Morgonritualer

 

 

 

 

En del saker händer i exakt samma ordning – åtminstone i det här huset. Det gäller att sätta sig på sin stol med sin tekopp, annars blir det liksom ingen morgon av… för min del brukar det se ut ungefär så här:

Jag har, efter gossens morgonvälling, precis hasat mig till toaletten. Som den rutinerade småbarnsförälder och kattägare jag är, har jag naturligtvis lämnat dörren på glänt. Och mycket riktigt, snart får jag sällskap. Jag har nu två allvarliga ögonpar som ser på mig, där jag anför min sittning.

– Ja, nu är det mammas tur att sitta på pottan, säger jag till gossen, helt obesvärat. – Och du har fått mat, säger jag i lite strängare ton till sjuåringen, som med piskande svans och anklagande ögon sitter och rycker av otålighet framför mig – på behörigt avstånd från gossen.

Efter denna lilla monolog tittar jag åt ett annat håll. Det finns ett par gröna ögon här som antagligen kommer att förfölja mig med den där särskilda plågade blicken vart jag än går, i förhoppningen att det skulle bli en andra frukost. Vilket det inte blir. Idag heller.

 

Det finns en hel del saker som man inte längre gör i ensam enskildhet funderar jag, medan jag inför mitt hänförda publikum avslutar sittningen och spolar toaletten. Att inte sitta ensam på en statstoalett är ändå en bagatell. Annat var det i somras på ön, där sådana moderniteter inte finns. Resten får ni räkna ut själva…

 

När väl sonen har fått kläder på sig, sätter jag honom vid hans ensamlek. Det är inte utan att jag avundas honom. Han har en stund av dagen vikt enbart åt sig själv, minsann. Energiskt sätter han igång; jollrar och flyttar på saker, bygger och donar. Jag vinkar hejdå, och beger mig mot köket, ivrigt påhejad av sjuåringen.

– Det blir inget, säger jag till henne och känner mig som den Onda Kattägaren. – Du är den första som får frukost, till och med innan gossen blir du serverad, medan jag står sist i kön. Nu är det min tur.

Jag sätter tevatten på kokning, tar ut leverpastejen, juicen och sjuåringen från kylskåpet, och börjar fixa med morgongröten. Katten blänger surt på mina havreflingor och beger sig sedan demonstrativt mot favoritfåtöljen.

– Men har du sett det här, säger han, mannen i mitt liv, och viftar upprört med dagens tidning. – Lyssna på det här, är det här vettig svenska tycker du säger han, och läser upp en mening från dagens ledarsida.    

– Nej, det är väl inte det, säger jag och häller över gröten på tallriken. Just nu orkar jag inte riktigt engagera mig i syftningsfel och svensk grammatik. Ärligen så har jag väl med nöd och näppe växlat språk i mina tankar än.

– Purrrr, är det någon som fjäskar vid mannens fötter samtidigt som jag bär över min frukost till bordet.

– Har hon fått frukost, frågar han bekymrat, och börjar rota efter kattmatsburken från kylen.

– Ja, säger jag.

– Någon gång i förra veckan, jag svälter här, menar kissen.

– Men hon är ju fortfarande hungrig, säger han, och stegar iväg mot skålen.

Gör en mental notering till mig själv om att det är dags att avmaska katten.

Lagom till att mannen skall börja koka té går strömmen. Igen. Ja, är det ”vinter” i Sverige, så är det. Då skall man inte räkna med att ha sådana lyxartiklar som ström minsann. Herregud, det är ju faktiskt några minusgrader ute, och en och annan snöflinga dalar utanför fönstret. Snökaos. Force Majoure. Oväder. Klimatchock. Dags att skaffa stormkök. Eller lära skymningspressen att det finns fy-ra årstider på planeten jorden, och de är inte alla likadana. Samma omläxa skulle jag vilja lära elbolagen. (Annars brukar det vara sånt man lär sig på dagis, men okej.)

