billing

Jag lovade visst för en del nyfikna – som har frågat – berätta Hur Det Var i början, och hur vi har tagit oss hit som föräldrar - så alla ni som redan kan det här innantill, utantill, framlänges, baklänges och på tvären tar och blundar nu… här följer Hugohistorik!

Sista dagen i vecka 38 fick jag reda på att bebisen låg i säte. Två dagar senare åkte vi in till Varberg för vändningsförsök. Det var en torsdag. Vändningsförsöket hade aldrig några stora chanser att lyckas – i vecka 39 – så doktorn försökte bara ett par minuter. Det gick inte. Jag fick permis över helgen. Möte med bebis på måndag!

Nästa dag – på fredagen – åkte jag en snabbis till jobbet för att lämna ifrån mig barnens betygsdisketter. Kolleger undrar ifall jag har någon aning alls om när bebisen skall komma.   – Klockan åtta på måndag morgon. En mycket konstig tanke.

Snittet finns det inte så mycket att säga om. Mentalt hann jag inte riktigt med, så jag förstod inte alls vad det handlade om när Bebis Billing skrek för första gången. Har de snittat två kvinnor i samma rum, måhända?

Vi blev kvar på BB i en vecka eftersom sötsaken var gul, och skulle intensivsola. Dagen efter morsdag fick vi äntligen komma hem.

Första veckan hemma förflöt i allmän pirrighet. Kan jag amma nu när jag inte har en skock barnmorskor omkring mig, och hur skall jag veta vad de olika pipen betyder?

Jo då, amma kunde jag – i en vecka. Sedan fick Bebis Billing torsk på tungan, och ville inte alls vara med. Tack och lov hade han börjat få en liten mängd ersättning i slutet av varje måltid redan på BB för att snabbt komma upp i födslovikten, och därmed bli kvitt gulheten. Så ersättning hade vi fortsatt ge honom – i slutet av varje måltid.

Härnäst följde en turbulent månad. Jag kämpade vidare med amningen – även om jag efter en veckas påtvingad paus var hopplöst efter med mjölkproduktionen. Amningshjälpen var enormt hjälpsamma. Det är i princip vad jag kommer ihåg av bebisens första månad: amning, och åter amning. Ibland lyckad, och andra gånger inte.

Till ”inte” avdelningen hörde nätterna. Vid uppvak ville Mårdinstitutionen ha mat nu genast och inte om tio sekunder, när min eventuella mjölkproduktion fattade galoppen. Envist erbjöd jag honom bröstet, och han blev Mycket Arg varje gång. Så hans nattmål bestod av ersättning – och det tog honom en halvtimma att tömma en flaska… Jag matade och sov i upprätt ställning, samtidigt som jag avundades de kvinnor som bara kunde slänga bröstet till sina bebisar lite nonchalant, och så är det färdigätet på femton minuter… inbillar jag mig. ;)

Sedan kom vecka sex och en megaförkylning. Bebisen snörvlade och snörvlade. Jag försökte hjälpa med alla medel som jag bara kände till. Men slutligen kom då en morgon, då min älskade sötsak bara grät och grät, helt förtvivlat trött. Sova ville han – det var uppenbart. Men det kunde han inte – så täppt som han var, och så väckte han sig själv hela tiden med sitt viftande. Så en särskilt bekymmersam morgon gick jag av och an med en gråtande gosse i famnen. Slutligen lade jag mig själv i sängen, med bebis på bröstkorgen. Han somnade omedelbums. Efter en liten stund lade jag honom i vaggan. Han vaknade omedelbums, och började gråta – igen. Där och då bestämde jag, att nu får det vara nog. Jag drog djupt efter andan och vände om honom – på mage. Han somnade omedelbums. ”Ja ja”, tänkte jag. ”När förkylningen är över kan jag ju alltid vända om honom igen”. Ja, just det.

En god väninna till mig hade invigt mig i andningslarmets existens. Jag hade bestämt redan innan gossen föddes, att ett sådant skulle vi också ha. Nu kom jag ihåg det löftet till mig själv. Jag ringde väninnan och frågade henne lite mer om märke och pris och annat viktigt. Och skaffade mig ett, redan samma dag. En vecka senare var inte gossen så jätteförkyld längre. Men vända på steken gick inte. Han talade om med mycket stora bokstäver vad han ansåg om det.

När bebis Billing var sju veckor gammal hade nattmatningarna eskalerat till fyra-fem per natt. Fyra till fem halvtimmes vakenpass per natt. Varje natt. Dagarna började officiellt vid sex – då ville han ha frukost. Både han och jag var förbi av trötthet. Han grät och gnuggade sig i ögonen efter frukosten, men kunde inte somna om. Samma visa ungefär klockan sex på kvällen. Griniga trötta kvällar, och oroliga föräldrar. Jag har en bok som handlar om barn de första fem åren, och där läste jag att små spädisar i Bebis Billings dåvarande ålder borde sova ca 16 timmar per dygn. Jag rynkade på pannan. Jag trodde inte att bebisen sov så mycket. Under några dagar skrev jag ner varje gång han vaknade, och varje gång han somnade. Resultatet gjorde mig förfärad. Omkring 11,5 timme – som bäst. Inte någonstans i närheten av 16 timmar! Här behövs åtgärder! Då kom jag ihåg att jag hade läst något om barn och sömn i GP när jag var gravid i nionde månaden. Anna Wahlgren hette hon visst – som artikeln var skriven om. Namnet kom jag ihåg.

