billing

Tänk att han skall redan fylla fyra. Tänk att jag snart har varit mamma i fyra hela år. Tänk vad mycket jag har lärt mig, tänk vad mycket jag har förändrats, tänk vad mycket säkrare på handen jag känner mig nu i jämförelse med då, för snart fyra år sedan, när körsbärsträden hade precis slutat blomma och jag hade precis blivit mamma.

Under dessa fyra år som varit har det hänt en himla massa - jag har hunnit både registrera mig och avregistrera mig på två olika föräldraforum och just nu vill jag kalla mig för forumlös, oberoende, mamma i egen rätt.

Å ja. Jag hör dig nog. Du skrockar. "Oberoende? Mamma Billing? Jo tjena..."

Men ta inte min nya, rätt så färska stolthet ifrån mig riktigt än. Gör resan med mig istället och låt mig guida dig runt i min forumvärld, så som jag sett den...

Det där första föräldraforumet som jag snubblade in på - magen fylld av oro och öronen fulla av bebisgråt - var Anna Wahlgrens. Jag hade en mycket missnöjd ung Herr Billing med mig som resesällskap dit, men ungefär lika lång tid som det tog för mig att fylla i registreringsformuläret för forumet, tog det för forumisterna i mitt nya vardagsrum att lokalisera problemet, meddela mig om vad jag skulle kunna göra åt saken och donera mig en glad och nöjd bebis som registreringsbonus. Det tog en dag. Och jag fastnade på direkten. Vilket ställe! Vilken kunskap! Vilken värme! Mera! En gång till! Da capo!

Det fanns så många olika signaturer som alla kunde så himla mycket, det vimlade för ögonen och jag var inte så lite avundsjuk mellan varven: jag vill också vara så där säker på handen, jag vill också kunna så där mycket, jag vill också ha såna fantastiska barn, jag vill också vara en välkänd signatur på det här stället, jag vill också mötas av den respekt som de där "tunga" signaturerna möts av, jag vill också - Vara Någon...

Jag fastnade så det visslade om det. Forumet var för bra, för kunnigt, för roligt, för till brädden fyllt med helt sanslös kunskap - någon som vet hur man gör med en snuvig, hostig bebis mitt i natten? Jajjamen, här finns en tråd om huskurer och husmorstips. Någon som har fyllt i en Vårdbidragsblankett någon gång? Jo då, forum vet, forum kan. Nån som känner till något om konst och vackra smycken? Bröllopsinvitationer? Yoga? Handtryckt papper? Vad gör jag med utlandsresan och bebisen? Någon som kan tipsa om roliga leksaker till en liten som stoppar allt i munnen? Nån som vill snacka världsreligioner kontra surkål med mig?

Är det så konstigt att jag fastnade?

Men nånstans på vägen smög det sig en osäkerhet in i mig, som jag inte riktigt ville veta av. Forumet, och alla dessa fantastiskt kunniga mammor fick mig att undra - vad kan väl jag? Är min mammakunskap något att lita på? Har jag någon?

Jag ville ju kunna så där himla bra som alla de där andra och det hände faktiskt några gånger att jag gick emot min egen mammainstinkt. Jag skäms att säga det. Jag gjorde som jag trodde att jag "skulle" göra och glömde bort att forum inte är facit och att det aldrig var meningen att forum skulle vara det. Ingen ute på nätet kan ha facit på hur det skall vara hemma hos oss för att det skall bli rätt - men jag var på god väg att bli en "barnaboksmamma" istället för att vara jag. Forumet var för bra och för proffsigt och jag stod mig inte i jämförelsen med tjugofem andra mammors samlade kunskap. Vem gör det?

Det kom fler misstag. Det verkade för mig som om alla de här andra mammorna var bra på allt, kunde allt och - framför allt - gjorde allt av det som Anna beskriver i Barnaboken. ALLA var mördande bra på att plocka med sig barnen in i vardagssysslorna, ALLA hade barn som underhöll sig själv si och så länge på morgonen efter frukosten, ALLA hade barn som alltid utan undantag skrattade så det kiknade innan de gick och lade sig, varje kväll, ALLA var helt fenomenala i att aldrig avsluta meningen med ett nej.

Nu senare, efteråt inser jag att det inte riktigt är så. Folk berättar om just den grejen som de har tagit till sig, om den grejen som de har upplevt som extra hjälpsam när det gäller att få vardagen att fungera. Men när jag läste om alltihop fick jag känslan av att alla gjorde precis allting samtidigt som de sjöng arior ur Figaros Bröllop. Jag var på god väg att gifta mig med forumet... vem skulle INTE vilja ha en sån partner, en sån make, som alltid finns i högsta beredskap, som alltid tycker det är högintressant att höra vad just DU har att säga, som alltid hälsar dig glatt välkommen in i vardagsrummet och som alltid, utan undantag svarar på alla undringar du kan tänkas ha inom loppet av senast tre dagar och i form av tio olika smarta, lysande, varma, intelligenta inlägg kring det du hade startat tråd om? Jag var fast.

På den tiden då Mamma Billing hittade sitt Forum fanns inget Kackelforum som underavdelning. Men det var ju så - alla de här roliga människorna som det var så kul att prata och umgås med, de fanns ju där och jag ville umgås med vuxna människor mellan varven - inte riktigt en självklarhet i den skog där jag bor...

