En del av dig
Alla har vi vingar. Stora, spröda och för det mesta osynliga. Problemet är att vi har dem bakom ryggen. Hur vi än vänder och vrider på oss så får vi inte syn på dem och därför tror de allra flesta av oss att de inte finns alls.
Naturligtvis går det alldeles utmärkt att se andras vingar. Det är så lätt att falla i fällan där vi tror att det är ALLA ANDRA som har allt det där vackra, jag har minsann inget sånt och å vad avundsjuk jag kan bli. Inspirerad också. Jag vill vara du, jag vill också ha sådana där vackra självlysande silvrigt blåa vingar med lite lätt gula kanter, tänker jag frustrerat. Jag vill också kunna lätta från marken och bara flyga, varför har inte jag några vingar? Det är klart orättvist.
Min personliga teori lyder så här: det krävs lite (eller kanske inte så lite) jobb för att få de där vingarna synliga. De där personerna vars vingar lyser och strålar mjukt med regnbågens allra mest utvalda färger, de har jobbat sig fram till någonting. Vetskap, kanske. Inre uppskattning. Istället för att beundra sig gröna över andras vingar har de jobbat hårt för att deras egna skall bli synliga och bärande. Och så står åtminstone jag där och stirrar och stirrar, stirrar mig blå på deras vingar utan att ägna en tanke åt mina egna.
Jag är absolut ingen bra med blommor. Men det finns en sak som jag har lärt mig om dem. De har en tendens att dö ifall man inte vattnar dem och ägnar dem någon form av daglig uppmärksamhet. Jag tror att det är likadant med vingar. De skrumpnar ihop och faller slutligen av ifall man inte ägnar dem någon uppmärksamhet.
De här människorna som vet om att de har vingar och som har fått dem så där vacker synliga, de vänder sig om varje gång när de ser min avundsjuka och häpna min: om det är en sprallig person skrattar hon, och pekar därefter på mina egna vingar. Sedan skrattar hon ännu mera nära jag häpet vänder mig om och ser minsann inga vingar, vaddå. Vissa har en konstig humor. Därefter går det bra att sträcka sig fram mot mig, och rycka av en fjäder, räcka den till mig och därefter gliiida vidare, suveränt oberörd av min nu något ännu mer häpna min.
Om det inte är en sprallig person brukar hon le mjukt och be mig stå alldeles stilla. Sedan ber hon mig att sakta sträcka ut en hand bakom mig. Och där, i det förväntade tomrummet, stryker sig något mjukt och elastiskt mot mina fingertoppar. Den här lugnare personligheten brukar då ha de där djupa ögonen som det går jättebra att formligen drunkna i och det skall man vara medveten om. Att stanna kvar för länge i den blicken gör det möjligt för ens egna vingar att bli lite ystra. Du kan råka ut för din allra första livslevande flygtur. Det kanske bara är någon halvmeter ovanför marken. Men du lär komma ihåg det.
Nästa gång som någon ser på dig med den där speciella avundsjuka eller häpna minen, be vederbörande sträcka ut en hand bakom och ovanför sig. Där finns en speciell fjäder, som väntar på att få dala ner till en väntande handflata.