Katt och borschtsoppa
"Katten har mask", del två...
Då är vi inne på den tre dagar långa tablettkurens tredje dag. Hur i hela världen ska jag få det lilla envisa livet att svälja 1,5 tablett även idag? Man tycker att det som fungerade igår, borde även fungera idag, men nej, så enkelt får det naturligen inte alls vara... Jag gjorde precis som igår, mosade i tabletterna i frukosten. Då fungerade det klockrent - hon var hungrig och åt allt med god aptit. Det var igår det... Idag, förstår ni, har vi öppnat en ny burk. Och dennnn kan man inte äta av, tydligen. Nehej, hellre går jag hungrig än äter det där, är budskapet. Nu är klockan ett, och kissen har fortfarande inte ätit sin frukost. Och något annat serveras inte.
Och nu känner jag mig som de där seriefigurerna, som ska välja mellan det som rätt är, och det man egentligen vill... Medan de står där och funderar över hur de skall göra, har de plötsligen (*poff*) ett änglajag sittandes på vänster axel och en djävulsdito på höger axel. Änglajaget förmanar till ackompanjemang av ljuva harptoner, djävulsjaget är lite mera rock-n-roll och tycker "äh, ät du blåbärspajen, vikten kan vi sörja över imorgon..." typ.
Så här står jag. Mitt änglajag säger:
- Hrrmmm... och om det var du då, och någon hade placerat en kall tallrik borschtsoppa framför dig... varsågod, frukosten är serverad. Och jo, just det, din hostmedicin finns i blandad där. Vilket skulle du välja? Att gå ifrån besviken och hungrig, eller att äta upp som den masochist du faktiskt inte är?
och djävulsjaget säger:
- Men ge dig. Det är inte kall borschtsoppa du serverar kissen. Det är tonfisk. Hon har ätit tonfisk förut (tror jag) med god aptit. (Eller?) Och inte brukar du värma hennes mat heller?! Vad är detta för löjligheter?! Klart hon ska äta upp! Och medicinen finfördelade du med mortel! Den känner hon inte av!
Nej... men katten går hungrig och ser på mig med sörjande blick. Du älskar mig inte längre. Tonfisk serverar du mig... ack-ack-ack. Och till saken hör, att jag inte har någon annan kattmatsburk som jag skulle kunna öppna till henne, och att mannen i mitt liv har kört iväg med båda bilarna,så inte kan jag kila iväg till affären och inhandla något icketonfisk-haltigt heller. Lite Kafka-artat är det faktiskt.
Så nu ska vi lyssna till Mozarts Reqviem, kissen och jag, med likadana allvarligt bekymrade miner. Och så kan vi titta på varandra lite då och då, och sucka över livets elände.
"Livet är hårt, sa bonden.
Grymt, sa grisen."
... Päivi
Då är vi inne på den tre dagar långa tablettkurens tredje dag. Hur i hela världen ska jag få det lilla envisa livet att svälja 1,5 tablett även idag? Man tycker att det som fungerade igår, borde även fungera idag, men nej, så enkelt får det naturligen inte alls vara... Jag gjorde precis som igår, mosade i tabletterna i frukosten. Då fungerade det klockrent - hon var hungrig och åt allt med god aptit. Det var igår det... Idag, förstår ni, har vi öppnat en ny burk. Och dennnn kan man inte äta av, tydligen. Nehej, hellre går jag hungrig än äter det där, är budskapet. Nu är klockan ett, och kissen har fortfarande inte ätit sin frukost. Och något annat serveras inte.
Och nu känner jag mig som de där seriefigurerna, som ska välja mellan det som rätt är, och det man egentligen vill... Medan de står där och funderar över hur de skall göra, har de plötsligen (*poff*) ett änglajag sittandes på vänster axel och en djävulsdito på höger axel. Änglajaget förmanar till ackompanjemang av ljuva harptoner, djävulsjaget är lite mera rock-n-roll och tycker "äh, ät du blåbärspajen, vikten kan vi sörja över imorgon..." typ.
Så här står jag. Mitt änglajag säger:
- Hrrmmm... och om det var du då, och någon hade placerat en kall tallrik borschtsoppa framför dig... varsågod, frukosten är serverad. Och jo, just det, din hostmedicin finns i blandad där. Vilket skulle du välja? Att gå ifrån besviken och hungrig, eller att äta upp som den masochist du faktiskt inte är?
och djävulsjaget säger:
- Men ge dig. Det är inte kall borschtsoppa du serverar kissen. Det är tonfisk. Hon har ätit tonfisk förut (tror jag) med god aptit. (Eller?) Och inte brukar du värma hennes mat heller?! Vad är detta för löjligheter?! Klart hon ska äta upp! Och medicinen finfördelade du med mortel! Den känner hon inte av!
Nej... men katten går hungrig och ser på mig med sörjande blick. Du älskar mig inte längre. Tonfisk serverar du mig... ack-ack-ack. Och till saken hör, att jag inte har någon annan kattmatsburk som jag skulle kunna öppna till henne, och att mannen i mitt liv har kört iväg med båda bilarna,så inte kan jag kila iväg till affären och inhandla något icketonfisk-haltigt heller. Lite Kafka-artat är det faktiskt.
Så nu ska vi lyssna till Mozarts Reqviem, kissen och jag, med likadana allvarligt bekymrade miner. Och så kan vi titta på varandra lite då och då, och sucka över livets elände.
"Livet är hårt, sa bonden.
Grymt, sa grisen."
... Päivi
Kommentarer
Trackback