Så nu drar jag djupt efter andan och tar tag i även det som jag inte alls gillar när jag tänker tillbaka på hur det var. Jag erkänner. Jag kunde gå in och starta en tråd om något som jag alldeles utmärkt skulle kunnat lösa själv utan några som helst forumister runt mig, bara för att det var så trevligt att prata lite med de andra... problemet med det var, att även om behovet att fråga inte var alldeles tvättäkta så kom svaren. Tio stycken på en dag. Alla varma i tonen, roliga, personliga och riktade till mig, mig, mig! Det var så himla enkelt. För enkelt. Nu kunde jag ju välja och vraka - vilket råd passar mig, vad vill jag ha, vilket låter bäst i mina öron? Hur jag själv skulle ha gjort utan tråden var något som jag aldrig fick reda på...

Det är riktigt roligt att bli beroende. Det är det som är problemet. Men gå nu till sidan 19 i den Barnabok som nu finns i bokhandeln. Där står att läsa följande:

"När du läser i min bok vill jag att du ska reagera som du alltid gjort: ... du tar del. Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha."

Jag säger inte att jag inte skulle tänkt själv över huvud taget. Det gjorde jag. Men frågar du mig om vem som var den sanna auktoriteten i mitt nya mammaliv, jag själv eller forumet så suckar jag nu och svarar "forumet." Var jag osäker om något, ifall min magkänsla sade en sak och forumet en annan så var det väldigt enkelt att lyssna på forumet eftersom den innehöll fler röster än den enda jag hade inom mig...

Tack och lov för att bli mamma två gånger i kort succession.  När sötsaken Senior var nio månader var jag gravid igen och snart mamma för andra gången. Nu hade jag två barn. Allt om sonens första och omedelbart yngsta bebistid var i färskt minne, men nu började jag sålla. Nu började jag sträcka på ryggen och skjuta undan det jag inte ville ha. "Så här gör jag!" deklarerade jag stolt och aningen skamset. Jag insåg vilken fälla jag hade gått in i och ville nu åtgärda. Nu skulle jag bevisa för mig själv att jag minsann kunde tänka själv. Jag ville börja svara i trådar istället för att starta dem...

Första gången som jag läste igenom en tråd där jag faktiskt hade använt mig av en typisk Anna-fras blev jag både rädd och bestört. Den frasen är Annas! Exklusivt, skrek jag till mig själv och lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mera göra om just det specifika misstaget. Jag VILL INTE säga "välkommen är du" till en ny forumist lika lite som jag vill på kurbarnens hjälpforum be någon att läsa på "tills ögonen blöder." Det är inte okej. Jag är ingen kopia av Anna eller del av en gigantisk maskin, jag är jag. Jag har mina egna unika tankar och trademark för det är ett eget sätt att uttrycka mig, ett eget frasförråd och ett eget sätt att göra saker och ting på. Att använda sig av samma ord i exakt samma ordning som Anna är för mig ett tecken på att jag kopierar, istället för att jag gör till mitt eget. Då har jag svalt, men inte tuggat och smakat på. Och när jag rapar kommer det ut en fras som inte är min.

Låt Anna ha sitt eget unika språk och sina fraser fredade, sade jag till mig själv. Du har ditt eget sätt och varje gång som du måste uttrycka dig själv med ditt språk och med dina ord, så vet du. Du har tänkt till kring det du säger. Du har må hända tagit något som du gillar från någon annan, men du har tänkt och tyckt och gjort det till ditt eget.

Nästa steg i min egen lilla befrielserörelse var att börja just förkasta det jag inte ville ha. Jag hade som förstagångsmamma ivrigt gapat efter hela paketet. Så nu började jag se mig omkring, som nybliven tvåbarnsmamma kring mina egna "måsten" och "borden": måste jag? Borde jag? Vem påstår det? VILL jag det? Vad tycker jag?

Det fanns bara en miss kvar att upptäcka...

Jag berättade ju inte. Nu gav jag också sken av att vara en av de där forumveteranerna, som "gjorde allt." Snart började jag få syn på trådar där nya signaturer berättade om just precis det som jag precis hade tagit mig ur: känslan av att inte räcka till, inte hinna med, inte vara tillräckligt mycket av en supermamma som Kan Allt och Gör Allt. Jag skrynklade ihop pannan. Säger jag ifrån ifall jag inte tycker likadant som någon annan? Eller låter jag just den saken gå tyst förbi - lyfter på hatten och öppnar munnen först nästa gång som jag - håller med? Jag började inse att jag måste också våga säga: "Så där gör inte jag. Jag håller inte med. Jag tycker och tänker så här istället."

Frågan kan ställas ifall jag lyckades med det - eller ifall jag hann med. Många gånger valde jag att lyfta på hatten.

Jag får det låta som om jag skulle handlat utan att tänka mest hela tiden. Där vill jag protestera. Absolut inte. Men jag märkte att jag började värdera andras åsikter så högt att jag glömde bort mellan varven att fråga efter min egen och det var det som var den ultimata forumfällan för min del. Forumet var för bra, för snabbt, för kunnigt och för roligt. Nu vill jag vara bra, snabb, kunnig och rolig i ensamt majestät och mina fraser är mina egna, damn it!

I del två skall vi kika lite närmare på det andra forumet, där jag också var registrerad användare...