Blixtvisit i samsovarlandet

Så! Nu har jag tillgång till Internet igen, efter en tre veckor lång utvisning tillbaka till 80-talet. Huga. Vad beroende man blir…

Under dessa veckor har hänt både ett och annat – så nu lider jag i alla fall inte brist på material till bloggen. Som den utomordentligt ordentliga person jag är, börjar vi från början. Det är alltså påsklov, närmare bestämt långfredag. Jag och min lilla familj har traditionsenligt åkt ner till Skåne – för att träffa släkt och kanske gå en konstrunda.

Kvällen faller – det gnuggas i en del ögon med båda små händerna, så vi påbörjar nattningsritualerna. Gossen skall sova i resesäng – och inte första gången. Vid läggningen noterar jag följande saker som jag borde reagera på:

1)      Gossen har alldeles för mycket plats i sängen. Han kan krypa omkring i den, om han så vill.

2)      Jag har ingen krishantering – ifall det skulle behövas. Hemma sätter jag på en CD-skiva med lugn musik om han vaknar för tidigt. Här finns inga sådana moderniteter. Ingen CD-spelare heller, för den delen.

Trots att dessa båda varningsklockor slår sina toner inom mig tillåter jag mig själv att vara lat. Han vaknar inte för tidigt. Varför skulle han göra det? Han rör sig en del i sängen hemma också. Det här är säkert inget problem.

Några timmar senare går jag och lägger mig – lugn och nöjd. Gossen sover som en gris.

02.35 lite oroliga ljud från resesängen. Vaken är han dock inte. Vi somnar om.

04.0något: mer oroliga ljud. Roteringar. Någon ställer sig upp mot armarna och ser sig omkring. Ger mjuk ramsa. 50% av oss somnar om. Jag ligger vaken och har onda aningar.

05.30: full kalabalik. Gossen gråter, jag studsar upp och undrar var vi är och vad det är som möjligen händer, ger en pangramsa som inte övertygar någon alls. ”På natten sover man”, tänker jag och gömmer mig under mitt täcke efter det mycket misslyckade besöket på scenen. (Den replikväxlingen var verkligen lika halvhjärtad som när en 15-åring läser Shakespeare på originalspråk för första gången. ”To sleep… per..chance.. to.. dream…”)

05.45 full kalabalik, fortfarande. På natten sover ingen alls, börjar jag så sakteliga inse. Det finns tre utomordentligt okurade små och halvsmå barn i de andra rummen, och nu börjar det låta oroligt därifrån. Vill jag ta på mig detta? Om de vaknar nu, så är det för dagen. Jag stiger upp, och fattar ett halvdåligt beslut. Drar djupt efter andan, lugnar gossen i sängen, tar upp honom, och lägger honom mellan mig och maken, som låtsas sova.

05.47. Mys-mys. Det här var ju inte så fel. En varm bebis som ligger och jollrar bredvid. Fast nu skall vi sova.

05.48: HiIIII, haAAA, äh-ÄH! Nan-nan-nan… maken vaknar och börjar gulla med gossen. Jag sufflerar snabbt till honom att det inte skall bjudas på någon underhållning, utan bara tråkiga vuxenryggar. Här sover man.

05.50 Det sparkas på min rygg. Rätt så energiskt. Jag sover, och är så tråkig så.

05.51 Jag skall nog klippa håret, tror jag. Det är alldeles för långt.

05.53: lägger tillrätta ett styck sprattelbebis, som vill ägna morgonen åt krypövningar. Nu sover vi. Nu sover vi.

06.00 Bebisen andas tungt. Han somnade om! Bra. Då kan jag lägga honom tillbaka i den egna sängen så fort som han har sovit i tio minuter. Ja just det.

06.55: vaknar... med en djupt sovande gosse bredvid mig. Nej men. Så det blev.

Vad vill jag säga med detta? Att nu har jag också besökt samsovarlandet som hastigast, (en timma och en kvart) och upptäckt att för vår del var det sannerligen obekvämt. Vi återvände till ordningen näst följande natt, med väl inboad gosse i resesängen. Med mindre manövreringsutrymme sov han hela natten igenom som han brukar så bra, så bra. Och mamma Billing lärde sig följande läxor: ha alltid tillgång till krishantering. Även om gossen har sovit prydligt 29 nätter av 30 senaste möjliga utan ett endaste gruff. Tro på maginstinkten. Säger den, att gossen behöver boas in i den främmande sängen, eller att han skall nattas en halv timma tidigare/senare, så följ detta, utan tvivel och tvekan. Och lyssna på gossen. Han talar om ifall något är fel. Ibland med stora bokstäver. Men jag har också lärt mig att en gång verkligen är ingen gång, som en del klokare individer har hunnit påpeka. Men vissa saker måste man tydligen uppleva själv…