Miss Bruk

Den här veckans blogg skall nu vara så mycket seriösare. Vi ska försöka att inte skratta allt för mycket. Anta din allvarliga min, sätt dig med rakare rygg. Nu börjar vi:

Choklad. Det talas om alkoholism, sockerberoende, nikotinister, och alla möjliga sorters beroende, men väldigt sällan möter du någon som öppet medger detta: jag är beroende av choklad. Man ska föregå med gott exempel. Så jag börjar. ”Hej, jag heter Päivi, jag kakaoberoende.” Eller kanske Fazer-Marabouholist?

Som med allt annat missbruk handlar det om ett begär. Måste ha. Nu. Hjärnan vägrar att acceptera ett nej, och du har små chokladrutor dansandes framför ögonen tills du har gett efter. Du skulle kunna tänka dig att börja dagen med en dos choklad, om inte det var för att du är vuxen, gift, inte gravid, inte har mens, och din man skulle stirra konstigt på dig. (Man kan ju alltid maskera beroendet som en kopp varm choklad, eller kanske en kopp chokladmint-té.)

Du vet hur mycket du äter dagligen. 25 gram är min dos. Du vet när det är dags för en vit vecka. (Och vita veckor är inga roliga veckor. Gud hjälpe för det där första tre dagarna.) Och slutligen; du gömmer undan din choklad, så att maken/katten – vilket det nu är – (vilka båda du har invigt i ditt missbruk) inte ska äta upp den…

Kan man äta för mycket choklad? Jag vet inte. Jag har ingen spärr. Jag skulle kunna sluka hela paketet/asken/bönodlingen om inte det bodde en Röst Av Anständighet (misstänkt likt mamma) inom mig som säger: NU räcker det. (Det gör det inte alls. Faktiskt.) Jag kan äta mycket mer. Utan problem. Men gör det inte.

Ibland har jag lekt med tanken: ”vad skulle hända om jag under loppet av en dag lät mig äta så mycket choklad som jag någonsin ville? Skulle jag

a)      bli illamående?

b)      till slut möta någon slags spärr?

c)      gå upp tio kilo i vikt?

d)      bli magsjuk och hamna på intensiven?

Eller

e)      allt det ovannämnda?

Det är den där sista frågeställningen som slutligen brukar leda mig ifrån chokladhyllan.

För att försöka utöva någon slags kontroll över Begäret har jag bosatt mig i skogen. Här finns inga kiosker, inga livsmedelsaffärer, inga pizzerior med godishyllor. Allt sådant befinner sig på behörigt avstånd. Man ska vara bra desperat för att åka iväg med bilen för att inhandla choklad, så därför behöver jag kämpa med Behovet bara när jag handlar. Alla affärsinnehavarna här omkring är införstådda med min situation. Därför har de medvetet placerat all choklad – övrig godis struntar jag i – precis vid kassan och anställt en 14-åring, som inte vet hur man slår in kortköp i kassaapparaten. Övriga kassor gapar tomma. Det ska ta tid att komma fram till kassan, och frestelsen skall vara svår, har de tänkt sig.

Mitt motdrag i det här Kalla Kriget är att Alltid Handla Med Son. Precis det som jag lovade mig själv innan jag fick barn att jag inte skulle göra. Men nu är han inte i trotsåldern än, men kan alldeles utmärkt bli uttråkad i kundvagnen – så att jag har annat att göra vid kassorna än att titta på alla olika former av choklad som man kan tillverka av kakaobönorna. Jag är fullt upptagen med att rota fram antingen Leksak eller Katastrofbanan ur skötväskan, och hinner därmed inte titta på vad som finns precis under näsan på mig om jag bara sträcker ut handen lite-lite. Stolt kan jag konstatera att jag oftast inte faller för dessa vid-kassan-frestelser. Aldrig, faktiskt. Mitt missbruk är mer raffinerat än så. Det vet affärsinnehavarna.

Nästa lömska drag från deras sida var att börja samarbeta. Vad gör det om min favoritchoklad är Fazers-blå, om den bara säljs i Finland? Inte särskilt mycket. Jag kommer åt mitt hjärtanskär på Finlandsbåten, eller i själva landet. I Sverige säljs inte giftet, haha. Trodde jag. Tills jag en dag för ett par år sedan upptäckte en välbekant färg bland chokladkakorna i min egen favoritaffär. De jäklarna hade använt sig av avancerat spioneri och fått reda på min svaga punkt, min akilleshäl. Fazer och Marabou hade lömskt nog förenat sig, och nu går det alldeles utmärkt väl att inhandla finsk choklad även i Sverige. Halleluja. Lite svårare då, livet.

Numera har vi etablerat någon slags terrorbalans, ICA och jag. Jag åker inte in mer än en gång/vecka, och de har tillfredställelsen att se mig köpa en chokladkaka under veckobesöket. Så får den chokladkakan räcka tills nästa lördag. En rad/dag med kvällsteet, lyder överenskommelsen. Vidare står det i avtalet att all form av mental terror i form av reklam är strikt förbjudet – så det är därför ni aldrig ser någon reklam för nämnda choklad. Inte heller några köp två, betala för en - lömskheter. I min del av avtalet står det att jag skall rekommendera denna choklad och ingen annan så fort tillfälle ges. Den är god. Och jag är fast. ”Hej, jag heter Päivi, jag är kakaoberoende.” Vart ringer man?



Kommentarer
Postat av: Linda

Hur långt borta från civilisationen bor du egentligen ;) Miss Bruk
Linda från forumet

2006-03-15 @ 20:07:01
Postat av: Anonym

Och då, Linda, är min sommarstuga fortfarande Terra Incognita för flertalet av er som besöker sidan... vänta bara.. :P

:) Päivi

2006-03-15 @ 20:24:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback