billing

”Folk kan verkligen inte köra bil” säger jag idag, med upprörd min.  Min äkta hälft skrattar antagligen rått åt detta. Jag om någon är egentligen inte alls rätt person att påpeka detta, men desto skönare är det när det är någon annan som dabbar sig och inte jag… Ni vet; kombination av rättmättig bestörtning och lättad ilska: det var inte mitt fel…

Så vad var det som hände då? Jo…

Jag skulle köra katten till veterinären för årlig besprutning mot rabies och andra hemskheter. Väl i den stora staden kör jag på huvudled. Tittar efter vårdslösa fotgängare. Och då plötsligt, kommer en bil från en sidogata till vänster om mig, i full karriär. Jag hinner tänka: nu är det kört. Hon hinner aldrig bromsa. Hon kommer att ramma mig, och jag hamnar på sjukhus och bilen på skroten. Gasar jag, för att slippa bli påkörd, kör jag själv på personen framför mig. Bromsar jag, blir jag definitivt mosad.

Det är konstigt att alla dessa uppenbarelser hinner passera som alternativ i skallen, men beslut hinner man inte fatta… Tanten i bilen beslutade att stå på bromsen (och riskerade alltså att bli påkörd av folket i andra körfältet,) och si, hon missade mig med ett par hårstrån. Jag hann se detaljerna på hennes halsband. Katten på baksätet skrek, självfallet, och jag skrek, självfallet, men detet i den andra bilen brydde sig inte ens om att stanna, fast hon såg att jag körde av efter trafikljusen. Tur det, eftersom stackars Grimalkins bur hade vid det laget gjort en 360 graders volt, oavsett säkerhetsbälte.

Så då kom vi till veterinären, omskakade i ordets alla bemärkelser, hjärtpuls på samma nivåer som efter en välgjord skräckfilm, och för en gångs skull tog inte Grimalkin något extra alls för sprutan. Veterinären kollade henne extra noga, och konstaterade, att hon inte hade fått några skador. Bara avverkat ett liv till. Nio minus två, sju kvar. Hur många extra har jag?

Och nu undrar jag då: vad är det som gömmer sig bakom ”jag först” – mentaliteten – och vilka är det som gör sig skyldiga till den? Ingen säger sig känna folk som struntar i trafikreglerna/hastighetsgränserna/köreglerna, men någonstans ifrån måste ju de här människorna komma. Jag tror inte de bara springer fram ur asfalten, med bil och allt. För att irritera just dig, just idag. Eller för all del, hota till livet…

Den här teorin som jag har, är ju lite provocerande, jag vet, men innerst inne tror jag att alla de där irriterande människorna i trafiken är du och jag, men någon annan dag. Den där dagen då du håller på att missa flyget, eller är sen till jobbet, eller har ett barn med öroninflammation på baksätet. Så kan det finnas en och annan tjugoåring där, som verkligen verkligen inte bryr sig, men de flesta som gör sånt här är nog ändå du och jag, men någon annan dag, under andra omständigheter. Och det är den tanken som gör mig faktiskt ännu argare. Vad i hela livet är så förbannat viktigt att man måste – bara måste – riskera livet på en annan människa, eller riskera en jätteräkning och massvis med dåligt samvete? Och hur ska jag våga mig ut i trafiken med gossen fastspänd i bilen nästa gång, då jag när som helst kan möta en stressad version av mig själv i någon annan bil? Jag känner ju mig själv. I vissa lägen tänker nog jag också ”jag först”…