sin bok - i kapitlet om trotsen - också autism? Vi kanske borde överge benämningen om "trotsåldern" alla, och inse att när barnen blir tre år gamla så går de in i "autismåldern" och vi får svåra, besvärliga OCD;s att tas med. Tvångsbeteenden.

En annan sak som jag ställer mig frågande inför är detta med sömnen. Autistiska barn sover inte. Sammanhängande nätter kan man bara ta och glömma. Läggningarna är ett helvete och det tar flera timmar i anspråk att lägga ett barn och han kommer att vakna flera gånger varje natt hela raka vägen in i skolåldern. Räkna med det. Och det finns inget att göra, för så här är det att ha ett autistiskt barn. (Oj då! Deja vu! Det här har jag hört förr! Fast om helt vanliga barn, förståss...)

Vad jag försöker säga är att jag tror att det är farligt, mycket farligt, att börja betrakta allt barnet gör med autismglasögonen på. För att i vissa fall upplever i alla fall jag att de där glasögonen hjälplösförklarar mig som använder dem. "Det är bara att acceptera." "Så här är det." "Så har alla andra det." "Också."

Min son anses mognadsmässigt kunna allt det som en tvååring kan, fick jag höra från hab. personalen. Han är tre år gammal. Då skulle han ligga året efter med utvecklingen. Jag ser på honom och allt det som han är och gör här hemma och jag tenderar att hålla med. Det är en tvååring jag har här hemma. En tvååring i barnaboksmodell, som är harmonisk, glad, tillfreds med livet och nöjd med att kunna allt det som han kan. Enligt Anna har en tvååring gjort ett jättejobb med att lära sig en massa om koderna som finns i hans värld. Han vet hur man gör när man borstar tänderna. Man springer till badrummet, tänder lampan, drar fram pallen och ställer sig på den och gör sig i ordning för tandborstning. Han vet hur man gör när man bär ved till bastun och hur man dukar bordet. Han vet vart man skall springa när mamma säger att nu är det dags att gå ut. Han är fullt tillfreds med att kunna koderna för alla de olika aktiviteterna. Som lilla barnet som kan "läsa" hebreiska men inte förstår innebörden av det han läser. Eller att det har en innebörd. Det är där vi är nu. Sin förtrots hade han först vid 2,5 års ålder, cirka, så det är logiskt att han nu, vid fyllda tre, uppför sig som en tvååring.

Mycket kan jag kanske inte veta om framtiden, förutom en, rätt så enkel sak. Jag tänker inte ta på mig några autismglasögon så fort som min son vickar lite på lilltån. Jag tänker ta på mig Hugoglasögonen. DÅ kan jag hjälpa honom och fortsätta guida honom när han behöver ledning istället för att stjälpa och förmedla "det är ingen idé för du kan inte, du som är autistisk" så fort det gäller en ny utmaning. Vilken attityd har han mest nytta av, tro...?

På sistone har jag gått omkring här hemma i sällskap av tre barn. Väl medveten om att jag bara har två har jag känt mig en aning förbryllad av den tredje. Särskilt som hon - för det är en hon - inte visar sig helt öppet, eller särskilt ofta. Plötsligt reser sig nackhåren och jag känner mig iakttagen, och när jag vänder mig om för att se vem det är som står där i halljuset och tittar på mig springer hon undan, med barnets lätta steg. Andra gånger står hon helt utan förvarning rakt framför mig och ser mig stadigt i ögonen. Ett hjärtslag senare är hon borta. Med bultande hjärta hann jag precis uppfatta någon enstaka detalj: flätor. Allvarliga ögon. En sexåring?

Strax efter det senaste mötet, då hon fladdrade igen som flyktigast förbi mig, hörde jag hur någon ropade på henne: det var det finska uttalet, den finska rösten som fick mig att reagera: - Päivi! "Gode Gud", tänkte jag medan kalla kårar löpte längs ryggsidan, "det är ju jag". Flickan vände sig snabbt om, som barn gör, och sprang till vem det nu var som ropade efter henne.

Sedan dess har jag ackompanjerats i mina sysslor av hennes allvarliga steg, där hon går bredvid mig. Iakttar. Hon lyssnar uppmärksamt på vad jag säger till barnen, och hur jag säger det. Hennes vaksamma blick ser vad jag gör och hur jag gör. Och det är konstigt; men hennes ögon gör mig bra mycket nervösare än de båda andra barnens.

