billing

Jag erkänner. Jag förstår inte vår enda fjärrkontroll. Den som mannen i mitt liv skaffade för att underlätta för sin icke-så-tekniska-fru. Det är så grymt detta. Först hade vi fyra stycken. Jag höll på att bli galen redan då. En fjärrkontroll till TV;n. En till digitalboxen. En till dvd-spelaren. En till videon. En till… eller det där kanske var redan fyra? Och så ska man veta i vilken ordning man ska starta dem, och alla olika fjärrkontroller har sin speciella morgon/eftermiddags/kvälls-humör: ”Nej. Fel finger. Du bara bluffar, du vill visst se programmet. Nu stänger jag av allt, din nörd.” Jag är övertygad om att de tänker själva.

Och så alla dessa knappar, som jag aldrig lärde mig begripa vad de var till för. Jag menar, lyssna på det här:

”mo, tu,we,th,fr,sa,su,day,night,prefer,evening,exit.” Alla alltså olika förkortningar som kommer i tur och ordning, under var sin knapp. För mig låter det som tyken kylskåpspoesi:

”Måndag, tisdag,onsdag,torsdag,fredag,lördag,sön-dag,natt,föredrar,kväll,ut.” Ja, vem gör inte det, men vad har det att göra med min fjärrkontroll? Eller vad sägs om detta: ”step slow”. Jaha. Där har vi en fjärrkontroll som har åsikter om hur jag rör mig i mitt eget vardagsrum. Eller det kanske är en varningstext?

Så där kunde vi hålla på. Tålmodigt försökte min man visa mig hur det hela fungerar. ”Du ska trycka där”. ”Men jag tryckte ju där!” ”Ja, men du tryckte på fel sätt/vände dig inte mot Mekka/det var molnigt ute då…” Välj din favorit. Eller vad sägs om följande scenario: ”Du sade att jag skulle trycka där, för att starta TV;n! Jag har tryckt där elva gånger nu, och det händer inget!” ”Ja, men det beror ju på att boxarna x y och z är igång. Vill du ha igång TV;n ska du först släcka box x. Sedan ska y-boxen vara på så här, och z-fjärren är då den som du ska starta TV;n med. Den där behöver du inte. Den använder du bara när du ska se på nyheterna klockan sex på kvällen. Fattar du?” Nej. Och jag är säker på att fjärrkontrollerna flinar åt mig.

Så kom då den Stora Dagen. Mannen i mitt liv kommer hem och ser kärleksfullt på en ny fjärrkontroll. Så glider hans blick över till mig, och minen blir genast lite mer mångfasetterad.

”Älskling…” säger han, och ser på mig med en min av blandad bön och huvudvärk. ”Det här är en fjärrkontroll som ska ersätta alla de andra, gamla. Istället för att du ska hålla reda på fyra olika, så har du nu bara en. Bra, va?” Det vet man aldrig. Jag tittar på nykomlingen med en mörk blick. En massa knappar har den. Och det står ingenting alls varken bredvid eller under dem. ”Överkurs,överkurs,” skriker genast alla mina varningssystem. ”Du förstår”, säger mannen, ”för att få igång den, måste man första vippa lite på den i riktning mot apparaterna.” Samtidigt gör han någon elegant knyck med höger hand (som jag vet redan nu att jag aldrig kommer att lära mig…), och genast belyses inforutan på den nya fjärren. Här står nu en massa saker, exempelvis: ”TV Canal Digital”, ”TV viasat”, ”programmera videon” ”programmera boxen”. Men den allra mest elementära funktionen lyser med sin frånvaro. Allra högst upp finns en stor silverglänsande knapp, och ovanpå den står det hjälpsamt nog ”off”. Hjärtat börjar nu genast slå lite snabbare samtidigt som magen hoppar till på ett icke så obekant sätt. ”Förr i världen”, säger jag och tittar bedjande på mannen, ”fanns det en knapp som var både av och på. Varför har den här bara en av-knapp? Var är på-knappen?”

”Jo, du förstår, älskling, det finns ingen sådan…” Ne-hej. Så då fanns det ytterligare en nivå av förnedring och djävulskap kvar att upptäcka. ”Vilken knapp du skall trycka på beror på vad du vill se på – om det kommer från den boxen, eller den…” Nu slocknar fjärrkontrollen i mannens hand, lite diskret. Säkert inte av en slump.

Så står jag då där, och saknar, saknar, saknar vår gamla stora svartvita dumburk som vi hade när jag var liten. Inga fjärrkontroller, inga konstigheter. Exakt en knapp att trycka på.

Jag slår vad om att ”på” funktionen fanns till vänster om infofönstret i förra veckan. Den här veckan finns den på höger sida. Nåväl, nåväl, säger jag i lättsam ton till TV;n. Det är ändå ett dåligt program. Jag kan ju alltid läsa en bok istället, säger jag, och motstår den mycket svåra frestelsen att kasta tingesten mot soporna och sprinta mot ”exit”. Tack och lov för dålig dagTV. Den kan man i alla fall missa med gott samvete…