billing

Gör det något om jag öser ur mig lite, och tillåter mig själv att vara lite arg? För det går inte att komma ifrån detta, att mitt i allt annat som jag känner, så är jag också arg.

Det spelar ingen roll vilken bok jag öppnar, vilken berättelse jag läser, alltid beskrivs kejsarsnitt som något myyysigt och uuunderbaaart, och mamman ligger där, minuterna efter snittet med bebisen på bröstkorgen, och naturligtvis söker sig den lille till bröstet, och mamman jollrar lyckligt till sitt barn, glatt ovetandes om att hon sys ihop på andra sidan skynket, och gull-i-gull-då…

Ingenstans i litteraturen får man möta den kvinna som i likhet med mig inte alls har upplevt något ”gull-i-gull-så-mysigt-allt-är-då” kejsarsnitt, utan något helt annat. Skulle man yppa några ord om att man inte alls upplevde snittet som något positivt i kejsarinnornas egen mailinglista bemöts man mest med oförstående miner: hur då, menar du? Vaddå, kejsarsnitt är väl det optimala sättet att föda barn… SLUTA LJUG!        

Jag har genomlidit två stycken snitt –den ena planerad, och den andra akutsnitt. Och nu, om ni ursäktar, skall vi ta och genomskåda lite allmänna trossatser om kejsarsnitt som tycks florera både i litteraturen och ute på nätet:

1) Man får barnet på bröstet direkt efter snittet, och det är så jättehärligt, halleluja. Det är ju därför man är vaken. För att kunna ta emot barnet.

Snack. Jag fick mitt första barn på bröstkorgen, direkt efter snittet. Eftersom man ligger platt på rygg ser man absolut inget av barnet förutom lite hjässa och hår. Tung är han, obekvämt är det, och du har inte suck av en chans att erbjuda något bröst där, i det läget. Jag var mest tacksam när de lyfte undan honom – han var tung och jag mådde dåligt. Med barn nummer två var det ingen som kom på tanken att lägga ett nyfött barn på en kvinnas bröstkorg som håller på att hosta/spy upp sina inälvor, efter förmåga. Mysfaktor = noll.

2) ”Ja men deeet spelar väl ingen roll vilken väg barnet kom, sedan när det väl har kommit, eller huuuur?” (Diverse ovetnade släktingar + annat löst folk.)

JO. Det spelar visst roll. För det första så går du totalt miste om det där första mötet med barnet, i och med att du ligger mitt i en stor bukoperation, och i och med att du kanske inte mår så jättehundra timmarna efter. Möjligen orkar du slänga en trött blick på lilla barnet där den ligger och sover i pappans famn, om du inte är för upptagen av att spy, och därefter för plågad av att räkna varje minut tills du får dricka något. (Om ett par timmar.)

För det andra så har du ett helvets stort operationssår att tas med direkt efter. De flesta kvinnor som jag känner som har gått igenom en normal förlossning tillbringar inte sitt första dygn liggandes platt på rygg, med en ketogenspruta som fylls på med jämna mellanrum, rakt in i venen. Den sprutan får rummet att gunga värre än de gamla Englandsbåtarna, och ger dig en något kosmisk känsla, som visserligen nockar ut smärtan, men hej-å-hå, vem bryr sig om någon bebis här, den får nog klara sig bäst den kan ett tag till, utan dig…

Sedan har du de närmaste dygnen efter, eller ska vi säga veckorna, då alla dina inälvor värker separat, du går som en gammal gumma, att sova på sidan är inget alternativ, och så snittet, som drar och värker, och så stygnen… Visst förstår jag att man har krämpor efter en normal förlossning också – men kroppen är väl ändå designad att föda barn vaginalt? Vilken kropp är designad att gå igenom ett par stycken stora bukoperationer varje gång barn skall till världen..?

För det tredje har du fortfarande – som i mitt fall – ingen aning om vad det innebär att föda – och ursäkta nu alla systrar medkejsarinnor, som indignerat påstår att ”kejsarsnitt är väl också att föda barn.” Men NEJ! Det är det INTE. Att föda är att jobba aktivt, med din kropp, så har jag fått det beskrivet. Att gå igenom ett kejsarsnitt är att ligga passiv på ett operationsbord ackompanjerad till ljudet av ”klipp-klipp” (det är ljudet av din kropp som trasas sönder, om du missat det), och du kan inte delta aktivt ett förbannat dyft. Du kan inte efteråt påstå att ”du gjorde det här själv”  - eller att du gjort så mycket annat än legat där som det paket man är på operationsbordet – möjligen med tillstånd att vara vaken. (Varför då..?)

Nästa person som lite tjäckt påpekar, att ”det spelar väl ingen roll vilken väg barnen kommer ut” riskerar att få sig en föreläsning, om jag är på gott humör, och om jag är på dåligt humör, en propp.

3) ”Det är väl en himla tur att man idag kan göra akuta snitt – tänk vad som skulle ha hänt för bara si och så många år sedan…” Ärligen; jag bryr mig inte ett smack. Visst, det är bra. Men nej, jag känner mig inte ”tacksam” eller ”lättad” över fakta att varje gång jag skall sätta barn till världen skall jag sprättas upp – med allt vad det innebär – som en fisk, för att sedan sys ihop igen, tills nästa gång då det är så dags. 

4) Snittade kvinnor kan amma preciiis lika bra som alla andra mammor…

DÅ skall vi se: alla kvinnor, som anser att nattmålen är snabbast och bekvämast överstökade liggandes i sängen i någon position, räcker upp en hand. Det var några stycken det, tror jag… Snittad? Tyvärr, liggandes är då inget alternativ. Det är bara att sätta sig upp (men inte för fort), och amma sittandes, om du nu kan få till en bekväm position som inte gör att snittet värker för mycket. (Att få mjölken att rinna till medan du har ont är överkurs, det här är bara grundkurs A, för alla ovetande människor…)

Alla kvinnor, som tycker det är trevligt/självklart att låta sitt barn amma mycket under första dygnet, helst det första barnet gör, räcker upp en hand. Det var väl resten, skulle jag tro? Snittad? Aj då. Sitta upp är ju då inget alternativ. Att ligga på sidan är inget alternativ. Och så var det det där med ketogen rakt in i venen… hålla en bebis, när rummet gungar i ögonen, någon?

Ärligen, att gå och stå efter snittet tycker jag inte är så illa. Att sitta still – utan att snittet gör sig påmint på tusen obehagliga sätt – är då snäppet svårare… och alla ni nu som har sex barn, och därmed kan amma i vilken position som helst – påminnelse; de flesta av oss tvåbarns/enbarnsmammor har inte en susning om hur man gör – och behöver just sitta ner…

De var väl de absolut vanligaste flosklerna, som jag är innerligt trött på. Och du som tycker att ditt snitt minsann var en sann upplevelse, och som har, rakt igenom hela bloggen rynkat ogillande på näsan – mina snitt var också Upplevelser. Bara inte trevliga. Och det som stör mig är att Jag Inte Finns eller får finnas – vare sig i litteraturen eller på nätet.