billing

Med snabba steg springer han från hallfönstret till barnvagnen, kikar in emellan barnvagnen, beundrar skuggorna på väggen och sedan springer han tillbaka till fönstret. Jag står en bit bort och undrar hur jag skall kunna integrera en ny ingrediens i det här mönstret som han har skapat - fönster,barnvagn,skuggor, fönster,barnvagn,skuggor,fönster. Hur skall jag kunna integrera mig själv i detta? Vilken är rätt tillvägagångssätt idag? Är det att bli en till möbel eller är det att kopiera rytmen och tempot i hans steg? Skall jag skapa ett eget mönster som skugga till hans eller skall jag försöka prata med honom om vad han känner när han upprepar mönstret om och om igen? Skall jag sjunga en sångstump om sakerna som intresserar honom eller skall jag koncentrera mig på armviftningarna? Vilket är rätt, vilket är rätt, var börjar jag idag?

I köket susar vattenkokaren. Det spelar ingen roll. Jag måste på något sätt ympa in mig själv i det han gör. Nu stannar han i hallen, bara ett par steg ifrån mig och viftar armar. Bara ett par steg ifrån och ändå känns det som om han var väldigt långt bort ifrån mig. Var är han? Vad tänker han, vad känner han? Jag börjar sakta sjunga roliga sången där man klappar händer och klappar mage, klappar huvud och klappar ben. När jag klappar i mina händer klappar han lite frånvarande i sina egna och jag känner den vardagliga känslan av spänning och triumf stiga inom mig. Jag har knackat på dörren och han har öppnat den på glänt. Den här känslan får jag känna varje dag och ändå känns den lika ny varje dag. Jag sjunger vidare och han klappar med; mage och huvud och armar och ben. Sedan smäller han igen dörren framför näsan på mig och fortsätter springa; fönster,barnvagn,skuggor,fönster. Jag flyttar mig långsamt närmare, långsamt, långsamt, en liten bit i taget för att inte störa honom, för att inte driva min lilla kolibri på flykt. Nu sitter jag snett framför barnvagnen. Vill han komma åt platsen där han kikar på skuggorna måste han passera precis framför mig.

Jag slår armarna löst omkring honom och försöker att bemöda mig att inte röra honom: "armarna är låsta! Du måste öppna armarna!" hojtar jag med samma lekfullhet i rösten som någon som har precis fångat en geting mellan sina båda händer. Han surrar ilsket och föser otåligt upp mina armar men springer inte iväg någon annanstans i huset, utan fortsätter sin runda. Det är ett gott tecken. Uppmuntrad upprepar jag mönstret när han kommer springande nästa gång. Varje gång öppnar han otåligt mina armar och springer sedan vidare med ett litet irriterat ljud. Men nu är jag inne. Jag finns inom hans cirkel - kanske som ett irriterande hinder, men jag finns med i hans värld. Efter tionde gången skymtar jag ett snabbt leende hos honom och han slänger en snabb beräknande blick åt mitt håll. Hjärtat hamrar snabbare i bröstet nu.

Lillasyster kommer springande. Hon sätter sig sturskt i mitt knä och meddelar att hon också skall öppna armar. Det gör hon med en suverän självklarhet och jag ser hur storebror glider lite längre bort ifrån mig - som en jolle på havet utan åror. Hur skall jag nå honom igen?
 

Nu byter han mönster. Han börjar springa mellan vardagsrummet och hallen - fem steg åt ena hållet och fem steg åt andra. Linjen är så spikrak att jag skulle antagligen kunna dra ett sträck på golvet och han skulle inte missa den med ett enda steg.
 

Lillasyster larvar vidare till vardagsrummet. Jag observerar gossen och funderar. Vad blir mitt nästa drag? Jag MÅSTE in i hans värld, jag SKALL INTE lämna honom ensam där han är, vilsen i ett repetitivt mönster som han inte kan vill eller vågar avbryta. Jag SKALL ta mig dit där han är och ta honom i handen. Jag SKALL visa honom vägen tillbaka till oss, mig och lillasyster. Jag sätter mig medvetet mitt på hans linje, mellan hallbyrån och bänken och vecklar ut mina armar: STOPP! Här kommer du inte förbi! Hur skall du göra nu? I en enda rörelse har jag utmanat honom till att ta in mig, gett honom ett problem att lösa och tvingat honom att tänka till. Han har många olik alternativ. Han kan välja att springa runt mig genom vardagsrummet eller också kan han krypa in under mina armar eller också försöka putta undan dem.

Han väljer att krypa under. "Hugo kryper UNDER armen," säger jag till honom och hoppas att ordet och rörelsen skall fastna ihop. När han vänder om för att springa tillbaka sänker jag armen lite och han klättrar över.

