Överraskning!

Ska vi alla gissa 500 gånger vad bloggen kommer att handla om i fortsättningen..? Är det gravidgympa, gravidmat, gravidsömn, gravidlyft, gravidhumör, gravidkläder och så vidare tills jag har tjatat hål i huvudet på er alla… vecka tio, and counting.


Jag undrar hur mycket av allt detta runtomkring i alla fall min graviditet, (nummer två) handlar om mentalitet. Den här gången fick jag ju reda på rätt så sent om sakernas tillstånd. I måndags, för att vara mera exakta… där hade jag gått omkring och somnat i TV-soffan klockan halv nio, ratat allt vad te heter i flera veckor, inte brytt mig om lagad mat under de senaste tio dagarna, (det är säkert den där magsjukan som jag var den enda om att inte få..? Hur resonerar man?!) och ändå ringer inga varningsklockor. Hej och hå. Nåväl, nu vet vi.


Det jag sitter och bland annat funderar över nu är, hur fort hjärnan ställer om från normaltillstånd till gravidtillstånd: helt plötsligt när man går sin varveckoliga runda i mataffären så anser man ha sig en massa rättigheter: man köper in saker som vanligtvis verkligen inte existerar på matlistan och detta långt innan vi kan snacka om några udda begär eller liknande. Och då blir jag lite sur på mig själv: man vill ju ha koll på viktökningen och maten, och då går det ju inte att man plötsligen börjar ”unna sig” en massa saker bara för att man har en liten medpassagerare i magen – en medpassagerare som är så liten att dess existens knappt märks än. Lite då, i sömn och just matvanor, annars inte.


När jag ändå var i mataffären, vandrade jag snällt vidare till tidningshyllan och slängde en obligatorisk blick på gravidtidningarna. Och kom lika snabbt fram till, att jag inget hade att hämta där. Det var precis samma artiklar som förra gången, om exakt samma saker. Då kan jag ju lika gärna gräva fram ”vänta-Hugo-högen”, och läsa om dem. Fast det är så mycket fokus på alla förstagångare. Vi andra gångare har inte så mycket plats i dessa tidningar – kanske just för att vi inte köper dem…


Väl ute ur mataffären vandrade jag vidare till bokaffären. Om jag ska få föda på riktigt den här gången, tänkte jag, så vill jag gärna vara lite förberedd. Profylaxandning skulle jag vilja lära mig. Jag vet att min alldeles egna expert på området rekommenderar en bok som tyvärr inte längre finns på marknaden. Men, tänkte jag, den kan väl ändå inte vara den enda i sitt slag? Det måste väl ha skrivits fler böcker sedan 1970-talet som handlar om profylaxandning och att föda utan smärta. Men nej då. I bokhyllan fanns massvis, drösvis, högvis med böcker som handlar om hur man uppfostrar ett barn, om graviditeten (inget förlossningsförberedande dock!), en bok om tiden efteråt som faktiskt handlar om hur mamman mår och vad som händer med hennes kropp och själ (…), och så flera böcker om namn, och liknande. Men inte en enda bok som skulle handla om smärtfri förlossning! Är det då så konstigt ifall kvinnorna går och tror att det absolut måste göra ont att föda barn, och det finns inget man själv kan göra för att påverka situationen? Att det bara är att bita ihop och försöka klara det?

Nu är ju jag rätt person att gå och orera om den möjliga existensen av smärtfri förlossning – jag har ju inte ens fött första gången. Även denna andra gång räknas jag som ”förstföderska.” Men hela mitt väsen protesterar mot detta ”det gör ont att föda barn!”, som kvinnorna indoktrineras i sedan i princip första besöket på MVC. Det är det man får höra tills det verkligen sitter i ryggmärgen. Det gör ont att föda barn. Inte ett ljud om några alternativ. Och redan förra gången tänkte jag: men det är ju något som kvinnokroppen är designad för att göra! VARFÖR ska det då göra ont? Det gör inte ont att andas. Det gör inte ont att gå. Det gör inte ont att lyfta på armarna, att vända på huvudet, och alla de här andra sakerna som kroppen också är designad för. Varför skall då detta göra ont? Jag bara begriper det inte! Varför skulle naturen ha planerat det så, att något som det är meningen att vi kvinnor skall göra – kanske flera gånger i livet – skall göra ont? Jag ser ingen logik i det. Ingen.

Jag kanske är naiv. Jag kanske vet bättre till julen. Jag kanske skrattar rått åt den här texten nästa januari. Vad vet jag. Men fram till dess skall jag läsa på, öva och förbereda mig. Så gott jag kan. Och under tiden försöka se till att bloggen inte enbart handlar om navelskådning, och olika gravidkrämpor…

Och just det: finns det några visiterande kolleger till mig som läser detta så vet följande: jag skall besöka jobbet imorgon, tisdagen den 16/5, så försök latt åta bli att säga något till vår stackars chef... den biten tar jag helst hand om själv...