billing

Jag har en väldigt snäll mamma. Hon är den där mamman som kommer med nybakad rabarberpaj dagarna efter min första förlossning, när snittet fortfarande gör ont, den där mamman som skänker mig drösvis med underbara röda vinbär som jag kan själv baka paj av, mamman som alltid säger ja till att ta emot en julkatt, mamman som alltid kan komma och passa min son när jag skall iväg till tandläkaren, mamman som jag ringer när saker och ting inte går som det ska, och också när det går som det ska. Ni vet, en sån mamma.

Hon är till och med snäll när hon skänker mig sin gamla symaskin. Till och med då. Jag kan liksom inte föreställa mig att hon skulle ha något sadistiskt drag över sig, även om hon nu har gett mig en symaskin.

Nej, det är inget alls fel på symaskinen. Den är i utmärkt skick, har alltid fungerat som en klocka, och hon ville bara (efter trettio år) ha en ny. Så då fick jag den gamla. Eftersom den fungerar, och jag har ingen. Det är bara det. Att. Det finns en anledning till att jag inte har haft någon symaskin. Anledningen är, att jag kommer absolut aldrig att lära mig sy två millimeter raksömnad, eller vad det nu heter. Att jag absolut aldrig kommer att komma ihåg hur man trär på tråden rätt, genom alla de där olika delarna. Spola är något man gör på toaletten. Och synålen sitter väldigt nära den där lampan, som jag alltid bränner mina fingrar på. Så därför. Fast jag är ju rätt så modig, å andra sidan. Så jag log glatt och tog faktiskt tacksamt emot symaskinen. Någon dimmig tanke hade jag väl, att nu djäklar, så ska jag lära mig sy, ett, två tre. (Var jag gravid och oförmögen att tänka logiskt redan då?) Mamma hade alldeles säkert en förhoppning om att hennes yngsta kanske nu – i och med att hon blivit mamma – blivit såpas vuxen, att hon kan ta tag i sina fobier. Därav symaskinen.

Det gick flera månader. Ibland slängde jag en nervös blick på symaskinen, där den stod och myste i sitt hörn. Vi har ju ändå känt varandra rätt så länge. Så den tänkte säkert, att för eller senare så vågar jag mig på Ett Projekt. Och då…

Det gick flera månader till. Jag blev gravid. Eftersom det nu var en helt annan årstid än senast jag var i välsignat tillstånd, fick jag gå ut och handla ett par nya mammabyxor. De gamla skulle jag ha fått värmeslag i, nu under våren och sommaren. Och då, förstår ni, visade sig, att byxbenen i mina nya mammabyxor var alldeles för långa. Men jag har ju numera en symaskin, tänkte jag. Halleda.

Sommaren gick, och jag snubblade fram i mina för långa byxor. Alldeles snart, vilken dag som helst nu, plockar jag fram Symaskinen. Och gör något åt mina byxben. Imorgon, typ.

Nu är det kvällen innan dagen innan dagen då barnen börjar skolan, och nu äntligen blev jag tvungen att göra något åt sakernas tillstånd. Med oförtrutet lugn plockar jag fram symaskinen. Kopplar in sladdar. Trär in tråden. (Det gör säkert inget om det inte är helt perfekt, och om jag inte har använt alla konstiga haspar och spakar, eller hur?) Sätter underspolen (eller vad den nu heter) på plats. Tar fram ett provstycke tyg. Sätter mig. Trampar på gasen. Det jag hörde var nog symaskinsskratt. Jag trampar på gasen lite mera bestämt. Mera symaskinsskratt.

Okej. Jag fixar det här. Jag behöver inte ringa till mamma. DEN spaken där. Vad är den till för? Om jag drar upp den, vad händer då? Fast nu får jag inte ner den igen. Den har fastnat. Aj då. Vad var klockan när jag satte mig här? Sju? Nu är hon två minuter över. Jag har redan en spak som har fastnat. Progress. Nu fortsätter vi. SÅ himla komplicerat kan det ju inte vara! Den här mackapären byggdes ju innan microchiparnas tid. Jag slår vad om att man inte ens kan surfa till Internet med den.  Vad är den spaken till för? (Mera symaskinsskratt)

19.10. Hmmm. Det kanske visst spelar roll hur man trär i tråden. Det finns minst en del här som jag inte har trätt tråden igenom. Kanske maskinen startar om jag försöker en gång till med tråden?

19.11 Jag får säkert en blåsa på fingret där. Varför skall den där lampan över huvud taget sitta där? Folk kan ju sy när solen lyser, tycker jag.

19.15 – Mamma…

19.25 – Ola…

19.30 Mannen i mitt liv, han lyssnade på syslöjdsfröken! Och förstod något, verkar det som. NU startar maskinen. Jag tycker så mycket om honom. NU skall jag sy de där båda sömmen på två röda minuter! Mätt och klart, hur svårt kan det bli?

19.31. Hmmm. Hur var det nu, tråden skall visst sitta i nålen, annars händer inget, eller? Så varför hoppar den ur hela tiden då jag försöker sy?

19.37. Se där ja! Det gick att lirka tillbaka tråden i nålen! Nu syr vi byxbenen!

19.38 Är det så, att varje gång som tråden har hoppat ur, så måste man hämta upp den understa tråden från spolen? Vad jobbigt! Man tycker att det kunde räcka med en gång.

19.39 Nu har jag två blåsor på samma finger. Kan man inte montera ner den lampan, eller något? Fast jag kanske behöver den snart.

19.49 Hurra! Två någorlunda raka sömmar i var sitt byxben! Det räcker, eller hur? Jag kan inte se att hon i affären eller fabriken skulle ha sytt flera…

19.50 Skulle man våga sig på gossens byxor, ur vilka en söm har spruckit? Nu när man har maskinen framme?

19.53 Mamma ville säkert bara vara snäll när hon gav mig en symaskin. Det hade säkert inget alls att göra med den där utomhusblomkrukan som jag av misstag dödade med min bil, den där gången.  

19.55 Se där! DÄR går den gamla sömmen! Då skall jag vända byxorna så HÄR!

19.56 Fast hur får jag dem då under nålen?

19.58 Det kanske inte är meningen att man skall vara vänsterhänt. Sådana sömmerskor brändes nog fortfarande på bål under det mörka 60-talet.

20.10 Nåja. Men han behöver ju i alla fall ha några byxor som han kan sitta i sandlådan i. Jag får bara se till att mamma aldrig får syn på den här sömmen. Lite svårt förstås, när tråden råkade vara blå, och byxorna är bruna, men vaddå. Ingen är perfekt. Jag kan massvis med andra saker. Tror jag. Det blir i alla fall en rolig blogg, om inte annat.