Nya Äventyr
Det är alltid lika spännande att bege sig med bil till den Stora Staden. För det mesta är mina tankegångar fullständigt vettiga och logiska, men när jag väl sätter mig bakom ratten av en bil för att hitta till något nytt spännande ställe, kan vad som helst hända, och händer… Sannolikheten, att jag hittar dit jag ska inom en rimlig nära framtid är mindre, än att de där aporna skriver hela Shakespeares sammanfattade verk på måfå, om de bara får tillräckligt mycket tid på sig.
Det är så orättvist. Jag förbereder äventyret noga. Läser karta. Skriver ner detaljerade vägbeskrivningar. Tankar bilen. Beger mig iväg i mycket god tid, så jag hinner med mina extra utflykter. Det börjar bra. Oftast. Till motorvägen hittar jag, och jag vet – även med obefintligt lokalsinne – åt vilket håll Göteborg är. Det är ungefär där det tar slut. Sedan kommer det första hindret: E6 norrut, E6 söderut. Varför kan det inte bara stå ”Till Annika” eller ”hitåt mot Helena”? Det skulle underlätta enormt, för jag har aldrig någon som helst aning om ifall folk bor söderut eller norrut, var solen går ner, eller på vilken sida av trädet myrorna bygger sina stackar och varför. ”Hit, men inte längre utan lokalsinne, med andra ord.” En obehaglig känsla av att jag är hopplöst, totalt vilse och kommer aldrig mera hitta hem börjar infinna sig. Tårögd och lite sentimental tänker jag på sonen och mannen.
Sedan gaskar jag upp mig. Här behövs inga myrstackar. Vi är på en motorväg, och snart kommer DIN avfart. Det står så på din vägbeskrivning. Men vad händer då ifall det står ”Backaplan Centrum Norra” respektive ”Backaplan Centrum Södra”? Vad skall jag göra, singla slant? Så jag brukar hamna lite öster om stället jag skulle till, i regel. Vanligen slutar det med att jag står och vänder bilen på någon skum parkering, dit jag inte alls ville, och försöker hitta tillbaka till det stället där det gick fel. (Hem..?) Och då pekar bilens nos ofelbart åt fel färdriktning, och katastrofen är ett faktum. Jag hamnar i Nordstan, efter en broöppning. Typ.
Nåväl, nåväl, alla känner ju mig, hoppas jag nu. Mobiltelefon har jag naturligen ingen, och skulle jag mot förmodan ha det, lär den vara urladdad. Man ska hålla på vissa principer, och riktig panik kan man inte åstadkomma Anno Domine 2006 om man inte kör vilse utan mobil. Nu pekar bilens nos åter mot rätt färdriktning, så jag försöker tänka lite positivt. Vi är på väg åt rätt håll. Fast jag närmar mig målet från ett annat håll än den som det står något om i min färdbeskrivning, så jag är fortfarande hopplöst illa ute, och vet om det.
Så närmar vi oss något ställe, som faktiskt står med i färdbeskrivningen. Men nu var det ju frågan om att köra bil i Göteborg, vilket är ungefär på samma svårighetsgrad som Sudoku på djävulsk nivå. Varje gång du försöker vända bilen åt önskat håll, står där antingen körförbudsskyltar, eller så flinar ”Bara för Bussar” skyltarna mot dig med ett elakt hångarv. ”Vi vet nog vart du vill köra, men tyvärr tjejen, sedan ditt förra besök har vi byggt om alla stadens gator till enkelriktade gator, och hälften av dem får bara trafikeras med buss. DU tillhör inte den kategorin.”
Jag glömde säga att sådana här dagar skall det vara 31 grader Celsius i skuggan, och bilens AC skall naturligtvis vara sönder. Ifall du sedan är gravid i vecka 18, ständigt törstig och kissenödig, samt bär i och med graviditeten på en alldeles egen kamin får du extra pluspoäng. Ska man lida av stress och obehag, skall det vara på riktigt, inget djäkla frökenspel här.
Risken är stor att ”Mot Malmö” – motorvägsskyltarna, och deras ”Päivi, kom hem” – kallelse blir alldeles för svår, och jag ger upp projektet i fråga. Detta vet alla mina väninnor. Därför är de alltid utryckningsklara när jag skall hitta på egen hand för första gången till ett nytt ställe. Idag blev jag avhämtad vid Konsum-affären av en god väninna, som hade varit oförstående nog att flytta, sedan förra gången vi sågs. Det är faktiskt elakt. Man ska stanna på sin givna plats sedan efter att jag har hittat dit med bilen, och sedan åldras där, trygg i förvissningen att Päivi kommer även i fortsättningen att hitta hem till ens egen parkering. Allt annat är slag under bältet. Alternativt besöker man mig hemma hos mig. Men då ber man inte om någon färdbeskrivning, eller körriktningsanvisningar. Om man inte vill hamna i Vladivostok, förstås.