billing

Alla har vi vingar. Stora, spröda och för det mesta osynliga. Problemet är att vi har dem bakom ryggen. Hur vi än vänder och vrider på oss så får vi inte syn på dem och därför tror de allra flesta av oss att de inte finns alls.

Naturligtvis går det alldeles utmärkt att se andras vingar. Det är så lätt att falla i fällan där vi tror att det är ALLA ANDRA som har allt det där vackra, jag har minsann inget sånt och å vad avundsjuk jag kan bli. Inspirerad också. Jag vill vara du, jag vill också ha sådana där vackra självlysande silvrigt blåa vingar med lite lätt gula kanter, tänker jag frustrerat. Jag vill också kunna lätta från marken och bara flyga, varför har inte jag några vingar? Det är klart orättvist.

Min personliga teori lyder så här: det krävs lite (eller kanske inte så lite) jobb för att få de där vingarna synliga. De där personerna vars vingar lyser och strålar mjukt med regnbågens allra mest utvalda färger, de har jobbat sig fram till någonting. Vetskap, kanske. Inre uppskattning. Istället för att beundra sig gröna över andras vingar har de jobbat hårt för att deras egna skall bli synliga och bärande. Och så står åtminstone jag där och stirrar och stirrar, stirrar mig blå på deras vingar utan att ägna en tanke åt mina egna.

Jag är absolut ingen bra med blommor. Men det finns en sak som jag har lärt mig om dem. De har en tendens att dö ifall man inte vattnar dem och ägnar dem någon form av daglig uppmärksamhet. Jag tror att det är likadant med vingar. De skrumpnar ihop och faller slutligen av ifall man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.

De här människorna som vet om att de har vingar och som har fått dem så där vacker synliga, de vänder sig om varje gång när de ser min avundsjuka och häpna min: om det är en sprallig person skrattar hon, och pekar därefter på mina egna vingar. Sedan skrattar hon ännu mera nära jag häpet vänder mig om och ser minsann inga vingar, vaddå. Vissa har en konstig humor. Därefter går det bra att sträcka sig fram mot mig, och rycka av en fjäder, räcka den till mig och därefter gliiida vidare, suveränt oberörd av min nu något ännu mer häpna min.

Om det inte är en sprallig person brukar hon le mjukt och be mig stå alldeles stilla. Sedan ber hon mig att sakta sträcka ut en hand bakom mig. Och där, i det förväntade tomrummet, stryker sig något mjukt och elastiskt mot mina fingertoppar. Den här lugnare personligheten brukar då ha de där djupa ögonen som det går jättebra att formligen drunkna i och det skall man vara medveten om. Att stanna kvar för länge i den blicken gör det möjligt för ens egna vingar att bli lite ystra. Du kan råka ut för din allra första livslevande flygtur. Det kanske bara är någon halvmeter ovanför marken. Men du lär komma ihåg det.

Nästa gång som någon ser på dig med den där speciella avundsjuka eller häpna minen, be vederbörande sträcka ut en hand bakom och ovanför sig. Där finns en speciell fjäder, som väntar på att få dala ner till en väntande handflata.

Ytterligare en regn-grådaskig dag. Lite dimmigt, lite regnigt, lite grått, lite trist; väderlek som inte inspirerar till något alls. Då kan man sitta och läsa tidning över sin morgon tekopp. Ifall hjärtat är friskt, och teet av den lugnande sorten, vill säga.

Tidningen i fråga är en modern mamma-tidning, och artikeln i fråga lyder som följer: "så slipper du dagisstressen". Här har vi en ung man som berättar lite käckt att vi skall minsann inte känna någon ångest inför att lämna barnen på dagis. Ett av hans trevligaste och ljusaste barndomsminnen härstammar just från dagistiden: han blev ofta hämtad sent. Fick stanna kvar efter att de andra barnen gått. Och då, förstår vi, hade han och fröknarna det så mysigt, så mysigt: han fick sitta och fika med fröknarna, det tändes levande ljus och alla hade tid att ägna åt bara honom. Amen. Jag vet nu inte riktigt om jag skall skratta eller gråta. Stackars kille. Klart att han uppskattade den enda tiden om dygnet då några vuxna kunde ägna lite tid och uppmärksamhet åt bara honom. Det uppskattar alla barn. Men en liten misstänksam röst inom mig frågar sig ändå om han inte kanske skulle uppskattat fikat och de levande ljusen och uppmärksamheten ännu bättre om han skulle haft möjlighet att dela dem med sina föräldrar. Bara en tanke.

Annars är ju idén helt lysande: eftersom barngrupperna är så stora, så förlänger vi barnens dagisvistelse ännu mera, så att alla barnen kan få lite egentid, lite kvalitetstid, med någon vuxen. Och då kan föräldrarna också få en chans att pusta ut lite på egen hand efter den hårda arbetsdagen; lite egen vuxentid. Ja! Då skall vi se hur vi löser det i praktiken:

Lilla Pelle kan ha sin kvalitetstimme mellan klockan 17.00 - 18.00. Sedan kan det vara Annas tur. Anna: 18.00 - 19.00. Efter Anna kommer David: 19.00 - 20.00. Klockan 20.00 är det Lisas tur. Efter att Lisa blivit avhämtad är det så äntligen Lars tur: 21.00 - 22.00. Där blir det verkligen mysigt med de levande ljusen! När Lars har myst hem med sina föräldrar kommer lille Kalle: 22.00 - 23.00. Efter Kalle hoppar Maja in: 23.00 - 00.00 Efter Maja... Nej. Men vänta. Där tog ju dygnet slut. Oj då. Och vi har bara avverkat sju barn. Hälften kvar. Så det blev. Och dagispersonalens dagar kanske blir lite långa också? Vem vet, personalen kanske också behöver sova ibland? Barnen, vaddå barnen? Barnen är det inte så noga med. De har kvalitetstid. Och förresten är det ändå inte så noga med hur många timmar barnen får sova. Det är individuellt det där, hur många timmar barnen behöver sova, faktiskt. Barn tar sig den sömn de behöver. (Eller vänta, det kanske gäller bara den första bebistiden? Sedan när de blir äldre behöver de helt plötsligt vuxna omkring sig som hjälper dem till sängen i vettig tid, då tar de sig inte längre någon sömn själva? så var det, ja.)