Ibland är livet lättare när man inte vet någonting alls. Det florerar en massa åsikter om Anna Wahlgren på nätet. Jag visste ingenting alls om henne. Inga förutfattade meningar, inga åsikter, inga böcker eller artiklar lästa. Jag gick ut på nätet och skrev ”Anna Wahlgren” som sökord. Det blev några stycken träffar… bland de översta fanns en länk till hennes hemsida. ”Så bra”, tänkte jag. ”Hon har en egen hemsida.” Där hittade jag info om SHN – som är en sömnkur riktad till bebisar fyra månader och äldre. Bebis Billing var nu sju veckor – inte fyra månader – så jag läste på och läste på. Kan man använda verktygen – om nu inte kuren – för att förlänga yngre bebisars natt? Det kan man.

Jag införde fasta tider genast. Jag hade ju under ett par dagar redan följt bebisens sovmönster med papper och penna. Så nu spikade jag ett schema. ”Om nu gossen skall om en vecka klara åtta timmar natt”, funderade jag, ”återstår åtta timmars sömn under dagen.” Efter lite funderingar och flera ark papper hade jag ett första sovschema klart. Som man skrattade åt mig! ”Det där går inte”, fick jag höra. ”Lycka till du”, sa åter andra, och flinade. ”Päivi har gjort ett schema till bebisen, hon måste sakna skolan!” Jag tittade tyst på kritikerna och log. ” Nu tar jag över. Jag har följt bebis Billing i sju veckor, och han har faktiskt ingen aning.”

Efter första dagen med fasta tider sov gossen fyra timmar i sträck på natten. Vaknade för en nattmatning. Och sov sedan fyra timmar till. Vad vi nu hade här var en lycklig bebis, som hade fått sova tillräckligt. Grin och gråt byttes ut mot det första leendet och snart mot nöjt joller.

Grät han då, Bebis Billing, när mamma helt själv bestämde att nu ska här sovas, och nu ska här ätas? Nej. Det gjorde han inte. Första dagarna lät jag honom sova sina dagslurar i vaggan. Visst fick jag ibland lägga en gosse med klarvakna ögon. Han tittade på mig, och undrade vad som menades med detta. Ska jag sova nu? Svaret – i form av kraftig gungning – var; ja, min vän, det ska du. Och strax rullar de små ögonen, och gossen sluter ögonen. Då slutade jag vagga och gick därifrån. Somna fick han göra själv. Och gjorde. Utan gråt.

Helt perfekt är ju inget, tyvärr. Det fanns naturligtvis gånger, då han vaknade mitt i en daglur, allt annat än utsövd. Kanske hade vi besök just då. Som jag kände besökarnas blickar i nacken! (Inbillade eller riktiga…) ”Varför tar hon inte upp bebisen?” ”Vad menar hon med det där barnvagns-vagnandet?” ” Om nu gossen blir så där tyst och lugn av vagnandet, varför fortsätter hon inte då tills han har somnat helt?” Osv. i all oändlighet. Antagligen pågick den där monologen mest i mitt eget huvud, och de nyfikna besökarna var helt oskyldiga…

Saken är den att jag förlängde hans natt successivt, med hjälp av Anna Wahlgrens verktyg. Jag behövde inte lägga någon gråtande gosse. Problemet var snarare att han höll på att somna redan vid sista kvällsmatningen – skulle jag hinna lägga honom innan han somnade? Vid läggningen fick han sin god-natt ramsa. En gång, lite tyst, in i sömnen.

Vaknade han då aldrig mitt i natten? Jo, då. Vargtimmarna mellan 4- 6 strulade några veckor. Jag hoppade upp och vagnade (då sov han i barnvagnen även nattetid) otaliga gånger just mellan fyra och sex, och diskuterade Vargens vara eller icke-vara med andra (kurande) mödrar på Anna Wahlgrens forum. Och nog diskuterades det även med Anna själv. Hon bor på det där forumet, tack och lov. Det är inte många av mina frågor på ”kurbarnens hjälpforum” som inte hon har svarat på själv. Ett fantastiskt engagemang – vet grundskolläraren, som skriver mellan 120 – 150 ”inför utvecklingssamtal” kommentarer per termin.

Slutligen kom då natten, då barnet sov utan uppvak, hel natt, helt själv. Vi har nu haft tolv-timmarsnätter sedan Bebis Billing var fyra månader, och det är vi alla mycket glada för, gossen själv inte allra minst. Det är en glad bebis. Skulle han någon gång råka vakna, får han sin gonatt-ramsa. Och det blir tyst. Bebisen har somnat om.

Slutligen vill jag här nu påpeka, att jag berättar hur det var för oss. Jag tror inte alls att det finns bara en av gud godkänd korrekt metod när det gäller att förlänga natt eller att korrigera sina egna eventuella fel, eller angående något annat alls. Det finns många vägar, som alla leder till samma slutresultat. Barnet sover gott, trygg i vetskapen att någon annan bevakar hans intressen, även på natten. Jag hittade den metoden som passade Bebis Billing, och oss.