billing

Nu börjar man känna igen sin stad. Det regnar och regnar, och faktiskt så både välsignar och välkomnar jag detta. Drivorna som har stått manshöga (säger inte vilken av de båda männen som stått som måttsticka) börjar smälta lite smått och imorse hörde jag fågelkvitter innan bebiskvitter. Bara en sådan sak. Det kanske blir vår även i år.

För övrigt anser jag att vädergudarna här i norden är lite gammaldags. Fyra årstider är två för många, och tolv olika slags månader är väl att ta till överdrift. Tio plusgrader på midsommarafton och det samma på nyårsafton dög så bra för förfäderna, så då får det väl duga bra till yuppisarna också. Och barkbröd att tugga på mellan skurarna.

 Jag förstår att förfäderna, som precis hade lämnat den dåvarande Vladivostok i samlad trupp, tyckte att det var osedvanligt varmt här och att klimatet var att föredra. Man ska ha något att jämföra med. Jag kan riktigt se hur gammelfarfarsfarfarsfarfarsfar tittar ner på oss och suckar ogillande: här har vi nu haft en fullständigt vanlig vinter – med snö sedan årsskiftet och några minusgrader – och genast ylar skymningspressen om SNÖKAOS, (det ligger några snöflingor på spårvagnsspåren – gud hjälpe oss nu kommer vi försent) och STORMEN, (inte Gudrun, utan den där som vätte ner asfalten med en halv centimeter blötsnö) alternativt VÄSTKUSTENS OVÄDER, (det har snöat en hel dag. Hurra.) med svarta krigsrubriker och jättelika bokstäver. Dramatik. Jag fattar inte vilka som köper de där tidningarna.

Själv har jag roat mig med insändarna i GP. Där har vi kunnat läsa om vissa pendeltåg som inte går alls under de arla morgontimmarna PÅ GRUND AV FORCE MAJOURE. Här är det läge att nicka allvarligt. Ni förstår, det var ju minusgrader ute. Force Majoure. Ibland undrar man vilken verklighet de som planerar trafiken lever i. Inte den samma som vi övriga, får man konstatera gång efter annan. Vidare har GP rapporterat för oss om sjukhus som ställer sig helt oförstående till maratonlånga akutmottagningsköer efter blixthalka på gatorna, ( tyvärr gäller inte utegångsförbud för alla som är tyngre än en vandrande pinne vid dylika tillställningar) om obefintlig snöröjning, (det är inte jag som är ansvarig, det är han, eller hon, eller de arbetslösa…) och annat smått och gott som fått i alla fall mig att undra om det hela handlar om Mauretanien som plötsligen drabbats av en snöstorm, eller verkligen landet Sverige.

Men nu är det roliga nästan över. Snön smälter i takt med att regnet ökar. Nästa obehagliga överraskning för trafikledningen blir att smältande snö har en otrevlig ovana att förvandlas till vatten. I det här fallet snackar vi om rätt så stora mängder vatten. Hallands län säger redan blubberiblubb som det är, läste jag i tidningen idag. Ut med hårtorkarna, gemene man och kvinna – Hallands sak är vår! (tack, Helena;) Så närmast har vi att se framemot de varvårliga nyhetsinslagen som består av olika par i övre medelåldern som kliar sig oförstående i nacken när deras hus spolas bort av vårfloden. Vem skulle ha kunnat tro det, när vi byggde huset tio centimeter ovanför en kraftigt rinnande älv? Käre Gud. Så det blev.

När jag börjar känna mig elak, är det dags att sätta punkt på bloggen. Men hav förtröstan, landet Sverige har för länge sedan utsetts till Asagudarnas alldeles egna live-dokusåpa (vi låter det regna i år igen, vad tror ni att de gör den här gången?), där vi alla har den stora äran att medverka. Direkt. Live. Varje dag. Glöm inte dina repliker! (För er som har glömt dem, kör vi här en snabb repris: ”Va?” ”Öhhh.” ”Nämen titta” och ”Ojdå.” Funkar i alla lägen.)

Slutligen lite reklam: nästa vecka flyr jag och bebisen det översvämmade fältet till Skåne, det blir säkert bättre.  Ingen blogg i sikte då.