Men på något sätt skall vi säkert lyckas lösa det här, bara vi tänker efter. Vad har vi för problem att lösa då?

1)      Barnen behöver ha egentid, kvalitetstid, med någon vuxen. Helst någon, som bryr sig om dem.

2)      Dagispersonalen kan inte tillgodose det behovet under den ordinarie dagisdagen, då det finns lite för många barn med exakt samma behov

3)      Föräldrarna är tyvärr inte kvalificerade - de har ingen utbildning till att ta hand om sina barn, så att låta föräldrarna umgås med barnen under några av dygnets vakna timmar är tyvärr inget alternativ.

4)      Och föräldrarna - de stackarna - behöver ju också få lite lugn och ro efter arbetsdagen. Lite egentid, vuxentid.

Men om man skulle flexa in den här egna tiden då? Pelle och Anna får sin egen tid på måndagar, jämna veckor. David och Lisa på tisdagar, Lars och Kalle på onsdagar, Maja och Torsten på torsdagar, Klara och Hjördis på fredagar. Jämna veckor. Ojämna veckor är de dags för den andra halvan av barngruppen. På det här viset blir ju barnens dagistid bara obetydligt längre: två timmar en dag i veckan varannan vecka, och alla får lite kvalitetstid. Fast bara en gång per två veckor. Det kan räcka för de små liven, de behöver inte så mycket ändå, de är ju rätt så anspråkslösa i den åldern, lite roar små barn, heter det ju.

Sedan är det fråga om sommarlovet förstås. Det är ett bekymmer. Där har vi faktiskt jättemycket tid kvar att täcka. Föräldrarna - de okvalificerade och icke utbildade - kan ju inte lämnas ansvariga för sina barn under fem hela långa veckor. Det skulle ju uppstå totalt kaos i uppfostringsmetoderna, för att inte tala om kvalitetstids-schemat. Och nog kan föräldrarna också behöva lite riktig semester, utan en massa barnskrik och krävande ungar här och var. Så barnen kan väl gå kvar på dagis även när föräldrarna är semesterlediga? Klart de kan! Visserligen får ju inte barnen någon semester alls då, de fortsätter ju att gå till sina "jobb", men vaddå - de kan ha semester sedan när de har blivit vuxna, och räknas som riktiga människor. Just nu kan de små kravmaskinerna faktiskt inte förvänta sig så mycket, och att tro att de skall kunna umgås med föräldrarna (de outbildade) under semestern är faktiskt bara för mycket. Titta på barnen i Sri Lanka. Tala om uppfostringsmetoder! De är bara för bortskämda, de svenska barnen. Vi har faktiskt den allra bästa föräldraförsäkringen i hela vida världen. Barnen har det så bra, så bra. Inte skall de klaga för att de aldrig ser sina föräldrar (de okvalificerade). De har ju faktiskt egen tid. Varannan onsdag mellan klockan 17.00 - 19.00. Bullar, levande ljus och hela kittet. Är de riktigt, riktigt, snälla, så kanske personalen sätter på lite Bolibompa åt dem också.

Jag borde definitivt veta bättre vid det här laget, men det stör mig, och när något väl har börjat störa mig, så får jag ingen ro förrän jag har tänkt högt omkring det lite:

Historien om Kain och Abel:

I korthet, om jag har fattat det rätt: Adam och Eva är de första människorna. De tvingas lämna lustgården. När de vandrar på jorden finns där då inga andra människor förutom de själva, eller..? Detta borde ju vara rimligt att utgå ifrån, ifall vi skall alla vara deras efterättlingar.

Evas första barn hette Kain och Abel. Nu finns det fyra människor på jorden; Adam, Eva, Kain och Abel. Kain slår ihjäl Abel, och det är nu det blir lite virrigt, i alla fall för min enkla hjärna:

Gud blir arg. Han förbannar Kain. Därefter följer en mycket intressant diskussion mellan Kain och Gud:

Kain: "Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig".

Gud: "jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom".

Alltså: vilka jädra "vem som helst"? Varför inte bara säga "mamma och pappa"? Det finns ju inga andra personer på planeten än så länge. Han har själv precis slagit ihjäl den fjärde. Gud följer på samma linje: faran är verklig; det finns andra människor, därute någonstans.

Och mycket riktigt; Kain slår sig ner i landet Nod, öster om Eden, gifter sig (med vem då?), och får en massa barn.

Jag irriterar mig på det ologiska. Kain har ingen att gifta sig med; om inte Eva har fött en syster till honom (vilket hon senare gör). Det finns ingen där att gifta sig med, få barn med, det finns ingen där som kan slå ihjäl honom, förutom mor och far. Ändå låter det på både Kain och Gud som att det finns hopervis med andra människor. Var kommer dessa andra människor ifrån? Lustgården? Har Gud skapat fler första människor sedan efter Adam och Eva? Vilka är då vi släkt med, om man skall gå på teorin om arvsynden? "Nej, men jag är inte syndig och född med skuld. Jag är inte släkt med Adam och Eva. Jag är släkt med de där andra människorna, som redan fanns där, då Adam och Eva vandrade ut från lustgården, de som Kain sedan fann fru hos". Skulle vi ju alla kunna hävda. För den här lilla historien är inte sammanhängande nånstans.