Efter några varv av under och över utmanar jag honom till att öppna och stänga armportarna och därefter till att putta en arm åt sidan. Vi leker med motsatsord. Nu har hans repetitiva mönster blivit till en rolig hinderbanelek och även om han inte ler så ser jag på honom att han inte har något emot leken. Tåligt låter han mig bryta mig in till honom som den inbrottstjuv jag är och lika tåligt låter jag honom bestämma ramen för verksamheten. Precis lika självklart bestämmer jag vad som skall övas på. Just nu är det alltså motsatspar.

Tjugofem minuter senare är leken slut och det är, måste erkännas, jag med. Men jag får min belöning när han går och lägger sig senare, ikväll. Under resterande halva av eftermiddagen/kvällen är han med oss hela tiden och känner inget behov av att söka trygghet i upprepning och avskärmning. Jag suckar nöjd, här nu vid skärmen och tangentbordet. Uppdrag slutfört. Även idag lyckades jag locka med honom in till oss, in till gemenskapen. Även idag hittade jag en ny stig som jag aldrig skulle fått syn på om det inte skulle varit för brödsmulorna som han så generöst lämnade efter sig som vägvisare. Imorgon börjar vi om från ruta ett, med nya mönster och nya dörrar som så småningom öppnas på glänt. Ljuset som faller in från en halvöppen dörr har blivit min nya hjärtevän.

Jag har en liten citronfjäril här hemma som fladdrar lätt och snabbt från rum till rum. Magen och självförtroendet först, sedan kommer resten av honom. Snabbt och sorglöst glider han från korridor till vardagsrum, småspringer på tå från det ena rummet till det andra. Armarna vispar av iver lika lustfyllt som vilka fjärilsvingar som helst.

Min lilla citronfjäril. Det finns en målmedvetenhet runtomkring dig numera, som är ny. Du har dina egna tankar, och du genomför dem, på ditt eget vis. Ibland hittar jag spår av dessa funderingar i huset; livet har blivit spännande på ett nytt sätt. I köket har en liten sommarfjäril möblerat om lite, så att det skall vara lättare att hitta. Mammas logik haltar lite ibland; klart att pastadurken skall bo i skåpet under ugnen, tillsammans med vaserna; de är ju där alla färgglada ting finns. Pepparkaksformerna, som var så roliga i julas, har man plockat fram lite förhoppningsfullt till den mest använda lådan, den med besticken – vinken är fin och diskret. Fjärrkontrollen till TV;n – en av dem – har du lagt någon speciell annanstans, den kanske kommer fram någon gång till våren, med andra försvunna saker som brukar förpuppas med vårstädningen – eller så lagom till att pappa har inhandlat en ny. Min hårborste hittade jag häromdagen vid kattluckan, halvvägs på väg ut, och lillasysters mjölkflaska får lätt egna små larvfötter, ifall jag inte håller ögonen på den.

Det finns mycket att uträtta under dagarna; det är inte bara alla hushållssysslor som mamma absolut inte klarar utan hjälp – det är också alla dessa sysslor vilkas existens hon överhuvudtaget inte har någon aning om. Dem skall man också hinna med, för ingen annan tycks begripa sig på dem, och göras måste de. Bastun är det kallaste rummet i hela huset när det inte är varmt förstås, alltså bär man dit både vinterskor och övriga vinterplagg. Kattens lucka är den enda vägen ut ur huset som går att manövrera själv, alltså placerar man diverse otrevliga saker som man helst vill slippa där, så att när tingen äntligen förstår den fina vinken, kan de vandra ut, helst utan assistans. Pappersrullen, som mamma brukar använda för torkning av näsa och mun fattar långsamt. Den står fortfarande kvar vid luckan, totalt omedveten om hur ovälkommen den är här i huset. Snacka om att stanna längre än man är välkommen.

Fast sådana saker bekymrar inte citronfjärilar särskilt länge. Att stanna, fundera, stå still och finnas kvar, det är svåra saker. Koncentration sker under förflyttning. En liten stund kan man sitta och vila vingarna efter mycket mödosamt fladdrande, men snart kallar åter världen och rymden. Vingarna vecklas ut, magen skjuter fram, och fjärilen störtar iväg med en lätthet som inte går att imitera. Han finns här, någonstans i huset, fladdrar i utkanterna av mitt synfält, springer på tå, magen först, armarna högt, flyger, tänker, gör. Små sorglösa citronfjärilar skall man inte försöka fånga, möjligen kan man locka dem till sig med en färgglad tandborste eller en lovande doft av nybakat muffins. Imorgon förpuppas han igen med solen, min lille Ikaros. En ny vacker dag har precis börjat. Citronfjärilen störtar ivrigt iväg från mina armar, mot världen, mot solen.     

