billing

Bebis Billing befinner sig mitt i åttamånaders - ångestlandet, och dagarna kan bli lite hipp som happ. Rutinerna gäller – han ska kunna känna igen sig i sina dagar – men vad som framkallar Bedrövelse och Sorg kan ibland te sig lite märkligt i mammas ögon. Häromkvällen var det legoburken. Den skulle undersökas från alla håll, knackas på och tuggas på. Man lade i någonting i burken och skakade. Därefter vände man på burken, och ut kom saken. Sedan plötsligt – knackade han på botten, och det lät inte alls likadant som övriga sidorna. Burken åker i golvet, och Bebis Billing lyfter upp båda armarna som en dirigent och gråter… Dumma burk! Klart att den ska låta likadant oavsett hur man knackar på den, det förstod jag i alla fall. Så då kramas vi – lugnt och sakligt – en stund, och Så Gör Vi Annat. Sorgen borta, burken borta. Ungefär så. Mellan varven är det solsken och breda leenden.

I köket duger det inte längre med att hålla i decilitermått. Det kan vi redan. Det är att hälla själv, nu. Och det gör man, för liv och lust. Grädde och havregryn, det går bra. Mjölk, lite svårare då. Tacksam för mammas tips om att köpa helmjölk åt gossen, den kommer i små tredeciliters förpackningar. Men här gäller det att vara försiktig. Ångesten kan drabba vilken till synes oskyldig visp som helst – för att inte tala om stekspadar. De aerodynamiska förmågorna hos dessa enkla köksredskap är enorma, har jag tänkt många gånger lite lätt imponerad.

Svårast just nu verkar besök vara. Vi var bortbjudna i helgen – det var en gammal grundskolebekant som hör av sig ibland – och det var ju trevligt. Middag blev det; tacos och tillbehör så bordet dignade. Där och då fick gossen meningsskiljaktigheter med värdparets matta. Det var ingen bra matta att sitta på, och så hade man ju inte heller sovit riktigt lika mycket som man brukar. Det är konstigt hur fort man kan bli genomsvettig som mamma. Allt talade för att detta inte var någon vanlig ”dumma legoburk” – attack, utan ett större vulkanutbrott, som ska och måste få komma fram. Krakatau och Vesuvius skulle ha varit förfärade. Så jag tar upp gossen från mattan, bär iväg med honom till ett annat rum, talar entusiastiskt om ett och annat som där finns att titta på, och gossen vrålar.  Det blir ju bra efter en stund, men vilken stund. I det läget vill man inget hellre än att packa ihop väskorna, sonen, mannen och åka hem, där inga krigiska mattor finnes.

Så hur gör man? Ska man undvika allt vad besök hos främmande folk heter tills gossen om ett par veckor är nio månader, och allt har – förhoppningsvis – lugnat ner sig en smula? För Hugos del tror jag att det är snällast. Han har för tillfället alldeles nog med hemmavarande mattor och burkar – han ser ju dem med nya ögon för tillfället. Ur jagets ögon.

Så finns där också en katt att rycka i svansen. Vad har katter en svans för, egentligen? Är den inte till för att man kan hålla tag i den, när balansen sviktar? Grimalkin tycker inte det. Och just därför blev jag så imponerad och rörd av henne imorse. Jag slarvade, nämligen. Jag satt en liten bit för långt bort med tidningen. Jag hann inte fram fort nog, och gossen med svans i handen var ett faktum. Grimalkin drar åt sig öronen, rycker i svansen (enormt roligt), varpå hon lägger en varnande tass på gossens hand. Inga klor framme. Och då hade han ändå ryckt riktigt rejält i svansen. Den av oss som fick en irriterad blick var jag, inte gossen. Skamset lösgjorde jag trätoföremålet, varpå vi klappade fint ett par varv. Och katten ligger kvar. Det är otroligt hur mycket hon förstår, den katten. (En stund senare hade hon använt lådan med vårlökar som sandlåda, trots ny fin sand i hennes egen toalett. Det är otroligt hur mycket hon förstår, den katten.)

Nu är det dags för mamma att pyssla med annat. Gossens leksakslådor ska städas ur, hade jag tänkt mig. Där ligger och skräpar ett och annat som inte passar stora gossar på åtta månader, och så kan man plocka fram andra saker, lite mera spännande. Bara jag nu först kontrollerar, att de låter likadant oavsett hur man knackar på dem…