Sedan följer en lång och noggrann lista över alla barn som Adam och Eva fick efter den här lilla incidenten. Det är helt uppenbart att alla dessa andra barn kom efter händelsen med Kain och Abel: "Gud har skänkt mig ett nytt barn i stället för Abel som Kain dödade", säger den stackars Eva, när Seth föds. Och då går det inte riktigt att hävda heller att "ja men klart att Adam och Eva fick fler barn, de har bara inte skrivits upp alla, och så vandrade de vidare och befolkade världen; de var bland någon av sina syskon som vandrat vidare som Kain hittade en fru". Nej. Stämmer inte. De här är de första barnen, och förutom dem finns inga andra personer i berättelsen än så länge. Så frågan kvarstår: var kommer Kains fru Henok ifrån, vem är hon släkt med, och hur kan man hävda - som bokstavtroende - att teorin om arvsynden stämmer, att vi är alla släkt med Adam och Eva, de första människorna, när det uppenbarligen fanns ett helt gytter av första människor; alla skapade parallellt med eller efter Adam och Eva? Nog måste de här människorna, hos vilka Kain fann sin fru, ha gift sig och fått barn i flera generationer innan Kain dyker upp?

Jag förstår inte. Hur förklarar man detta för sig själv ifall man nu tar bibeln och dess historier bokstavligen? Eller är det petitesser som man blundar för, historierna har ju vandrat som muntlig tradition i 3000 år innan någon skrev ner något alls, och därmed uppstår en del oklarheter i berättelserna? Den här gången tar man hänsyn till det, men andra gånger tar man åter historierna bokstavligen? Hur skall man då veta när det är läge att ta något bokstavligen, och när man skall se en bibelhistoria som symbolisk?

Jag för min del kommer i fortsättningen att hävda med bestämdhet att jag definitivt inte är släkt med Kain; jag är helt klart släkt med någon av de andra familjerna som fanns i Nod. I min familj har vi aldrig gillat äpplen, och vi har absolut inget att skaffa med Kain och hans familj, och alla de sociala problem som finns och fanns däromkring.

Jag hävdar fortfarande att vi behöver en ny Gud och ett nytt sätt tänka. Vi är inte alla släkt med Adam och Eva (om de fanns), historien är inte logisk, och vi är inte ett dugg skyldiga från födseln. Ergo: min lilla flickbaby har inget alls att göra med några som helst äpplen förrän jag purear en till henne, om cirka tre månader.

Melodifestivalen? Trodde du att jag skulle skriva något om den? Ja, okej, lite då. Vi skickar ”Black Widow” till Finland. Det kan de ha…

Och nu över till seriösare och mera allvarstyngda ämnen:

Årsskiftet har kommit och gått, de flesta tidningar är fulla av diverse bantningstips: ”så här gör du dig av med julkilorna” ”i form för bikinisäsongen” ”tappa fem kilo med rätt kläder”, etc. etc. Rätt så intressant, eftersom de flesta av oss vet att man inte skall banta. Överhuvudtaget. Man hamnar ofelbart i jojo-bantarnas muntra skara – ju mer du övertygar kroppen om att svälttider råder, desto mindre mängd mat lär den sig att klara sig med, och desto mindre får du äta öht, för att behålla din nya vikt, osv. I all oändlighet. Ändå dignar i alla fall min bokhylla av diverse Vikt Väktar – receptböcker, och det är till dem jag vänder mig när jag återigen, efter min senaste graviditet, anser att det är dags. Recepten är goda, och jag vet bättre, men har jag orken att engagera mig i en ny metod, och ytterligare en ny Vikt Religion? Jag vet inte…

Jag brukar inte ha svårt för att gå förbi skvallerpressens och damtidningarnas ”så-här-blir-du-av-med-XX-antal-kilon” – rubriker, men vad gör man när rubrikerna kommer hem till en? Jag prenumererar på en finsk damtidning, som – trots att det är en damtidning – är mycket omtyckt här hemma: intressanta artiklar och intervjuer om det som händer ute i världen och vad det nu pratas om, politik, design, heminredning, recept och diskussioner om diverse saker från A till Ö. Så mäkta förvånad blev jag, när jag såg det senaste numret och dess omslag: ”Så tappar du fem kilo i vikt med rätt kläder.” Jaha, tänkte jag, lite tips om åt vilket håll ränderna ska sitta, och vilka färger som passar vem, kanske? Så jag bläddrade vidare i tidningen till Omslags Reportaget. Tittade. Läste. Tittade en gång till, ifall jag hade sett fel. Läste en gång till – missade jag något?

Då har även min favorittidning fallit för det gamla knepet ”låt oss skapa en intressant rubrik utan att ha något alls att komma med.” Reportaget bestod av diverse mulliga damer som glatt leendes hade placerats framför nattsvarta eller djupt mörkblåa tapeter och gardiner (vem i sina sinnens fulla fem har svarta tapeter?), i diverse heltäckande svarta kläder… Suck.

Det är ju ett enkelt trick, i och för sig, och alla kan begagna sig av den:

1)      Måla om vardagsrummet i trendigt helsvart.

2)      Skaffa dig en ny garderob, som består av enbart svarta kläder.

3)      Se till att vistas enbart i vardagsrummet.

4)      Rör dig inte.

Det gamla kameleont-tricket, med andra ord. Klart att man blir av med både fem och tjugo kilo ifall ingen ser något alls av dig förutom ansiktet (kan ni släcka ljuset, jag försöker gå ner i vikt här?!) och möjligen händerna… Ett enkelt och behändigt sätt att handskas med gravidkilorna.  – Johoo, Päivi, var är du? – Här älskling, jag står precis bredvid dig, framför det stora mörka skynket, i min nya svarta burka… Skratt förlänger livet, tack för ett trevligt reportage.

Vidare fortsätter jag förundras över hur det kommer sig att det alltid är kvinnorna som tidningarna uppmuntrar att göra sig av med fem kilon till bikinisäsongen, eller vilken säsong det nu är som vi skall förbereda oss för. Jag ser aldrig någon glatt leende man stå på omslaget till dessa tidningar med någon närningsriktig paj i näven ”Här har du maten som får dig att tappa tio kilo på lika många dagar”. Nej, den här mentala terrorn är till för oss kvinnor, män kan gå omkring med sina ölmagar till både vardag och fest – ingen skulle drömma om att skriva en rubrik som löd: ”Så här kommer du i form för den åstundande tanga- badbyx-säsongen.” Undrar varför.

Samtidigt som vi uppmuntras att ”göra oss av med” julens fröjder, har stadens samtliga bagare gått in i Semle-säsongen med liv och lust. Personligen anser jag att det är väldigt ful krigföring: vi skall ha dåligt samvete för julbordet, gravidkilon, och ängslas över en baddräktssäsong, samtidigt som precis alla fik och bagerier vill ha oss till att beställa semlor med diverse heta drycker till, helst med extra grädde. Tack och lov att man är en tvåbarnsmamma ute i bushen. Här finns inga fik eller caféer, skall jag någonstans så är det med bilen – efter att jag krånglat in två barn i var sin bilbarnstol. Det är faktiskt mitt hetaste tips till alla som våndas med kvarhängande gravidkilon:

1)      Strunt i vilka kläder du platsar i en månad efter babyns ankomst och ifall de passar med tapeterna.

2)      Bosätt dig i bushen – du skall hava minst fem kilometers promenadavstånd till närmaste semla.

3)      Vistas i vilka rum du vill – du har inte särskilt mycket tid att titta åt köket och kylskåpet ändå…

4)      Rör dig precis så mycket du vill och orkar – utvidga cirklarna runt bebisen i lagom tempo.

Så där ja. Undrar vilken tidning jag skall kontakta för att få in min ”credo”? ”Det nya revolutionerande sättet att banta! Gå ner 14 kilo på en månad!” Inne i reportaget får man då veta, att tyvärr är förutsättningen för 14 kilos viktminskning/månad:

21 kilos viktuppgång under graviditeten

En bebis på c:a fem kilo

En storebror till bebisen på 20 månader

Nej, och åter nej. Jag tänker inte jojo-banta en gång till, och inte tänker jag slå maken med häpnad och dekorera om huset med nya spännande färger under någon dag, då han jobbar extra länge. Jag tänker bekanta mig med LCHF – recept, och se vad det ger. Om inte annat, så i alla fall material till nya spännande bloggar…

Gör det något om jag öser ur mig lite, och tillåter mig själv att vara lite arg? För det går inte att komma ifrån detta, att mitt i allt annat som jag känner, så är jag också arg.

Det spelar ingen roll vilken bok jag öppnar, vilken berättelse jag läser, alltid beskrivs kejsarsnitt som något myyysigt och uuunderbaaart, och mamman ligger där, minuterna efter snittet med bebisen på bröstkorgen, och naturligtvis söker sig den lille till bröstet, och mamman jollrar lyckligt till sitt barn, glatt ovetandes om att hon sys ihop på andra sidan skynket, och gull-i-gull-då…

Ingenstans i litteraturen får man möta den kvinna som i likhet med mig inte alls har upplevt något ”gull-i-gull-så-mysigt-allt-är-då” kejsarsnitt, utan något helt annat. Skulle man yppa några ord om att man inte alls upplevde snittet som något positivt i kejsarinnornas egen mailinglista bemöts man mest med oförstående miner: hur då, menar du? Vaddå, kejsarsnitt är väl det optimala sättet att föda barn… SLUTA LJUG!        

Jag har genomlidit två stycken snitt –den ena planerad, och den andra akutsnitt. Och nu, om ni ursäktar, skall vi ta och genomskåda lite allmänna trossatser om kejsarsnitt som tycks florera både i litteraturen och ute på nätet:

1) Man får barnet på bröstet direkt efter snittet, och det är så jättehärligt, halleluja. Det är ju därför man är vaken. För att kunna ta emot barnet.

Snack. Jag fick mitt första barn på bröstkorgen, direkt efter snittet. Eftersom man ligger platt på rygg ser man absolut inget av barnet förutom lite hjässa och hår. Tung är han, obekvämt är det, och du har inte suck av en chans att erbjuda något bröst där, i det läget. Jag var mest tacksam när de lyfte undan honom – han var tung och jag mådde dåligt. Med barn nummer två var det ingen som kom på tanken att lägga ett nyfött barn på en kvinnas bröstkorg som håller på att hosta/spy upp sina inälvor, efter förmåga. Mysfaktor = noll.

2) ”Ja men deeet spelar väl ingen roll vilken väg barnet kom, sedan när det väl har kommit, eller huuuur?” (Diverse ovetnade släktingar + annat löst folk.)

JO. Det spelar visst roll. För det första så går du totalt miste om det där första mötet med barnet, i och med att du ligger mitt i en stor bukoperation, och i och med att du kanske inte mår så jättehundra timmarna efter. Möjligen orkar du slänga en trött blick på lilla barnet där den ligger och sover i pappans famn, om du inte är för upptagen av att spy, och därefter för plågad av att räkna varje minut tills du får dricka något. (Om ett par timmar.)