Nu kära vänner, ska vi snacka amning, och det skall bli så rofyllt och mysigt så. Hämta din tekopp! Och släpp ner axlarna. Mjölken skall flöda, manna och honung, rakt igenom hela bloggen, jag lovar.

Vi har gjort en spännande resa genom amningsdjungeln, min lilla tjej och jag.

Eftersom hon vägde präktiga 4,7 kg, tyckte BB-personalen att hon skulle få ersättning ”vart fjärde timme under de första dagarna, tills min mjölkproduktion satte igång.”

Detta skedde. Det fanns tillfällen, då hon hade precis avslutat ett marathonbröstmåltid, fått ersättning, mera bröst, och pep fortfarande efter mat… och personalen tittade lite tveksamt på henne, och tyckte att ”hon får väl få en slurk till av ersättningen då…”

Fullpumpad av ketogen som jag var, fattade jag inte riktigt vad som höll på att hända, jag erkänner villigt. I korthet kan man säga, att det som hände var, att vi åkte hem från BB ersättningsberoende. Det jag hade räckte inte, och tjejen hade inte precis lärt sig att vänta på maten…

Det gick en vecka. Amningen gick så där, jag hade lite feber, och lite ont i bröstvårtorna, men med amningsnappen gick det att amma i alla fall. Tjejen åt både bröst och ersättning, och det gick bra, med tanke på.

Det gick en vecka till. Problem började smyga sig på. Jag tyckte att mängden ersättning som hon fick började successivt öka, och inte kunde jag göra mig av med amningsnappen heller. Hon började också gråta alldeles förfärligt när brösten erbjöds först, och så småningom började jag ge henne en liten slurk – fem ml eller så – av ersättning, först, för att få henne att suga, och sedan bytte till brösten av bara farten… Det gick ju bra. Ett tag.

Så kom tredje veckan. Nu vägrade hon fullständigt. Jag provade och trixade. Lirkade och

experimenterade. Nej. Trogen min vana ansåg jag, att nu var det dags att vända sig till litteraturen. Vad hade den för råd att ge mig, angående amningen?

”HUR MAN AMMAR: ( M. Borelius)

"1. Sätt dig bekvämt. En stol med hög rygg och ordentliga armstöd är bra. En pall under fötterna hjälper till att hålla barnet rätt.

DÅ skall vi se; stolen och pallen saknar jag, men försöker att få till det i den bekvämaste fåtöljen med diverse kuddar… inte bekvämt, men måste gå…

Vad gäller den braiga filmen på TV, så får det nog bli Teletubbies, för att sysselsätta sonen på 20-månader. Vattenglaset tar vi och gömmer någonstans där han inte ser den, om vi skall ha en. Då kör vi:

Teletubbies på, sonen vid tubbisarna, bebisen till bröstet… NOT.

Skrik och panik, tjejen spjärnar emot allt hon kan…

…och kastar bak huvudet, skriker, fäktar vilt med armarna (så mysigt vi har det!),

…panisk skräck inför mammas bröst…

…jag tar upp på axeln och lugnar. Herre gud.  

Vi upprepar proceduren ett tjugotal gånger. Nu har det gått 25 minuter, bebisen har inte sugit bröst ett smack. Sonen tröttnar på tubbisarna, och vandrar iväg till bokhyllan. Han väljer ”Totte bakar”, och vandrar till mig med den. Drämmer den i huvudet på lillasyster. ”Läs mamma, läs!” Bebisen tokvrålar. Sonen blir ledsen. Han börjar också gråta.

Vi byter bok, va?

Okej, Gro Nylander: ”Nybliven mamma”:

”Det har sagts att amningens huvudregel är att du ska låtsas som om du och barnet var skeppsbrutna på en öde ö. Både du och barnet är nakna. Varför? Jo, om du var på en öde ö ensam, vad skulle du göra varje gång som barnet skrek? Du skulle förstås försöka med det enda du hade till hands att trösta det med, du skulle lägga barnet till bröstet.”

Jaha, och sonen på 20 månader då? Sitter han, måhända, på grannön och sysselsätter sig själv med diverse kokosnötter? (”Öppna, mamma, öppna…”) Varför utgår alla dessa böcker jämt och ständigt ifrån att man har bara ett barn? Eller nej, det gör de ju inte. Jag vet vad de utgår ifrån. De utgår ifrån att en stor gosse på tjugo månader har vallats in i dagisfållan för lääääänge sedan, att han gladeligen gör sina åttatimmarsdagar på dagis, medan mamma och den nya bebisen springer omkring näck hemma och utövar hud mor hud kontakt, ammar nätterna igenom, och sover i soffan (”passa på att sov när bebisen sover” – funkar med ett (1) barn) hela dagarna. Jag för min del hade tänkt mig att vardagen skulle fungera för oss alla tre – här hemma. Det hade inte litteraturen. Dumma jag.

