billing

Så är det då dags igen. Våren närmar sig och schlageruttagningarna är i full gång. Jag har nu läst så många recensenter ondgöra sig över hur dåligt, smaklöst, och hopplöst ute hela programmet är, så nu tänkte jag gå mot strömmen, och tvärtom, ösa lite beröm över spektaklet: tidningsrecensenterna och de andra med de sura minerna har totalt missuppfattat. Detta är underhållning på hög nivå. Visserligen inte riktigt så som SVT hade tänkt sig, men vaddå…
Vi börjar med en klassiker: melodifestival. De flesta av våra kära låtskrivare har totalt missuppfattat uppgiften: man skulle alltså skapa (minst) två (2) olika melodislingor: en till versen. Och ytterligare en till refrängen. Att upprepa samma ord (eller två) med hjälp av två toner är lite väl minimalistiskt för att jag skall klassificera det hela inom ramarna av ordet ”melodi”. Därmed åker genast alla artister vars låtar består av orden ”Eh” och ”Yo”, genast ut ur tävlingen med varma applåder för viljan och andan. Men kom ihåg att det faktiskt inte är deras fel om nu melodistackaren inte innehåller fler toner än två, eller texten fler stavelser än fyra. Utbildning, du kompositör? ”Jag spelade mig igenom ”Arons pianoskola, bok ett”, när jag var sju.” Man ska skratta minst en gång varje dag. Det börjar med andra ord, riktigt fint.
Så kommer vi till själva pudelns kärna, nämligen tonartsval. Det var inte ”allsång på skansen” kompositörerna skulle ha i tankarna, utan möjligen den enskilda artistens förmåga samt vana. De spar inte på krutet det minsta lilla, kompositörerna, programskaparna. Javisst blir det både intressant och underhållande att höra en altstackare försöka sig på toner ovanför tvåstrukna C, eller varför inte en tenor som har placerats någonstans långt nedanför sin egen ambitus därför att ”elgitarrerna låter så mycket coolare ifall man spelar låten i E-dur.” Men någon vinnarlåt lär vi inte få. I Europa.
Sadisterna däremot borde göra vågen. Det gör ont på riktigt att försöka nå toner man seriöst inte har. Påminner mig om en scen från tiden på musikhögskolan: för att vi ska komma ihåg hur det är att vara nybörjare ombeds vi att byta instrument sinsemellan. Pianisten får en saxofon. Saxofonisten en harpa. Trummisen sätter sig bakom pianot. Och så skall vi spela ”lille katt.” Enormt stolta är vi när vi äntligen, äntligen hittat gemensam tonart, och piper fram melodin, efter tio minuters övande, och låter som en rostig tekanna. Och just då kommer det in ett gäng förstaklassare som är på studiebesök på musikhögskolan… ”De låter ju som oss!” Det är dessa som röstar. Remember. Men om tonartsvalen gjorts för att den röstande publiken skall ha en så hög igenkänningsfaktor som möjligt, vet jag inte riktigt…
Och jo, jag är nog så gammaldags/glupsk att jag anser att en låt bör innehålla både vers och refräng. Det räcker liksom inte med antingen-eller. Det blir lätt lite kissenödigt som Arne Anka säger, att lyssna på en enda lång refräng i tre minuter (”Eh,yo, eh,yo, eh,yo, eh, eh…?") Skratta inte.
Och så slutligen min personliga favorit: introt, som alltför ofta lyser med sin totala frånvaro. Ingen liten käck melodislinga som artisten kan strutta fram till (tänk ”Främling” innan Carola börjar sjunga), och som har som uppgift att väcka publikens intresse: en ny låt har börjat! Utan någon som helst förvarning snubblar vi rakt in i den första elefanten, och ”versen” har börjat. Babarr! Halva låten är över innan du själv har hunnit så mycket som uppfatta skenmanövern. Igen. Komiskt? Javisst. Underhållande? Som Charlie Chaplin. Vinnande i Europa? Ack nej. I vild desperation försöker artisterna skrapa ihop en föreställning med hjälp av scenkläder eller avsaknad av dem, men om tårtan inte har något innehåll är det ju bara så mycket man kan göra med diverse glasyr. (Om man har någon…)Vi byter tonart, så blir det hela åtminstone lite mera seriöst. Vi byter ofta! (...)
Skulle nu inte detta vara roligt? Underhållande? Vilka är dessa tråkmånsar som inte klarar av att skratta åt hela karnevalen? Den stiligaste poängen (här kommer sadisten i mig fram) är ju naturligtvis detta: jag slipper. Den här gången. Det är upp till an-dra musiklärare att svettas med dessa ”låtar” våren ut, hela vägen fram till finalen. Jag lutar mig tillbaka i min soffa och flinar. Hur mycket kan man som musiklärare göra av en låt som består av ackordet E-dur? ”Det låter inte likadant som på skivan”, mumlar ungarna. Nej. Det gör ju inte det – ifall man saknar specialeffekterna, tio kilo elgitarr, och fyra-fem körtjejer. (Men jag skall nog inte köra in på det spåret, tror jag. Då byts skrattet ut mot plågsam huvudvärk.) Vi avslutar med en liten påminnelse: lördagen kommer bara en gång i veckan. Inte missa!