För det andra så har du ett helvets stort operationssår att tas med direkt efter. De flesta kvinnor som jag känner som har gått igenom en normal förlossning tillbringar inte sitt första dygn liggandes platt på rygg, med en ketogenspruta som fylls på med jämna mellanrum, rakt in i venen. Den sprutan får rummet att gunga värre än de gamla Englandsbåtarna, och ger dig en något kosmisk känsla, som visserligen nockar ut smärtan, men hej-å-hå, vem bryr sig om någon bebis här, den får nog klara sig bäst den kan ett tag till, utan dig…

Sedan har du de närmaste dygnen efter, eller ska vi säga veckorna, då alla dina inälvor värker separat, du går som en gammal gumma, att sova på sidan är inget alternativ, och så snittet, som drar och värker, och så stygnen… Visst förstår jag att man har krämpor efter en normal förlossning också – men kroppen är väl ändå designad att föda barn vaginalt? Vilken kropp är designad att gå igenom ett par stycken stora bukoperationer varje gång barn skall till världen..?

För det tredje har du fortfarande – som i mitt fall – ingen aning om vad det innebär att föda – och ursäkta nu alla systrar medkejsarinnor, som indignerat påstår att ”kejsarsnitt är väl också att föda barn.” Men NEJ! Det är det INTE. Att föda är att jobba aktivt, med din kropp, så har jag fått det beskrivet. Att gå igenom ett kejsarsnitt är att ligga passiv på ett operationsbord ackompanjerad till ljudet av ”klipp-klipp” (det är ljudet av din kropp som trasas sönder, om du missat det), och du kan inte delta aktivt ett förbannat dyft. Du kan inte efteråt påstå att ”du gjorde det här själv”  - eller att du gjort så mycket annat än legat där som det paket man är på operationsbordet – möjligen med tillstånd att vara vaken. (Varför då..?)

Nästa person som lite tjäckt påpekar, att ”det spelar väl ingen roll vilken väg barnen kommer ut” riskerar att få sig en föreläsning, om jag är på gott humör, och om jag är på dåligt humör, en propp.

3) ”Det är väl en himla tur att man idag kan göra akuta snitt – tänk vad som skulle ha hänt för bara si och så många år sedan…” Ärligen; jag bryr mig inte ett smack. Visst, det är bra. Men nej, jag känner mig inte ”tacksam” eller ”lättad” över fakta att varje gång jag skall sätta barn till världen skall jag sprättas upp – med allt vad det innebär – som en fisk, för att sedan sys ihop igen, tills nästa gång då det är så dags. 

4) Snittade kvinnor kan amma preciiis lika bra som alla andra mammor…

DÅ skall vi se: alla kvinnor, som anser att nattmålen är snabbast och bekvämast överstökade liggandes i sängen i någon position, räcker upp en hand. Det var några stycken det, tror jag… Snittad? Tyvärr, liggandes är då inget alternativ. Det är bara att sätta sig upp (men inte för fort), och amma sittandes, om du nu kan få till en bekväm position som inte gör att snittet värker för mycket. (Att få mjölken att rinna till medan du har ont är överkurs, det här är bara grundkurs A, för alla ovetande människor…)

Alla kvinnor, som tycker det är trevligt/självklart att låta sitt barn amma mycket under första dygnet, helst det första barnet gör, räcker upp en hand. Det var väl resten, skulle jag tro? Snittad? Aj då. Sitta upp är ju då inget alternativ. Att ligga på sidan är inget alternativ. Och så var det det där med ketogen rakt in i venen… hålla en bebis, när rummet gungar i ögonen, någon?

Ärligen, att gå och stå efter snittet tycker jag inte är så illa. Att sitta still – utan att snittet gör sig påmint på tusen obehagliga sätt – är då snäppet svårare… och alla ni nu som har sex barn, och därmed kan amma i vilken position som helst – påminnelse; de flesta av oss tvåbarns/enbarnsmammor har inte en susning om hur man gör – och behöver just sitta ner…

De var väl de absolut vanligaste flosklerna, som jag är innerligt trött på. Och du som tycker att ditt snitt minsann var en sann upplevelse, och som har, rakt igenom hela bloggen rynkat ogillande på näsan – mina snitt var också Upplevelser. Bara inte trevliga. Och det som stör mig är att Jag Inte Finns eller får finnas – vare sig i litteraturen eller på nätet.

Det var en gång, i det regniga SweRige, en Bebis, som skulle till att födas. Det fanns många andra bebisar i många andra magar i just den här staden, men ingen av dem var riktigt lik Den Här. Alla di andra bebisarna hoppade och sparkade, vred och stångade sig, men det gjorde inte Bebisen. H*n tyckte bäst om att ligga i magen lugnt och stilla, och Skvalpa Med Vågorna.

Bebisens mamma blev lite bekymrad ibland, och pratade då med sin mage:

- Hör du Bebisen..? Vill du inte leka som de andra bebisarna? Och stångas och sparkas du med..?

Men det ville iiinte Bebisen:

- Näe mamma, meddelade den, jag ligger hellre här, och skvalpar med vågorna…

Och Bebisens Mamma, hon var en klok mamma, (fast hon var en förstföderska…) så hon lät sin Bebis ligga i magen och skvalpa med vågorna.

Månaderna gick. Och Magen blev större… och större… OCH STÖRRE! Tillslut var den JÄTTESTOR! Men Bebisen tyckte fortfarande allra bäst om att Ligga i Magen och Skvalpa med Vågorna.

En dag kom tre Läkare i lustiga hattar till staden. De hade kommit för att välja ut Den Vildaste Och Störste Bebisen Av Alla – den skulle få medverka i En Förlossning i den Stora Staden Varberg!