Vidare då, samma bok:

”Barnet bör ges bröstet varje gång det visar intresse för det.”

Öööh… jaha..? Och om inget intresse finns..?

”Mottot för att få en tillräcklig mjölkmängd är nästan biblisk: Ju mer du ger, desto mer får du!”

När det gäller min amning kommer jag snarare att tänka på en del citat ur Jobs bok, men okej.

Jag sätter mig och pumpar för hand – eftersom bebisen inte vill ha. Pumpa-pumpa-pumpa, hej-å-hå, manna och honung, var det. Fem ml - trettio minuter. Ju mer jag ger, desto mer får jag. Tänk positivt. Snart kanske jag kan pumpa ut till och med den dubbla mängden på trettio minuter… Fast min bebis vill ju ha 100 ml. På en måltid. Det blir många halvtimmar, det.

Dags att kontakta amningshjälpen, någon..?

Hjälpmamman som jag kontaktar är helt underbar. Kunnig, lyhörd, empatisk, uppfinningsrik, rolig, vad du vill. Vi hade en gedigen korrespondens redan när Hugo skulle ammas…

Nu kommer vi överrens om att träffas, IRL. Kanske hon kan hjälpa mig bättre, om hon får se vad jag och Sofia sysslar med? Kanske det, kanske. Fylld av förhoppningar åker jag och bebisen iväg.

Vi kommer till Sjukhuset där min kontakt jobbar. Vi blir visade till ett eget rum. Sofia är Hungrig, med stort H. Showtime! Vi kör vårt race med avtrillande amningsnapp, illvrålande bebis, hela kittet.

När bebisen slutligen har fått sin ersättningsflaska och lugnet lägrar sig såpas att vi kan prata, säger min stackars hjälpmamma:

- Jaaa-aa… ni har ju inte fått den allra bästa starten, precis…

(NÄHE?!)

- Jag kan inte föreslå något annat än sondmatning.

Jo, jag hörde rätt. Du också. Hur gör man då?

Man tager en nappflaska. Man matar in en sond och en tunn slang i nappflaskan. Den andra ändan av den långa tunna slangen skall då matas in i bebisens mun – tillsammans med bröstet. För då, förstår ni, får bebisens känslan, att maten kommer från bröstet, och samtidigt stimulerar hon mina bröst, där hon suger i sig sin ersättning via sonden…

Och det är ju så enkelt också! Det krävs bara två vuxna människor till det, med full koncentration – för det gäller att få bebisen att greppa bröstet, mata in slangen, få bebisen att suga, akta nappflaskan, se till att slangen ligger rätt, och, för sjutton gubbar, se till att bebisen inte får för mycket ersättning i sig så hon storknar…

Easy peacy. Klart att jag kommer att fixa detta ensam hemma – tillsammans med sonens kärleksfulla assistans. 

Amningshysterin i full blom, med andra ord. Bebisen suger fortfarande i sig ersättning, och fortfarande från flaskan, men vid Gud, hon ligger vid bröstet och gör det! Nu alla ni kvinnor, som tycker att det är genant att ge flaska till era barn ”in public” – räddningen har kommit! En liten behändig nappflaska, som du kan ha i jackfickan, en tunn-tunn slang, som du smart gömmer under kläderna, och se, din bebis ligger vid bröstet och äter, precis som alla andra mammors… triumf och seger, till och med flaskbarnen diar vid bröstet!

Så nu lägger jag ner detta. Som avslutning tar vi några tröstens ord till alla oss, som inte kan amma: här följer de vanligaste anledningarna till varför man skall amma sitt barn, vi gör om listan att gälla flaskmatning!

Varför man skall amma: (eller, i mitt fall, ge flaska…)

1. Överlevnaden förbättras för barnet

Jo tack! Nu får hon ju faktiskt i sig mat – utan en halvtimmes tillhörande skrikkavalkad!

2. Bättre bindning mamma-barn.

Absolut! Sofia är så mycket nöjdare nu, när hon slipper skrika, be. Gråta, tigga efter maaaat, innan någon faktiskt tillfredställer hennes behov…

3. Du hämtar dig snabbare.

Tycker jag med. Nu när jag slipper vara ständigt deprimerad/ledsen inför och efter varje matning.

4. Det är billigt.

Yes! Vad kostar lite ersättning och någon flaska i jämförelse med en helt ny garderob, i form av amningsBH;s, amningströjor, diverse salvor och krämer från apoteket, amningsnappar, brösttillägg, och gud vet vad.

