billing

Nu har jag latat mig på bloggsidan, så det är hög tid att uppdatera er lite…

På sista tiden har min son Krokogatorn börjat så smått utbytas till en söt liten björnunge, som försöker få ordning på det här med fyrhjulsdrift. Så nu står man och svajar i krypställning, och vill hemskt gärna framåt, men hur går det till..? Man provar med att ta steg framåt med båda händerna. Ett-två. Fast benen hänger ju då inte med? Man blir längre i kroppen, och står om möjligt ännu mera ostadigt. Ingen bra, det här.

Nästa gång provar man med att stega fram med båda knäna. Ett-två. Fast då krockar de ju med de dumma armarna, som står i vägen! Och nu blir man sur. Riktigt, ordentligt, alldeles krokodilsur. Det fungerar ju inte! Har man provat med händerna först, och knäna först, och inget är rätt, så hur i hela friden tar man sig fram då? Surt brummande lägger man sig på mage, och krokodilar sig dit man vill. Men nöjd är man inte. Absolut inte nöjd. Han är färdig med evolutionssteget kroko, och vill nu vidare till björnens tecken. Det är tydligt. Det brummas och gruffas alldeles förfärligt mycket i dessa dagar.

Som krokomoder kunde jag puffa till vid behov, öva tillsammans, och uppmuntra genom diverse kravelövningar. Som björnmamma går det tydligen inte till på det viset. Min lilla roly-poly, som rullar oavsiktligt runt, reser sig på alla fyra, landar tungt på mage, kastar irriterat med huvudet, och försöker på alla vis få ordning på sina tassar, måste tydligen fixa detta själv. Jag kan inte fixa det åt honom, och ibland gör det ont att förstå. Han tar nu sina första riktiga lufsanden bort från mig, och jag skall låta detta ske, utan kommentarer eller allmänt gloende. Han är inte något djur på zoo, och misslyckas han, vill han banne mig inte ha publik till detta…

Ibland, som den björnunge han nu är, försöker han resa sig lite tafatt mot diverse möbler, landar tungt på baken, tappar balansen, och rullar runt med alla fyra tassarna i vädret. Jag lockar med diverse honungsburkar i form av trevliga möbler att resa sig mot, mattor som fungerar som friktionsmotstånd, och så en och annan muta när björnungen vrålar besviket efter något övningspass. Det tar på mina krafter också, för det vrålas en hel del, vill jag lova…

Så vad är viktigt, hur gör man som öm björnmamma? Hur uppmuntrar man sin lille gruffare att fortsätta öva, oavsett om han har kommit någon vart eller inte? Jag tror att nyckelordet stavas tålamod. Han skall få tycka att det är kul, om än jobbigt, detta nya. Så jag utmanas ständigt att se rummen med nya ögon, ur nya perspektiv. Vad kan man vilja resa sig mot? Vilka mattor är särskilt lämpade för start-på-ettan, övningar? Vad kan jag distrahera med, när det blir för mycket? Hur bemöter jag rakliggande storvrål, med huvudet inkört djupt i händerna? Och hur får jag honom att skratta, minst lika många gånger om dagen som han vrålar av ilska? Så nu, ärade besökare, utmanar jag dig till att lämna ett tassavtryck! Kom igen! Hur gjorde ni? Du som har ett barn, som har klarat av metamorfosen från Kroko till Brum? Och du som inga barn har, hur skulle du göra?

Jag förväntar mig en riktig störtflod av svar, idéer och kommentarer…