billing

I dessa dagar, då Bebis Billing närmar sig sin åttamånaders-dag utmanas jag ständigt att hitta nya riktiga sysslor till honom, som han kan göra med lika stort allvar som jag sköter mina. Som en av mina absoluta favoriter på barnuppfostringsfronten – Anna Wahlgren – säger: ” de andra klarar sig sämre utan mig.” Detta vill vi väl alla att barnen ska få glädjen att känna – och det är så rätt och lätt när man prickar rätt – och ser glädjen i barnets ögon. Jag kan. Jag gör. Precis som de andra, stora.

Det är väninnans ettåring som tömmer diskmaskin tillsammans med mig, och det är min egen lilla sötsak som sopar köksgolvet med riktig sopborste och allvarlig min. Jag gör själv. Likadant som mamma. Och så bra det blir! ;)

Det må så vara att det kräver lite planering och kanske tar lite längre tid än om man gjorde det själv, medan barnet sover. Men jag tror uppriktigt att man gör både sig själv och barnet en björntjänst, ifall man gör allt själv. Bebis Billing vill vara med. Det är så uppenbart, om man bara vet vilka signaler man ska titta efter. En liten hand som sträcker sig efter sopborsten. Kanske vill han avsmaka sopborsten, som den forskare han är. Kanske vill han sopa som jag, som den arbetare han är. Jag vet inte, och ska inte utgå ifrån att jag vet, innan barnet fått en chans att visa mig vilket det är.

Att städa köket är så mycket trevligare i dessa dagar. Bebis Billing sitter i sin matstol bredvid diskmaskinen som ska tömmas, och töms gör den… kanske inte riktigt likadant som när jag gör själv, men vaddå? Man kommer långt med ett glatt ”kan mamma få den?” Bestick kan vi tömma tillsammans. Visst ska vissa spännande saker avsmakas först innan man kan ge dem till mamma (och mamma förpassar dem lite diskret till diskhon…), men det mesta hamnar där det ska.

Efter diskmaskinen är det då arbetsytorna. Jag tar bänkarna så tar du golvet. Och gossen borstar och arbetar med koncentrerad min. En liten stund. Sedan kan man återgå till forskandet… det finns ju så väldigt mycket att upptäcka i ett kök.

I tvättstugan drar vi med gemensamma krafter ut de våta plaggen ur maskinen – hur jag klarade detta innan vi var två om det vet jag inte riktigt – och därefter är det mycket ivrigt avsmakande, pladder, drägel och ”kan mamma få den”? Tvätt kan man också plocka undan gemensamt – den ena viftar ivrigt med en strumpa, och den andra letar lika ivrigt efter passande par…

Så kan det då vara att man går jämt med strumpor som har avsmakats av någon ivrig forskare, och tröjor som kanske inte riktigt är så rena som de var när man hängde upp dem – men å andra sidan har man en glad och ivrig arbetare/forskare som villigt leker för sig själv en stund medan mamma pysslar med sitt - för han vet ju så väl att han behövs överallt och gör stor nytta i varje arbetsmoment… Mellan varven kan man verkligen behöva lite allmän avslappning. Sedan är det dags igen: hur ska blommorna få vatten utan Bebis Billing och hur i alla världen kan mamma tända en brasa utan någon som villigt arbetar med att knöckla ihop massvis, massvis med trevligt tidningspapper. Arbete är roligt. Och de andra klarar sig sämre utan mig.