5. Det är enkelt.

Absolut! I stället för att böka och strida med rätt fåtölj, fotpall, vattenglas, TV-program, amningskuddar och lugnande musik trattar man i barnet en flaska, och lugnet lägrar sig. Sitta kan man var som helst, hemma som på fiket, inga speciella amningsrum här, och det tar inte flera timmar i anspråk…

Och nu, alla ni där ute som följt min och Sofias resa, får ni ursäkta mig, jag skall ta upp en glad och pigg tjej, som har fått sin överlevnadsångest stillad, en gång för alla… hon ler upp mot sin mobil vid skötbordet numera. Det kan man inte säga att hon gjorde förr. Log, menar jag.

Ryktet sprider sig. Det finns en kvinna på BB-avdelningen som lägger sitt barn att sova på mage med andningslarm! Människan kan inte vara klok. ALLA vet ju att det är ryggläge som gäller – det står ju till och med i senaste ”Vi Föräldrar”, och ANDNINGSLARM gud förbjude, hon har väl antagligen bilbarnstol också…

Jo, jag tog med mig larmet till BB. Frågade personalen så snällt om jag fick använda den – eller om den kunde tänkas störa deras egna apparaturer.

– Varför vill du ha larm till ditt barn?

(Ja VARFÖR vill jag det… )

Här hade jag nu två möjligheter. Jag kunde ge mig in i en lång diskussion om andningslarmets vara eller icke vara, eller så kunde jag gå den Lätta Accepterade vägen, och säga:

– Min bästa väninna har ett änglabarn. Jag lovar att det räcker med en sådan kvinna i bekantskapskretsen och du Gör Som Hon Säger och skaffar larm till ditt barn.

Därefter blir det tyst. Jag hade precis gått igenom ett akut kejsarsnitt och orkade inte med några långa debatt i ämnet, så jag valde den lätta vägen. Och fick ha mitt larm. Den enda förhoppningen från personalens sida var, att jag ”skulle vara lite diskret med den” kanske ”täcka över den med något när du är ute i korridoren och går, så du inte skrämmer de andra mammorna.”

Ja, just det. För det vore ju fruktansvärt ifall någon blev nyfiken, och frågade mig om larmet, och kunskapen om att sådana tingestar finns till privatbruk skulle sprida sig. Men här var jag återigen feg, och gjorde som jag blev tillsagd. Personalen var ju så väldigt trevlig mot mig hela tiden, så jag hade inte någon lust att provocera. Så jag gömde larmet under filten när jag lämnade rummet, och hoppades att Gud Förstår och Förlåter. Kanske tack vare detta finns det nu någon mamma som aldrig får reda på att larm finns att få, och resten vill jag inte tänka på.

Ryggläge, det är ett roligare ämne, det. Vi var inte många mammor där så här års – kanske ett tiotal, men jag lovar, jag var den absolut enda som hade sitt barn på mage, och kanske den enda som inte vankade korridorerna fram och åter under dygnets olika timmar med en hysteriskt skrikande bebis – riden av överlevnadsångest – som mammorna försökte förgäves ”trösta” och ”hyscha”. Ge barnet mat, alltid och vid första pip, sedan kan du undersöka om det finns någon annan anledning till gråten, är mitt motto, och se, det fungerar…

”Men hon har ju nyss ätit.” Och? Uppenbarligen inte tillräckligt. Mera mat, kvinna!

Fick jag då inga kommentarer alls från personal och andra mammor? Jo, någon enstaka. Men aldrig något negativt. En mamma tittade med skräckblandad nyfikenhet på Sofia när jag satt i TV-soffan, och frågade lite försiktigt: ”Det är en liten magsovare?” Varpå jag svarade med mitt bestämdaste lärarleende: ”Magsovare med larm.” Därefter gick vi över till att diskutera bebisar…

En annan gång var det någon från personalen som kommenterade: ”Du lägger henne att sova på mage?” ”Ja,” sa jag. Och där dog den diskussionen.

Men den roligaste incidenten inträffade ändå sista dagen, då vi skulle åka hem. PKU-testet skulle tas, och jag fick höra att det vore bäst ifall bebisen hade precis blivit matat, innan testet tas. Klockan slår elva, och min lilla groda har sovit i fyra timmar. Personalen hade tyckt att hon borde få mat senast vart fjärde timme, så stor som hon är, och min man hade kommit för att hämta hem oss, så jag började väcka henne lite försiktigt. Jag stryker henne över hjässan, kinden, fötterna, händerna, lyfter upp henne, ingen reaktion. Här sover man. Till slut blir jag lite otålig, och söker mig till personalen. Hur får man liv i en sovande groda? Hon skulle ju ha mat nu?

Damen som skall ta testet säger glatt att hon kan ju sova både fem och sex timmar, så jag får vänta. ”Någon gång måste de ju sova mera sammanhängande.” ”Ja, men mitt på dagen..?” ”Jaa, man önskar ju att de gjorde det på natten, haha, men det styr ju inte du över.”

 – Watch me. När smekmånaden är över skall vi nog få sammanhängande nätter här, tänker jag lite irriterat.

- Du kan ju alltid gå och äta lunch själv så länge, säger hon, och går nöjd därifrån.

Jag och min man ser på varandra lite uppgivet och kommer fram till att det är nog lika bra. Han går ner för att beställa en bricka från caféet, jag bänkar mig i matsalen med de andra mammorna. Men jämna mellanrum tittar jag upp från min järptallrik lite förhoppningsfullt, men hon sover lugnt vidare.

Efter en stund börjar det kännas som om jag har missat något vitalt här. Jag ser mig omkring i matsalen med rynkad panna. Vad är det jag inte ser? Efter att jag har låtit blicken svepa runt alla borden slår det mig med blixtens klarhet, och jag har stor lust att slå handen mot pannan, som de gör i serietidningar. Jag reser mig. Vänder bestämt Sofia att sova på rygg. Och sätter mig. Järpar har ändå aldrig varit min favoriträtt. Det går någon minut. Hon börjar vifta oroligt med armarna i sömnen. Halva järptallriken kvar. Det går några minuter till. Nu sprattlar hon med benen högt upp i luften. Ärtor och sås kvar. Tio minuter efter att jag vänt på henne vaknar hon med ett ilsket tjut. Case proven and closed, tänker jag nöjt, och reser mig för att gå till amningsrummet. Har för mig att de andra mammorna tittar lite irriterat efter mig.

– Jaså, hon vaknade nu, blir jag tillfrågad.

– Mmm, jag vände henne att sova på rygg, säger jag, och avancerar vidare till amningsrummet utan att våga se mig om. Det var lite onödigt det där sista, jag vet. Men ibland kan man inte låta bli… Maken skrattar gott åt hela historien, och säger:

– Det är ju helt sanslöst hur väl det här med liggläge stämmer.

Jo då. Nog stämmer det alltid. Och inte vill jag provocera dig som läser detta och lägger ditt barn att sova på rygg. Själv skulle jag under inga villkor låta min bebis sova på mage utan larm, men jag inser att de allra flesta får skrämselhicka av bara tanken. Fakta kvarstår: lilla fröken sover tre-fyra timmar i sträck, natt som dag, vaknar, får mat, orkar vara vaken en stund, blir bytt på, får mera mat och somnar nöjd och mätt efter cirka 1,5-2 timmars ätande/vakande.

Jag har fått en nöjd bebis till, men det är ju förstås bara tur, igen. Hon tar väl efter sin bror. Ja. Eller sin mamma.

En del saker händer i exakt samma ordning – åtminstone i det här huset. Det gäller att sätta sig på sin stol med sin tekopp, annars blir det liksom ingen morgon av… för min del brukar det se ut ungefär så här:

Jag har, efter gossens morgonvälling, precis hasat mig till toaletten. Som den rutinerade småbarnsförälder och kattägare jag är, har jag naturligtvis lämnat dörren på glänt. Och mycket riktigt, snart får jag sällskap. Jag har nu två allvarliga ögonpar som ser på mig, där jag anför min sittning.

– Ja, nu är det mammas tur att sitta på pottan, säger jag till gossen, helt obesvärat. – Och du har fått mat, säger jag i lite strängare ton till sjuåringen, som med piskande svans och anklagande ögon sitter och rycker av otålighet framför mig – på behörigt avstånd från gossen.

Efter denna lilla monolog tittar jag åt ett annat håll. Det finns ett par gröna ögon här som antagligen kommer att förfölja mig med den där särskilda plågade blicken vart jag än går, i förhoppningen att det skulle bli en andra frukost. Vilket det inte blir. Idag heller.

Det finns en hel del saker som man inte längre gör i ensam enskildhet funderar jag, medan jag inför mitt hänförda publikum avslutar sittningen och spolar toaletten. Att inte sitta ensam på en statstoalett är ändå en bagatell. Annat var det i somras på ön, där sådana moderniteter inte finns. Resten får ni räkna ut själva…

När väl sonen har fått kläder på sig, sätter jag honom vid hans ensamlek. Det är inte utan att jag avundas honom. Han har en stund av dagen vikt enbart åt sig själv, minsann. Energiskt sätter han igång; jollrar och flyttar på saker, bygger och donar. Jag vinkar hejdå, och beger mig mot köket, ivrigt påhejad av sjuåringen.

– Det blir inget, säger jag till henne och känner mig som den Onda Kattägaren. – Du är den första som får frukost, till och med innan gossen blir du serverad, medan jag står sist i kön. Nu är det min tur.