Efter frukosten och det sedvanliga förfasandet över vad som skrivs i GP och hur, förflyttar jag mig till vardagsrummet i väntan på gosse, som skall strax levereras till mig. Mellan klockan halv nio och tio görs det lite diverse saker: man läser pekböcker, slänger in en maskin tvätt, diskuterar förekomsten – eller saknaden av - en tredje frukost med sjuåringen, promenerar omkring med en gosse som allvarligt och koncentrerat håller en i pekfingret, förfasar sig över tvätthögen som någon aldrig bär iväg till tvättstugan, läser en pekbok till, lokaliserar en ensam blå strumpa bakom fåtöljen och undrar lite tankspritt ifall man någonsin kommer att hitta något par till den (nej), bär ut levande byte ifall man får tag på det, läser en pekbok till, och slutligen klär på hela sällskapet ytterkläder och går ut. En vanlig morgon, en vanlig dag.

 

Så kommer den ovanliga morgonen, och den ovanliga dagen. Gosse och man på turné någonstans i världen – själv är man ensam hemma. Åååh, här skall sovas till klockan tio, ätas frukost utan något som helst förfasande över svensk grammatik, katten skall få så mycket mat att hon omöjligen kommer att vakna ur fåtöljen före klockan elva, och pekböckerna tänker jag posta till Rimini.

 

07.00: ”Wachtet auf, ruft uns Die Stimme.” = Någon står vid min säng och är hungrig. Varför är det så tyst annars? Varför hör jag inget joller? Tömde jag diskmaskinen igår? Är hans två stora nappflaskor urdiskade, eller ska jag börja dagen med det? I så fall dags att gå upp! 

 

07.03 Ja just det ja. Fast nu är jag vaken. Och kissenödig. (För er som inte vet ursprunget till det uttrycket, så kommer det här: ”Kissenödig”: att ha en katt som står och trampar på en full blåsa, förslagsvis klockan tidigt på morgonen.) Och hungrig. Fast jag skulle ju sova till tio. Om vi ger det ett försök då? Vänder mig på sidan, så ingen katt kommer åt.

 

07.05 Nu vaknade bebisen i magen. Och jag är fortfarande hungrig. Och kissenödig. Igen. Fortfarande. Äsch, jag går upp!

 

07.06, sedvanlig morgonsittning på toaletten med tillhörande anklagande blickar.

 

07.08 sätter tevatten på kokning, plockar ut leverpastejen, juicen och sjuåringen från kylskåpet, ger kissen frukost, och funderar på om jag skall våga mig på att koka gröt, tänk om strömmen går mitt i grötkoket?

 

07.09: strömmen går. Då var den saken löst. Slår på den batteridrivna radion, tänder levande ljus.

 

07.10 : Radiosvenskan är inte ett dugg bättre än tidningssvenskan. Får konstatera detta helt själv.

 

07.30: slänger in en maskin… nej, visst ja. Strömmen. Vad skall man göra i mörkret i sin ensamhet då? Läsa en pekbok kanske?  Mina egna böcker har för små bokstäver för att jag skall kunna tyda dem här i morgonmörkret. ”Mina 100 första saker.” Stora bilder, stora bokstäver. Hus. Blomma. Klocka. Träd.

 

07.32: Ja, det slutade ju lyckligt i alla fall. Om man skulle försöka sova lite till då? Fast bebisen är väldigt vaken.

 

07.40 promenerar planlöst fram och tillbaka i hallen med utsträckt pekfinger. Den här morgonen håller helt klart på att urarta sig.

 

07.50 Titta! En ensam blå strumpa! Hade jag inte par i strumpor för en vecka sedan eller så? Nu har jag två par. Nästan. Det är inte riktigt samma blåa färg på dem. Och storleken kanske inte matchar riktigt heller. Men vad fasiken! Två blåa strumpor. Vad lycklig jag är.

 

07. 53 Om man skulle ta och läsa en pekbok till? ”Max bil” är ju rätt så rolig…

 

08.00 I vanliga fall skulle jag stå och vara jätteordentlig nu; typ, stryka kläder till den nya bebisen, men nu har jag ju ingen ström, så då kan jag lika gärna tömma resten av chokladen och… ta ut en död mus? Fast den kanske inte är död. Bäst att fråga sjuåringen. Skulle inte hon sova i fåtöljen förresten, däckad av jättefrukosten?

 

09.42 Nu är det inte mörkt längre, och jag har fått strömmen tillbaka! Dags att avancera till vuxenlitteratur.

 

09. 45 Maken och sonen kommer hem. De hade åkt direkt efter frukosten ja, så nu är jag inte ensam längre.

 

09.46: sonen räcker över ”Max bil” till mig. Den låg visst framme. Härligt! Nu känner man igen sig och sin morgon. Ordning och reda.