Alla di andra bebisarna blev helt vilda i sina magar! De sparkade! Och Vände Sig! Och Sprattlade! Men det gjorde iiinte Bebisen. H*n visste att h*n inte skulle bli vald, och brydde sig inte om det. Den vände lugnt ryggen till Läkarna, och lade sig till rätta… och råkade rakt svälja lite fostervatten! Bebisen blev helt VILD! Den Hickade! Och hoppade! Och sparkade!

Läkarna blev överlyckliga!

-          Bravo!

-          Bravissimo!

-          Magnifico!

-          HENNE SKALL VI HAAA!

Och så blev det. Mamman (hädanefter MamaDåren) och Bebisen fick åka till Den Stora Staden, och till Förlossningen.

Äntligen kom då Den Stora Dagen! Viiilken Dag! Flaggorna vajade! Publiken strålade! ALLA skrek och vrålade! De ville se Bebisen!

Först kom Barnmorskorna! Sedan kom Undersköterskorna! Och sist kom MamaDåren, den stoltaste av dem alla! Och allra sist, i magen, kom… hmmm… kan ni gissa..? Juuust det… Bebisen!

När alla hade fått klart för sig hur stor Bebisen var, blev de väldigt rädda! Barnmorskorna blev rädda! Undersköterskorna blev rädda! Och Mamadåren, som inte hade förstått HUR stor Bebisen var, hon blev JÄTTERÄDD!

När bebisen kände att MamaDåren, som trodde att här skulle bli förlossning av, hade börjat med sin fint tränade profylaxandning, slappnade den av, och lade sig till rätta, för att skvalpa med vågorna.

P.S. Det här är en saga. Inspirationskällan ligger fortfarande och Skvalpar Med Vågorna... D.S.

Efter att med stort intresse ha följt partiledaredebatten på TV finns det ett par frågetecken angående de vanligaste argumenten gällande kvinnor och barnomsorg som jag gärna vill fundera högt omkring:

En del partier hävdar att om jag väljer att stanna hemma ett par år med mina barn när de är som allra minst och behöver mig allra mest riskerar jag att halka efter både karriär - och lönemässigt. Jag har funderat mycket på detta, och jag får inte ekvationen att gå ihop.

Vi börjar med påståendet att jag halkar efter i karriären: jag jobbar inom ett av de absolut vanligaste medelsvenssonjobben som fortfarande är väldigt kvinnodominerat. Jag är lärare. Alla pensionerade lärare som jag känner har både påbörjat och avslutat sina ”karriärer” som, just det; lärare. Jag anser att det inte finns någon ”nästa pinne upp” inom det här jobbet, alltså har jag ingen karriär att försumma, även om jag skulle bli hemma ett par år. Och så tror jag att det är inom väldigt många av de kvinnodominerade yrkena.

Våra politiker var rätt så överrens om att kvinnorna dominerar inom den offentliga sektorn. Så jag frågar mig: vilka ”karriärmöjligheter” har tjejen som jobbar som brevbärare, p-vakt, kassörska på ICA, eller lokalvårdare? Vilka fantastiska karriärmöjligheter går de miste om, ifall de skulle ha ekonomin att prioritera sina barn före sitt jobb under några korta år?

Det andra påståendet gäller lönerna: vi fortsätter att använda mitt eget jobb som ett exempel. En lärare som i likhet med mig själv, har jobbat 6-7 år inom yrket har att se fram emot en löneförhöjning någonstans emellan 400-600 kronor/år – före skatt. Säg nu att jag har fått en löneförhöjning på 500 kronor före skatt. När staten har tagit sitt av denna fantastiska löneförhöjning, vad återstår? Ett par hundra extra i plånboken? Allvarligt talat, vad är det? Ett storpack Pampers på Willys, och några liter mjölk extra? Hurra!

Låt oss nu göra en liten jämförelse:

Jag går till jobbet när bebisen är 12 månader, och lämnar in honom på den statliga förvarningen – dagis. Under nästkommande två år får jag två löneförhöjningar: den ena på 500 kronor och den andre på 400 kronor – båda innan skatt. På två år har alltså min lön höjts med 900 kronor, före skatt. Om jag och min man skulle valt att spara på dagarna så gott det går, och jag skulle ha blivit hemma de där två åren, så skulle jag ha fått en mycket mindre löneförhöjning, det är sant. Jag skulle kanske ha fått nöja mig med 200 kronor – före skatt. Skillnaden ligger alltså på 700 kronor – före skatt. När skattmasen har tagit sitt av denna 700-hundring återstår ungefär 500 kronor, ifall man avrundar uppåt. Vi delar nu denna månadliga löneförhöjning på två, eftersom de är två år vi pratar om. Det blir alltså ungefär 250 kronor mer/månad efter skatt.

Denna alldeles fantastiska löneförhöjning är det alltså meningen att jag skall förprioritera framför mina barn, menar politikerna… och då har vi inte ens tagit upp vad det skulle kosta mig under dessa två år att ha bebisen på dagis. Mer än 250 kronor per månad, kanske?

Så jag efterlyser lite verklighetskontakt. Jag tror att väldigt många kvinnor har dessa fantastiska löneförhöjningar och ”karriärmöjligheter” att väga mot, när de funderar hur de skall göra under småbarnsåren: ska de suga på föräldradagarna så länge det går och därefter jobba deltid om de har råd, eller skall de satsa allt på den lysande karriären och verkligen slita ut sig för att kunna njuta av de välförtjänta och generösa löneförhöjningarna? Nog måste väl min son, 16 månader gammal, uppskatta dessa 250 kronor mer/månad mera än tid med sin mamma..? Någon mer som inte får ekvationen ”du blir efter löne- och karriärmässigt” att gå ihop?

