billing

Ryktet sprider sig. Det finns en kvinna på BB-avdelningen som lägger sitt barn att sova på mage med andningslarm! Människan kan inte vara klok. ALLA vet ju att det är ryggläge som gäller – det står ju till och med i senaste ”Vi Föräldrar”, och ANDNINGSLARM gud förbjude, hon har väl antagligen bilbarnstol också…

 

Jo, jag tog med mig larmet till BB. Frågade personalen så snällt om jag fick använda den – eller om den kunde tänkas störa deras egna apparaturer.

 

– Varför vill du ha larm till ditt barn?

(Ja VARFÖR vill jag det… )

Här hade jag nu två möjligheter. Jag kunde ge mig in i en lång diskussion om andningslarmets vara eller icke vara, eller så kunde jag gå den Lätta Accepterade vägen, och säga:

 

– Min bästa väninna har ett änglabarn. Jag lovar att det räcker med en sådan kvinna i bekantskapskretsen och du Gör Som Hon Säger och skaffar larm till ditt barn.

 

Därefter blir det tyst. Jag hade precis gått igenom ett akut kejsarsnitt och orkade inte med några långa debatt i ämnet, så jag valde den lätta vägen. Och fick ha mitt larm. Den enda förhoppningen från personalens sida var, att jag ”skulle vara lite diskret med den” kanske ”täcka över den med något när du är ute i korridoren och går, så du inte skrämmer de andra mammorna.”

Ja, just det. För det vore ju fruktansvärt ifall någon blev nyfiken, och frågade mig om larmet, och kunskapen om att sådana tingestar finns till privatbruk skulle sprida sig. Men här var jag återigen feg, och gjorde som jag blev tillsagd. Personalen var ju så väldigt trevlig mot mig hela tiden, så jag hade inte någon lust att provocera. Så jag gömde larmet under filten när jag lämnade rummet, och hoppades att Gud Förstår och Förlåter. Kanske tack vare detta finns det nu någon mamma som aldrig får reda på att larm finns att få, och resten vill jag inte tänka på.

 

Ryggläge, det är ett roligare ämne, det. Vi var inte många mammor där så här års – kanske ett tiotal, men jag lovar, jag var den absolut enda som hade sitt barn på mage, och kanske den enda som inte vankade korridorerna fram och åter under dygnets olika timmar med en hysteriskt skrikande bebis – riden av överlevnadsångest – som mammorna försökte förgäves ”trösta” och ”hyscha”. Ge barnet mat, alltid och vid första pip, sedan kan du undersöka om det finns någon annan anledning till gråten, är mitt motto, och se, det fungerar…

”Men hon har ju nyss ätit.” Och? Uppenbarligen inte tillräckligt. Mera mat, kvinna!

 

Fick jag då inga kommentarer alls från personal och andra mammor? Jo, någon enstaka. Men aldrig något negativt. En mamma tittade med skräckblandad nyfikenhet på Sofia när jag satt i TV-soffan, och frågade lite försiktigt: ”Det är en liten magsovare?” Varpå jag svarade med mitt bestämdaste lärarleende: ”Magsovare med larm.” Därefter gick vi över till att diskutera bebisar…

En annan gång var det någon från personalen som kommenterade: ”Du lägger henne att sova på mage?” ”Ja,” sa jag. Och där dog den diskussionen.

 

Men den roligaste incidenten inträffade ändå sista dagen, då vi skulle åka hem. PKU-testet skulle tas, och jag fick höra att det vore bäst ifall bebisen hade precis blivit matat, innan testet tas. Klockan slår elva, och min lilla groda har sovit i fyra timmar. Personalen hade tyckt att hon borde få mat senast vart fjärde timme, så stor som hon är, och min man hade kommit för att hämta hem oss, så jag började väcka henne lite försiktigt. Jag stryker henne över hjässan, kinden, fötterna, händerna, lyfter upp henne, ingen reaktion. Här sover man. Till slut blir jag lite otålig, och söker mig till personalen. Hur får man liv i en sovande groda? Hon skulle ju ha mat nu?

Damen som skall ta testet säger glatt att hon kan ju sova både fem och sex timmar, så jag får vänta. ”Någon gång måste de ju sova mera sammanhängande.” ”Ja, men mitt på dagen..?” ”Jaa, man önskar ju att de gjorde det på natten, haha, men det styr ju inte du över.”

 – Watch me. När smekmånaden är över skall vi nog få sammanhängande nätter här, tänker jag lite irriterat.

- Du kan ju alltid gå och äta lunch själv så länge, säger hon, och går nöjd därifrån.

Jag och min man ser på varandra lite uppgivet och kommer fram till att det är nog lika bra. Han går ner för att beställa en bricka från caféet, jag bänkar mig i matsalen med de andra mammorna. Men jämna mellanrum tittar jag upp från min järptallrik lite förhoppningsfullt, men hon sover lugnt vidare.

Efter en stund börjar det kännas som om jag har missat något vitalt här. Jag ser mig omkring i matsalen med rynkad panna. Vad är det jag inte ser? Efter att jag har låtit blicken svepa runt alla borden slår det mig med blixtens klarhet, och jag har stor lust att slå handen mot pannan, som de gör i serietidningar. Jag reser mig. Vänder bestämt Sofia att sova på rygg. Och sätter mig. Järpar har ändå aldrig varit min favoriträtt. Det går någon minut. Hon börjar vifta oroligt med armarna i sömnen. Halva järptallriken kvar. Det går några minuter till. Nu sprattlar hon med benen högt upp i luften. Ärtor och sås kvar. Tio minuter efter att jag vänt på henne vaknar hon med ett ilsket tjut. Case proven and closed, tänker jag nöjt, och reser mig för att gå till amningsrummet. Har för mig att de andra mammorna tittar lite irriterat efter mig.

