billing

Vintervädret fortsätter – tack och lov. Det är så mycket intressantare med promenader, titta ut genom fönstret, och alla andra spännande aktiviteter vi har för oss om dagarna när vi nu har snö…

Gossens vagn har vi nu vänt så att han sitter framåtvänd. Stor succé verkar det vara. Det var tydligen inte så pop att bara glo på mamma när man har en hel värld där ute att titta på – snö på trädgrenarna, snö som knastrar under vagnen, grannens hund som pulsar fram i stället för att lätt och ledigt springa fram, en vinterfågel som mamma inte kan namnet på, och mera snö.

Att promenera med vagn är mycket mera spännande med de här kvantiteterna snö: ”promenad med barnvagn” låter så lätt och ledigt – man ser framför sig mammor som promenerar lite fint längs skottade (…) promenadvägar i fina kappor och långa stövlar, barn som ler med rosiga kinder från vagnarna, och så efter promenaden sätter sig mor och barn i soffan och pekar tillsammans på bilderna i den alldeles nya Go’boken: vad var det nu vi såg där ute, kommer du ihåg? Jajamän.

Eller så ser det ut så här:

För det första så byter vi ut lite terminologi för att få en rättvisare bild av livet på landet: Promenad med barnvagn byts ut till promenad med stridsvagn. Eller promenad och promenad; det borde kanske kallas för… öh… tung styrketräningspass med 10,5 kilo bebis och tungt fyrhjuls-fordon.

Och så tar vi bort det där med ”skottade” vägar. Och så kan vi egentligen skippa ”vägar” också. I alla fall promenadvägar. Och så. Ger vi oss ut. Hej och hå, vält inte vagnen för sjutton gubbar, ta i lite då, bakom nästa driva så finns det spår av gårdagens övningar, har vi tur så kan vi kanske få stridsvagnens hjul att passa i dem… Och så var det gossen ja, som tycker att det är lite ryckigt/skakigt/konstigt, och efter en tio minuter så märker du att han saknar en vante – den tappade han i den där uppförsbacken som du precis har klarat av. Lämna vagnen där den är och hämta själv vanten? Alldeles för enkelt. Här snackar vi ju avsaknad av vägar där man kan ställa vagnen lite fint vid sidan om, så att eventuella bilar inte behöver köra på, så det är bara att vända och hämta vanten med gemensamma krafter…

Bilder av små gossebarn i himmelsblå promenaddräkter med rosiga kinder och en skallra i handen kan vi också glömma. Dräkten må vara himmelsblå, men så är det också det enda som stämmer överrens med barnkammarbokens söta pojkbabybilder. Vad vi har här är en liten åttamånadspojk som tycker att promenaden är lagom intressant till och med framåtvänd, så någonstans på vägen somnade han i en konstig framåtlutad ställning, och liknar nu efter ”promenaden” mest en vissen tulpan. ”Skallran” kan han inte ha, för att han har vantar på sig. Visserligen bara tio sekunder åt gången, men ändock. Förresten skulle hans lilla kind ha legat mot skallran, och då hade han väl haft ett fint avtryck på vänsterkind i slutet av promenaden. Det är något jag ständigt undrar över: varför fanns det inga klistermärken när vi var små av svettiga mammor med rinnig näsa som stor i tamburen med en varm unge som vill ha av sig kläderna NU, istället för de där av mammor i vackra kappor och en fin hatt i matchande färg; mammor som håller i bebisar som ler lyckligt i sina vinteroveraller och viftar lika lyckligt med en skallra fast de tydligen står inomhus båda två?

Jag älskar promenader med sonen. Bara – det – inte – var – för – obefintliga – vintervägar - och - vinteroveraller  -som – han-  inte – kan - röra – sig – i – och – tappade – vantar – och – varma – hemkomstar – så – skulle – vi –minsann – vara –ute – mest - hela – tiden. I alla fall nästan. Imorgon har jag glömt allt igen, och så gör vi om det, tror jag…