Jag sätter tevatten på kokning, tar ut leverpastejen, juicen och sjuåringen från kylskåpet, och börjar fixa med morgongröten. Katten blänger surt på mina havreflingor och beger sig sedan demonstrativt mot favoritfåtöljen.

– Men har du sett det här, säger han, mannen i mitt liv, och viftar upprört med dagens tidning. – Lyssna på det här, är det här vettig svenska tycker du säger han, och läser upp en mening från dagens ledarsida.    

– Nej, det är väl inte det, säger jag och häller över gröten på tallriken. Just nu orkar jag inte riktigt engagera mig i syftningsfel och svensk grammatik. Ärligen så har jag väl med nöd och näppe växlat språk i mina tankar än.

– Purrrr, är det någon som fjäskar vid mannens fötter samtidigt som jag bär över min frukost till bordet.

– Har hon fått frukost, frågar han bekymrat, och börjar rota efter kattmatsburken från kylen.

– Ja, säger jag.

– Någon gång i förra veckan, jag svälter här, menar kissen.

– Men hon är ju fortfarande hungrig, säger han, och stegar iväg mot skålen.

Gör en mental notering till mig själv om att det är dags att avmaska katten.

Lagom till att mannen skall börja koka té går strömmen. Igen. Ja, är det ”vinter” i Sverige, så är det. Då skall man inte räkna med att ha sådana lyxartiklar som ström minsann. Herregud, det är ju faktiskt några minusgrader ute, och en och annan snöflinga dalar utanför fönstret. Snökaos. Force Majoure. Oväder. Klimatchock. Dags att skaffa stormkök. Eller lära skymningspressen att det finns fy-ra årstider på planeten jorden, och de är inte alla likadana. Samma omläxa skulle jag vilja lära elbolagen. (Annars brukar det vara sånt man lär sig på dagis, men okej.)

Efter frukosten och det sedvanliga förfasandet över vad som skrivs i GP och hur, förflyttar jag mig till vardagsrummet i väntan på gosse, som skall strax levereras till mig. Mellan klockan halv nio och tio görs det lite diverse saker: man läser pekböcker, slänger in en maskin tvätt, diskuterar förekomsten – eller saknaden av - en tredje frukost med sjuåringen, promenerar omkring med en gosse som allvarligt och koncentrerat håller en i pekfingret, förfasar sig över tvätthögen som någon aldrig bär iväg till tvättstugan, läser en pekbok till, lokaliserar en ensam blå strumpa bakom fåtöljen och undrar lite tankspritt ifall man någonsin kommer att hitta något par till den (nej), bär ut levande byte ifall man får tag på det, läser en pekbok till, och slutligen klär på hela sällskapet ytterkläder och går ut. En vanlig morgon, en vanlig dag.

Så kommer den ovanliga morgonen, och den ovanliga dagen. Gosse och man på turné någonstans i världen – själv är man ensam hemma. Åååh, här skall sovas till klockan tio, ätas frukost utan något som helst förfasande över svensk grammatik, katten skall få så mycket mat att hon omöjligen kommer att vakna ur fåtöljen före klockan elva, och pekböckerna tänker jag posta till Rimini.

07.00: ”Wachtet auf, ruft uns Die Stimme.” = Någon står vid min säng och är hungrig. Varför är det så tyst annars? Varför hör jag inget joller? Tömde jag diskmaskinen igår? Är hans två stora nappflaskor urdiskade, eller ska jag börja dagen med det? I så fall dags att gå upp! 

07.03 Ja just det ja. Fast nu är jag vaken. Och kissenödig. (För er som inte vet ursprunget till det uttrycket, så kommer det här: ”Kissenödig”: att ha en katt som står och trampar på en full blåsa, förslagsvis klockan tidigt på morgonen.) Och hungrig. Fast jag skulle ju sova till tio. Om vi ger det ett försök då? Vänder mig på sidan, så ingen katt kommer åt.

07.05 Nu vaknade bebisen i magen. Och jag är fortfarande hungrig. Och kissenödig. Igen. Fortfarande. Äsch, jag går upp!

07.06, sedvanlig morgonsittning på toaletten med tillhörande anklagande blickar.

07.08 sätter tevatten på kokning, plockar ut leverpastejen, juicen och sjuåringen från kylskåpet, ger kissen frukost, och funderar på om jag skall våga mig på att koka gröt, tänk om strömmen går mitt i grötkoket?

07.09: strömmen går. Då var den saken löst. Slår på den batteridrivna radion, tänder levande ljus.

07.10 : Radiosvenskan är inte ett dugg bättre än tidningssvenskan. Får konstatera detta helt själv.