Det gick några veckor. Snart började nervositeten bytas ut mot otålighet. Vad vill hon mig egentligen? Vad går hon här och hänger för? Hon har ju en egen mamma, det är väl inte mitt jobb att ta hand om henne också, eller? Och flickan tittar på mig med tysta ögon. De båda andra barnen behandlar henne med självklarhet. Att hon finns där, går med oss är inget som de bekymrar sig för.

Efter ytterligare någon vecka vande jag mig lite vid henne. Hon försökte aldrig säga något till mig, ändå fick jag en bestämd känsla av att hon väntade. På något. Det hände att jag började snegla åt hennes håll, där vi satt alla fyra vid sandlådan. Hon mötte blicken lika stadigt som innan, men nu log hon. Mitt leende. Jag kände igen den, ändå kändes det rätt så omskakande att se den skymta där, mellan de båda barnen som jag ansåg vara mina. Hon, utbölingen, främlingen, var fortfarande inte min, eller mitt ansvar. Jag vände bort blicken igen.

En dag, när de båda minsta sov middag, chansade jag åter en blick på henne där jag stod och diskade." Sandesslätt", sa jag till henne. Du hör hemma där. Hon svarade fortfarande inget. Jag vet inte vad jag skall göra med dig, fortsatte jag lite hjälplöst. Jag har ju de andra båda, att ta hand om det är mitt jobb. Nu äntligen svarade hon mig. Det var bara en lätt viskning, men jag hörde den tydligt. Så himla typiskt henne.

På sistone har jag gått i sällskap av tre barn här hemma. De är alla mina, har jag fått så sakta inse. Det tredje barnet kommer att - gör det redan nu faktiskt - interagera med de båda andra. Hur hon gör det är mitt ansvar. Hon är mitt barn, det första och det äldsta, och jag är hennes mamma, numera. Hur det här barnet är med och mot mina barn, det är inte längre min mammas ansvar. Det är mitt.

En god vän frågade mig nyss ifall sorg någonsin försvinner. Jag fick stanna upp och tänka ett tag. Försvinner? Jag stod still ett tag och lyssnade inåt. Det fanns inget sorgsamt hos mig, inte heller någon ledsenhet. Men försvinner sorgen? Någonsin? Nej, kom jag fram till, det gör den inte. Förändras? Jadå. Byter skepnad? Javisst. Men försvinner? Nej. Det gör den inte.

Men hur orkar man då då, ville min vän veta. Igen, fick jag stanna upp och fundera. Det är ju inte tungt. Inte efter 21 år. Så det är inte en fråga om att orka, egentligen. Det är en fråga om att bära, och man blir starkare. Slutligen är man så stark, att man inte ens kommer ihåg hur det var utan. Innan man hade den här speciella ädelstenen omkring halsen. Om det var en kvarnsten en gång, så har den nu, med tiden, slipats och malts, bearbetats och förändrats, tills det enda som kvarstår är en medvetenhet, som jag bär precis ovanför hjärtat. Medvetenhet. Varje dag vet jag, att en familjemedlem saknas, men det är inte sorg, och det är inte tungt. Det är bara så att jag är medveten.

Så vad händer, under åren då? Det är med sorgen som med fjärilar, tror jag. Till en början finns en grön liten mask, som äter och äter och äter, tills den är riktigt tjock. När den inte kan äta mera, när det inte finns något mera att äta, drar den in sig i sin kokong. Där blir den en tid, oförändrad, i alla fall i omvärldens ögon. Men inne i kokongen händer det saker. Och så en dag tar sig fjärilen ut. Man kan fortfarande se den gröna masken, som fjärilen en gång var. Men nu har den blivit något annat. Med vingar. Den klarar av att bära sig själv, sin egen tyngd. Men den har inte försvunnit. Bara bytt form, och skepnad.

Så är det med medvetenheten. Och den här speciella nattfjärilen har jag haft med mig så länge nu, att jag inte kan föreställa mig hur det skulle vara att leva utan den.

Jag kan inte riktigt förmå mig att förklara sådant här i tal, det blir för högtidigt. Så du kompis, som undrar, nu har jag gjort mitt bästa för att förklara. Alla behöver inte möta den här speciella nattfjärilen någon gång alls i sina liv, eller så blir mötet väldigt flyktigt. Malens vingar, som bara lite lätt fladdrar förbi din panna. Men varje gång jag möter någon annan, som bär på den här medvetenheten, så vet jag. De här vingarna lämnar långa skuggor, och de syns i dina ögon.