Om dottern
Jag vet att jag lovade berätta om Gardell-boken, och jag SKA. Jag måste bara få berätta en Sofia först...
Dessa kvällar är det banne mig 28 grader varmt fortfarande på kvällen, när småfolket börjar krokna av. Vi har öppnat alla luckor som finns och ändå är det olidligt varmt. Barnen ligger i bara blöja och vrider sig i sina sängar - sova vill man men hur går det till - i praktiken..?
Så börjar hon ropa, i rena tristessen:
- Maaammaaa... vaaatten...
Jag ger henne vatten.
- Maaammaaa... flaaskan...
Jag går och hämtar flaskan. Stryker henne över håret och säger go'natt en gång till.
Det är FÖR varmt för att göra något alls så jag hänger i soffan och låtsas läsa eller nåt.
- Maaammaaa... nallen...
Jahapp. En SÅN kväll. Rutinmässigt reser jag på mig och börjar gå mot hennes dörr. Men just precis DÄR är det nåt som händer. SPIONMAMMAN, den farliga, tar över.
Jag kikar försiktigt in i hennes rum med en hemlighetsfull min. Ser mig omkring med bara ögonen. Hon fnittrar redan. Jag smyger snabbt in, tyst som en panter och KASTAR mig in bakom garderoben. Därifrån räcker jag fram en långsam arm och lyfter nallen tyst och förföriskt från stolen som står framför mig. Sedan smyger jag med snabba tåsteg genom rummet, ser mig om med min allra mest hemlighetsfulla min och räcker snabbt över nallen, innan fiendesoldaterna hinner se överlämnandet. Varpå jag ger min lilla tjej, som nu gapskrattar och inte alls förstår stundens allvar, en långsam och hemlighetsfull nickning. Mission accomplished. SPIONMAMMAN smyger snabbt och graciöst ut, som en giraff i balettskor.
Det ropas inte efter mig nån mera ikväll. Flickan har fått det hon ville ha, vilket hade absolut inget alls med nallen att göra... SPIONMAMMAN har utfört ytterligare ett lyckat uppdrag. Bloggtexten kommer att fatta eld om tio sekunder. Avlägsna dig genast från din dator.
Dessa kvällar är det banne mig 28 grader varmt fortfarande på kvällen, när småfolket börjar krokna av. Vi har öppnat alla luckor som finns och ändå är det olidligt varmt. Barnen ligger i bara blöja och vrider sig i sina sängar - sova vill man men hur går det till - i praktiken..?
Så börjar hon ropa, i rena tristessen:
- Maaammaaa... vaaatten...
Jag ger henne vatten.
- Maaammaaa... flaaskan...
Jag går och hämtar flaskan. Stryker henne över håret och säger go'natt en gång till.
Det är FÖR varmt för att göra något alls så jag hänger i soffan och låtsas läsa eller nåt.
- Maaammaaa... nallen...
Jahapp. En SÅN kväll. Rutinmässigt reser jag på mig och börjar gå mot hennes dörr. Men just precis DÄR är det nåt som händer. SPIONMAMMAN, den farliga, tar över.
Jag kikar försiktigt in i hennes rum med en hemlighetsfull min. Ser mig omkring med bara ögonen. Hon fnittrar redan. Jag smyger snabbt in, tyst som en panter och KASTAR mig in bakom garderoben. Därifrån räcker jag fram en långsam arm och lyfter nallen tyst och förföriskt från stolen som står framför mig. Sedan smyger jag med snabba tåsteg genom rummet, ser mig om med min allra mest hemlighetsfulla min och räcker snabbt över nallen, innan fiendesoldaterna hinner se överlämnandet. Varpå jag ger min lilla tjej, som nu gapskrattar och inte alls förstår stundens allvar, en långsam och hemlighetsfull nickning. Mission accomplished. SPIONMAMMAN smyger snabbt och graciöst ut, som en giraff i balettskor.
Det ropas inte efter mig nån mera ikväll. Flickan har fått det hon ville ha, vilket hade absolut inget alls med nallen att göra... SPIONMAMMAN har utfört ytterligare ett lyckat uppdrag. Bloggtexten kommer att fatta eld om tio sekunder. Avlägsna dig genast från din dator.