07.30: slänger in en maskin… nej, visst ja. Strömmen. Vad skall man göra i mörkret i sin ensamhet då? Läsa en pekbok kanske?  Mina egna böcker har för små bokstäver för att jag skall kunna tyda dem här i morgonmörkret. ”Mina 100 första saker.” Stora bilder, stora bokstäver. Hus. Blomma. Klocka. Träd.

07.32: Ja, det slutade ju lyckligt i alla fall. Om man skulle försöka sova lite till då? Fast bebisen är väldigt vaken.

07.40 promenerar planlöst fram och tillbaka i hallen med utsträckt pekfinger. Den här morgonen håller helt klart på att urarta sig.

07.50 Titta! En ensam blå strumpa! Hade jag inte par i strumpor för en vecka sedan eller så? Nu har jag två par. Nästan. Det är inte riktigt samma blåa färg på dem. Och storleken kanske inte matchar riktigt heller. Men vad fasiken! Två blåa strumpor. Vad lycklig jag är.

07. 53 Om man skulle ta och läsa en pekbok till? ”Max bil” är ju rätt så rolig…

08.00 I vanliga fall skulle jag stå och vara jätteordentlig nu; typ, stryka kläder till den nya bebisen, men nu har jag ju ingen ström, så då kan jag lika gärna tömma resten av chokladen och… ta ut en död mus? Fast den kanske inte är död. Bäst att fråga sjuåringen. Skulle inte hon sova i fåtöljen förresten, däckad av jättefrukosten?

09.42 Nu är det inte mörkt längre, och jag har fått strömmen tillbaka! Dags att avancera till vuxenlitteratur.

09. 45 Maken och sonen kommer hem. De hade åkt direkt efter frukosten ja, så nu är jag inte ensam längre.

09.46: sonen räcker över ”Max bil” till mig. Den låg visst framme. Härligt! Nu känner man igen sig och sin morgon. Ordning och reda.

- Äiti, säger han, och tittar på mig med stora frågande ögon, aseschöö täit-tä hannga sissaa?
- Öhm, harklar jag mig medan jag tänker snabbt, ja, min son, det är en svår fråga att ta ställning till. Mamma får fundera lite på det. Förresten, kommer du ihåg vad träd heter på finska?

- Puu, svarar han, och föser otåligt undan den erbjudna pekboken. – Ammama tisschta på. Nu ser han länge och uppfodrande på mig. Någon åsikt måste jag väl ändå ha i frågan?

-  Jo, det är så här, säger jag allvarligt, att på hösten regnar det oftare och då blir det kallare. Därför ylletröja.

Det är nästan så att han himlar med ögonen. Minen är klentrogen. Här försöker han diskutera regeringen Reinfeldts politik med mig, och hur det kommer sig att 17-månaders gossar inte har rösträtt, och så kommer jag med självklarheter om regn och ylletröjor. Det sugs intensivt på pekfingret nu, och en välbekant rynka uppenbarar sig mellan ögonbrynen. Slutligen tittar han ut genom fönstret, sneglar sedan på mig, ler lite milt, pekar och säger:

- Puu.

Ajaj. Nu är det min tur att känna mig irriterad. Så vi ger bara upp?

- Kan du visa mig, säger jag, och släpper ner honom från knäet.

Målmedvetet styr han sin kropp mot böckerna och bokhyllan. Nehej. Först skall vi skaffa oss ett gemensamt ordförråd, hade han tänkt sig, så nu sorteras det hej vilt bland böckerna. Slutligen räcker han över Max Nalle, Totte bygger och Karra Björnen till mig. Jag försöker lyfta min bebis i famnen för den gemensamma gosstunden, men han avböjer. Här ska studeras! Därför sätter han sig bredvid mig, och pekar tålmodigt på bilderna medan jag talar om vad sakerna heter. Sedan läser vi om Max och Totte.

När han fått nog klättrar han ner, och kryper blixtsnabbt till sin pappa, som sitter i biblioteket och läser tidning.

– Pappa, säger han, aseschöö täit-tä hannga sissaa?

– Det handlar inte om regn och ylletröjor, mumlar jag, medan jag samlar ihop böckerna.

– Hej Hugo, svarar pappan, ska vi tända lampan?

Vad nu då, tänker jag förvånat, medan pappan lyfter gossen självklart upp på armen så att han når upp till den erbjudna lampan. Nöjd sitter han där och tänder och släcker lampan några gånger med pappan.

Med mamma diskuterar man allvarliga saker, tydligen. Med pappa gör man saker. Helt konkret. Här erbjuds inga pekböcker, minsann. Senare kryper han tillbaka till mig, och tar med sig Karra Björnen. Nöjd kryper han upp på soffan och sätter sig bredvid mig, för att kontrollera hur mycket jag kommer ihåg från förra lektionen.

- Puu, säger jag, när han pekar på äppelträdet i Karras trädgård, och han suckar lite.

 Tid och tålamod.