– Jaså, hon vaknade nu, blir jag tillfrågad.

– Mmm, jag vände henne att sova på rygg, säger jag, och avancerar vidare till amningsrummet utan att våga se mig om. Det var lite onödigt det där sista, jag vet. Men ibland kan man inte låta bli… Maken skrattar gott åt hela historien, och säger:

– Det är ju helt sanslöst hur väl det här med liggläge stämmer.

Jo då. Nog stämmer det alltid. Och inte vill jag provocera dig som läser detta och lägger ditt barn att sova på rygg. Själv skulle jag under inga villkor låta min bebis sova på mage utan larm, men jag inser att de allra flesta får skrämselhicka av bara tanken. Fakta kvarstår: lilla fröken sover tre-fyra timmar i sträck, natt som dag, vaknar, får mat, orkar vara vaken en stund, blir bytt på, får mera mat och somnar nöjd och mätt efter cirka 1,5-2 timmars ätande/vakande.

Jag har fått en nöjd bebis till, men det är ju förstås bara tur, igen. Hon tar väl efter sin bror. Ja. Eller sin mamma.

    

  

Det var en gång, i det regniga SweRige, en Bebis, som skulle till att födas. Det fanns många andra bebisar i många andra magar i just den här staden, men ingen av dem var riktigt lik Den Här. Alla di andra bebisarna hoppade och sparkade, vred och stångade sig, men det gjorde inte Bebisen. H*n tyckte bäst om att ligga i magen lugnt och stilla, och Skvalpa Med Vågorna.

Bebisens mamma blev lite bekymrad ibland, och pratade då med sin mage:

- Hör du Bebisen..? Vill du inte leka som de andra bebisarna? Och stångas och sparkas du med..?

Men det ville iiinte Bebisen:

- Näe mamma, meddelade den, jag ligger hellre här, och skvalpar med vågorna…

Och Bebisens Mamma, hon var en klok mamma, (fast hon var en förstföderska…) så hon lät sin Bebis ligga i magen och skvalpa med vågorna.

 

Månaderna gick. Och Magen blev större… och större… OCH STÖRRE! Tillslut var den JÄTTESTOR! Men Bebisen tyckte fortfarande allra bäst om att Ligga i Magen och Skvalpa med Vågorna.

 

En dag kom tre Läkare i lustiga hattar till staden. De hade kommit för att välja ut Den Vildaste Och Störste Bebisen Av Alla – den skulle få medverka i En Förlossning i den Stora Staden Varberg!

 

Alla di andra bebisarna blev helt vilda i sina magar! De sparkade! Och Vände Sig! Och Sprattlade! Men det gjorde iiinte Bebisen. H*n visste att h*n inte skulle bli vald, och brydde sig inte om det. Den vände lugnt ryggen till Läkarna, och lade sig till rätta… och råkade rakt svälja lite fostervatten! Bebisen blev helt VILD! Den Hickade! Och hoppade! Och sparkade!

 

Läkarna blev överlyckliga!

 

-          Bravo!

-          Bravissimo!

-          Magnifico!

-          HENNE SKALL VI HAAA!

Och så blev det. Mamman (hädanefter MamaDåren) och Bebisen fick åka till Den Stora Staden, och till Förlossningen.

 

Äntligen kom då Den Stora Dagen! Viiilken Dag! Flaggorna vajade! Publiken strålade! ALLA skrek och vrålade! De ville se Bebisen!

Först kom Barnmorskorna! Sedan kom Undersköterskorna! Och sist kom MamaDåren, den stoltaste av dem alla! Och allra sist, i magen, kom… hmmm… kan ni gissa..? Juuust det… Bebisen!

När alla hade fått klart för sig hur stor Bebisen var, blev de väldigt rädda! Barnmorskorna blev rädda! Undersköterskorna blev rädda! Och Mamadåren, som inte hade förstått HUR stor Bebisen var, hon blev JÄTTERÄDD!

När bebisen kände att MamaDåren, som trodde att här skulle bli förlossning av, hade börjat med sin fint tränade profylaxandning, slappnade den av, och lade sig till rätta, för att skvalpa med vågorna.

Barnmorskorna blev arga! Och Undersköterskorna blev arga! Men argast utav alla, det blev MamaDåren! Hon blev JÄTTEARG!  
- ÄJÄIJÄIJÄIJÄIJÄI!
- BLRRRRRRRRRR!
- COM’ AN DÅ!
- KOM IGEN DÅ!
- SÄTT I GÅNG DÅ!
- STÅNGA MIG!
- SPARKA MIG!
- GÖR NÅNTING! Men det gjorde iiinte bebisen. H*n ville bara ligga i magen, och skvalpa med vågorna.  Och MamaDåren, hon sleet sitt hår, hon sleet sina kläder, och slog sönder Den Fina Pärmen, för nu skulle hon ju inte få visa hur tapper hon var, och hur fint hon övat på Den Dyra Profylaxen…  Men Bebisen brydde sig inte OM sånt där. Så de blev helt enkelt tvungna att snitta ut den… och skicka hem den…  Och så vitt jag vet, ligger Bebisen lugnt skvalpande i sin vagga… … och den är såååå lycklig. 

P.S. Det här är en saga. Inspirationskällan ligger fortfarande och Skvalpar Med Vågorna... D.S.