Jag har en väldigt snäll mamma. Hon är den där mamman som kommer med nybakad rabarberpaj dagarna efter min första förlossning, när snittet fortfarande gör ont, den där mamman som skänker mig drösvis med underbara röda vinbär som jag kan själv baka paj av, mamman som alltid säger ja till att ta emot en julkatt, mamman som alltid kan komma och passa min son när jag skall iväg till tandläkaren, mamman som jag ringer när saker och ting inte går som det ska, och också när det går som det ska. Ni vet, en sån mamma.

Hon är till och med snäll när hon skänker mig sin gamla symaskin. Till och med då. Jag kan liksom inte föreställa mig att hon skulle ha något sadistiskt drag över sig, även om hon nu har gett mig en symaskin.

Nej, det är inget alls fel på symaskinen. Den är i utmärkt skick, har alltid fungerat som en klocka, och hon ville bara (efter trettio år) ha en ny. Så då fick jag den gamla. Eftersom den fungerar, och jag har ingen. Det är bara det. Att. Det finns en anledning till att jag inte har haft någon symaskin. Anledningen är, att jag kommer absolut aldrig att lära mig sy två millimeter raksömnad, eller vad det nu heter. Att jag absolut aldrig kommer att komma ihåg hur man trär på tråden rätt, genom alla de där olika delarna. Spola är något man gör på toaletten. Och synålen sitter väldigt nära den där lampan, som jag alltid bränner mina fingrar på. Så därför. Fast jag är ju rätt så modig, å andra sidan. Så jag log glatt och tog faktiskt tacksamt emot symaskinen. Någon dimmig tanke hade jag väl, att nu djäklar, så ska jag lära mig sy, ett, två tre. (Var jag gravid och oförmögen att tänka logiskt redan då?) Mamma hade alldeles säkert en förhoppning om att hennes yngsta kanske nu – i och med att hon blivit mamma – blivit såpas vuxen, att hon kan ta tag i sina fobier. Därav symaskinen.

Det gick flera månader. Ibland slängde jag en nervös blick på symaskinen, där den stod och myste i sitt hörn. Vi har ju ändå känt varandra rätt så länge. Så den tänkte säkert, att för eller senare så vågar jag mig på Ett Projekt. Och då…

Det gick flera månader till. Jag blev gravid. Eftersom det nu var en helt annan årstid än senast jag var i välsignat tillstånd, fick jag gå ut och handla ett par nya mammabyxor. De gamla skulle jag ha fått värmeslag i, nu under våren och sommaren. Och då, förstår ni, visade sig, att byxbenen i mina nya mammabyxor var alldeles för långa. Men jag har ju numera en symaskin, tänkte jag. Halleda.

Sommaren gick, och jag snubblade fram i mina för långa byxor. Alldeles snart, vilken dag som helst nu, plockar jag fram Symaskinen. Och gör något åt mina byxben. Imorgon, typ.

Nu är det kvällen innan dagen innan dagen då barnen börjar skolan, och nu äntligen blev jag tvungen att göra något åt sakernas tillstånd. Med oförtrutet lugn plockar jag fram symaskinen. Kopplar in sladdar. Trär in tråden. (Det gör säkert inget om det inte är helt perfekt, och om jag inte har använt alla konstiga haspar och spakar, eller hur?) Sätter underspolen (eller vad den nu heter) på plats. Tar fram ett provstycke tyg. Sätter mig. Trampar på gasen. Det jag hörde var nog symaskinsskratt. Jag trampar på gasen lite mera bestämt. Mera symaskinsskratt.

Okej. Jag fixar det här. Jag behöver inte ringa till mamma. DEN spaken där. Vad är den till för? Om jag drar upp den, vad händer då? Fast nu får jag inte ner den igen. Den har fastnat. Aj då. Vad var klockan när jag satte mig här? Sju? Nu är hon två minuter över. Jag har redan en spak som har fastnat. Progress. Nu fortsätter vi. SÅ himla komplicerat kan det ju inte vara! Den här mackapären byggdes ju innan microchiparnas tid. Jag slår vad om att man inte ens kan surfa till Internet med den.  Vad är den spaken till för? (Mera symaskinsskratt)

19.10. Hmmm. Det kanske visst spelar roll hur man trär i tråden. Det finns minst en del här som jag inte har trätt tråden igenom. Kanske maskinen startar om jag försöker en gång till med tråden?

19.11 Jag får säkert en blåsa på fingret där. Varför skall den där lampan över huvud taget sitta där? Folk kan ju sy när solen lyser, tycker jag.

19.15 – Mamma…

19.25 – Ola…

19.30 Mannen i mitt liv, han lyssnade på syslöjdsfröken! Och förstod något, verkar det som. NU startar maskinen. Jag tycker så mycket om honom. NU skall jag sy de där båda sömmen på två röda minuter! Mätt och klart, hur svårt kan det bli?

19.31. Hmmm. Hur var det nu, tråden skall visst sitta i nålen, annars händer inget, eller? Så varför hoppar den ur hela tiden då jag försöker sy?

19.37. Se där ja! Det gick att lirka tillbaka tråden i nålen! Nu syr vi byxbenen!

19.38 Är det så, att varje gång som tråden har hoppat ur, så måste man hämta upp den understa tråden från spolen? Vad jobbigt! Man tycker att det kunde räcka med en gång.

19.39 Nu har jag två blåsor på samma finger. Kan man inte montera ner den lampan, eller något? Fast jag kanske behöver den snart.

19.49 Hurra! Två någorlunda raka sömmar i var sitt byxben! Det räcker, eller hur? Jag kan inte se att hon i affären eller fabriken skulle ha sytt flera…

19.50 Skulle man våga sig på gossens byxor, ur vilka en söm har spruckit? Nu när man har maskinen framme?

19.53 Mamma ville säkert bara vara snäll när hon gav mig en symaskin. Det hade säkert inget alls att göra med den där utomhusblomkrukan som jag av misstag dödade med min bil, den där gången.  

19.55 Se där! DÄR går den gamla sömmen! Då skall jag vända byxorna så HÄR!

19.56 Fast hur får jag dem då under nålen?

19.58 Det kanske inte är meningen att man skall vara vänsterhänt. Sådana sömmerskor brändes nog fortfarande på bål under det mörka 60-talet.

20.10 Nåja. Men han behöver ju i alla fall ha några byxor som han kan sitta i sandlådan i. Jag får bara se till att mamma aldrig får syn på den här sömmen. Lite svårt förstås, när tråden råkade vara blå, och byxorna är bruna, men vaddå. Ingen är perfekt. Jag kan massvis med andra saker. Tror jag. Det blir i alla fall en rolig blogg, om inte annat.

Det är alltid lika spännande att bege sig med bil till den Stora Staden. För det mesta är mina tankegångar fullständigt vettiga och logiska, men när jag väl sätter mig bakom ratten av en bil för att hitta till något nytt spännande ställe, kan vad som helst hända, och händer… Sannolikheten, att jag hittar dit jag ska inom en rimlig nära framtid är mindre, än att de där aporna skriver hela Shakespeares sammanfattade verk på måfå, om de bara får tillräckligt mycket tid på sig.

Det är så orättvist. Jag förbereder äventyret noga. Läser karta. Skriver ner detaljerade vägbeskrivningar. Tankar bilen. Beger mig iväg i mycket god tid, så jag hinner med mina extra utflykter. Det börjar bra. Oftast. Till motorvägen hittar jag, och jag vet – även med obefintligt lokalsinne – åt vilket håll Göteborg är. Det är ungefär där det tar slut. Sedan kommer det första hindret: E6 norrut, E6 söderut. Varför kan det inte bara stå ”Till Annika” eller ”hitåt mot Helena”? Det skulle underlätta enormt, för jag har aldrig någon som helst aning om ifall folk bor söderut eller norrut, var solen går ner, eller på vilken sida av trädet myrorna bygger sina stackar och varför. ”Hit, men inte längre utan lokalsinne, med andra ord.” En obehaglig känsla av att jag är hopplöst, totalt vilse och kommer aldrig mera hitta hem börjar infinna sig. Tårögd och lite sentimental tänker jag på sonen och mannen.

Sedan gaskar jag upp mig. Här behövs inga myrstackar. Vi är på en motorväg, och snart kommer DIN avfart. Det står så på din vägbeskrivning. Men vad händer då ifall det står ”Backaplan Centrum Norra” respektive ”Backaplan Centrum Södra”? Vad skall jag göra, singla slant? Så jag brukar hamna lite öster om stället jag skulle till, i regel. Vanligen slutar det med att jag står och vänder bilen på någon skum parkering, dit jag inte alls ville, och försöker hitta tillbaka till det stället där det gick fel. (Hem..?) Och då pekar bilens nos ofelbart åt fel färdriktning, och katastrofen är ett faktum. Jag hamnar i Nordstan, efter en broöppning. Typ.

Nåväl, nåväl, alla känner ju mig, hoppas jag nu. Mobiltelefon har jag naturligen ingen, och skulle jag mot förmodan ha det, lär den vara urladdad. Man ska hålla på vissa principer, och riktig panik kan man inte åstadkomma Anno Domine 2006 om man inte kör vilse utan mobil. Nu pekar bilens nos åter mot rätt färdriktning, så jag försöker tänka lite positivt. Vi är på väg åt rätt håll. Fast jag närmar mig målet från ett annat håll än den som det står något om i min färdbeskrivning, så jag är fortfarande hopplöst illa ute, och vet om det.

Så närmar vi oss något ställe, som faktiskt står med i färdbeskrivningen. Men nu var det ju frågan om att köra bil i Göteborg, vilket är ungefär på samma svårighetsgrad som Sudoku på djävulsk nivå. Varje gång du försöker vända bilen åt önskat håll, står där antingen körförbudsskyltar, eller så flinar ”Bara för Bussar” skyltarna mot dig med ett elakt hångarv.  ”Vi vet nog vart du vill köra, men tyvärr tjejen, sedan ditt förra besök har vi byggt om alla stadens gator till enkelriktade gator, och hälften av dem får bara trafikeras med buss. DU tillhör inte den kategorin.”

Jag glömde säga att sådana här dagar skall det vara 31 grader Celsius i skuggan, och bilens AC skall naturligtvis vara sönder. Ifall du sedan är gravid i vecka 18, ständigt törstig och kissenödig, samt bär i och med graviditeten på en alldeles egen kamin får du extra pluspoäng. Ska man lida av stress och obehag, skall det vara på riktigt, inget djäkla frökenspel här.

Risken är stor att ”Mot Malmö” – motorvägsskyltarna, och deras ”Päivi, kom hem” – kallelse blir alldeles för svår, och jag ger upp projektet i fråga. Detta vet alla mina väninnor. Därför är de alltid utryckningsklara när jag skall hitta på egen hand för första gången till ett nytt ställe. Idag blev jag avhämtad vid Konsum-affären av en god väninna, som hade varit oförstående nog att flytta, sedan förra gången vi sågs. Det är faktiskt elakt. Man ska stanna på sin givna plats sedan efter att jag har hittat dit med bilen, och sedan åldras där, trygg i förvissningen att Päivi kommer även i fortsättningen att hitta hem till ens egen parkering. Allt annat är slag under bältet. Alternativt besöker man mig hemma hos mig. Men då ber man inte om någon färdbeskrivning, eller körriktningsanvisningar. Om man inte vill hamna i Vladivostok, förstås.