billing

Det var en gång ett land där alla människorna var blinda. Det föddes inga barn med någon som helst synförmåga, men däremot massvis med barn som hade totalt gehör. Snart började man anse att musikalitet var ett självklart faktum som alla var välsignade med. Föddes det något tondövt barn ansåg man att det var onormalt, och synd om barnet.

Granne med de blindas land låg de dövas land. Där fanns inga blinda människor överhuvudtaget. I själva verket hade de flesta helt perfekt syn, och glasögon var ovanliga. De flesta barnen i de dövas land lärde sig måla och rita mycket tidigt, och konstnärlighet sågs som något mycket alldagligt. Människorna i de dövas land förstod inte riktigt vad grannarna menade med ”musik”, lika lite som människorna i de blindas land begrep sig på ”tavlor” eller ”utsiktsplatser”. Men annars kom de väl överrens med varandra, även om nu de blinda ansåg de döva vara aningen underliga, och vice versa.

En dag hände det, att en blind flicka blev förälskad i en döv pojke. Pojken blev med tiden precis lika förälskad i flickan, och de bestämde sig för att gifta sig. Om något år föddes deras första och enda barn. Barnet, en välskapt flicka, hade ärvt hörseln från sin mamma och synen från sin far. Det oerhörda hade hänt. Här fanns nu en liten person som kunde både se och höra.

Med åren lärde sig flickan uppskatta både musik och måleri. Hon älskade båda konsterna lika mycket, och skulle absolut inte kunnat placera det ena före det andra. Både musik och vackra tavlor var en del av henne lika själklart som synen och hörseln.

Tyvärr förstod inte hennes omgivning detta särskilt väl. Hennes föräldrar hade valt att bo i de dövas land. Flickan hade ingen förutom mamman som kunde dela hennes förtjusning över musik. Hon kände sig emellanåt utanför och oförstådd. De döva var inte heller ett dugg intresserade av hennes ovanliga talang. Ingen ville ge henne några möjligheter att utveckla båda sina förmågor – alla utgick ifrån att hon enbart skulle lära sig Konsten Att Se. Att hon även kunde höra var ointressant.

Lika illa var det under semestrarna i pappans hemland. De blinda såg flickan som en kuriositet – hon kunde ju höra alldeles utmärkt, precis som alla andra – men att det eventuellt kunde vara en resurs för landet med en person som alldeles utmärkt väl skulle kunna tänka sig att bosätta sig i deras land som vuxen – och som både kunde se och höra – var det ingen som tänkte på.

I skolan var det lite bättre. Det fanns en liten grupp invandrade hörande barn i hennes skola – så hon fick gå vissa timmar i deras klass. På så vis fick hon en del av undervisningen på teckenspråk, och en del av undervisningen med talat språk. I gymnasiet kunde hon – om hon ville – ta extra lektioner i musik – och därmed få betyg även i det ämnet. Universitetet hade en del kurser också. Helt hopplöst var det alltså inte.

Så småningom fyllde flickan 18 år, och blev myndig. Nu skulle hon bestämma sig, hette det. Vilket av de båda förmågorna skulle hon jobba med, vilket skulle hon satsa på? Vilket medborgarskap skulle hon välja? Förtvivlad försökte flickan förklara att hon varken kunde eller ville välja. Hon var både en seende och en hörande person. Hon kunde inte välja bort det ena till förmån av det andra. Hon ville arbeta med något där hon kunde använda sig av båda sina förmågor. Hon ville ha dubbel medborgarskap – för det var ju vad hon var. Både och. Inte antingen eller. Otänkbart. Otänkbart. ”Var nu god och välj, lilla fröken”, var budskapet. Flickan vägrade. Hon hade samma medborgarskap som sin mamma, vilket var naturligtvis totalt oanvändbart, då familjen hade bestämt sig för att bo i pappans land. Om hon ville bli medborgare i de dövas land, skulle hon tyvärr vara tvungen att avsäga sig hörseln helt och hållet. Åren gick. Flickan levde sitt liv, myndig och omyndig. Med och utanför. Utan och med rösträtt. Så småningom vande hon sig vid att inte ha något att säga till om i landet hon bodde i. Tiderna blev kärvare i båda länderna. Med sorg i hjärtat såg flickan hur musikundervisningen lades ner i de dövas land.

Med ojämna mellanrum hände ändå detta mirakulösa; det föddes ett barn med båda förmågorna, men de var allt för få, och deras ovanliga kunskaper ignorerades alldeles. De flesta av dessa barn växte upp med uppfattningen att den andra förmågan var värdelös. Om barnet växte upp i de dövas land, koncentrerade han sig på att utveckla synen, och tvärtom. Barn, som kämpade mot strömmen, och höll envist fast vid båda förmågorna var sällsamma. Samhället uppmuntrade dem inte.

Så en dag hände det mirakulösa: NU hade de Dövas och de Blindas länder kommit överrens om att det gick visst för sig att både se och höra. Man kunde och fick vara dubbel. Flickans glädje visste inga gränser. Nu skulle hon äntligen, efter 30 levda år, få dubbel medborgarskap, äntligen skulle hon myndigförklaras, äntligen skulle hon få vara med fullt ut i landet hon hade valt att bo i. Det ryktades även om att de Dövas land skulle erkänna sin lilla hörande minoritet. Skulle man nu återinföra musikundervisningen i skolorna för de hörande barnen, skulle det åter bli möjligt att välja ett musikdagis till barnen, skulle man kunna studera musik vid universitetet, precis som då när flickan var liten? Allt detta hade ju funnits i landet innan de hörande erkändes som en existerande minoritetsbefolkning? Men nej, där gick tyvärr gränsen. Att på pappret erkänna minoriteten gick så bra, att göra det möjligt för de hörande barnen att utveckla och behålla sina förmågor var fortfarande otänkbart. De döva såg fortfarande inte hörseln som någon tillgång – lika lite som de blinda ansåg det som någon tillgång att ha seende barn.

Men kanske en dag, tänkte flickan, skulle de båda länderna inse vilken resurs och rikedom de hade i sina händer. Hade hon nu väntat i trettio år på möjligheten att bli erkänd i båda länderna, kunde det ju tänkas att hennes barnbarn kanske möjligen kunde välkomnas av samhället som den resurs och rikedom de skulle kunna vara. Om nu barnen och barnbarnen fortfarande hade intresse av att förvalta sitt arv. Det troliga var ju tyvärr, att samhället skulle döda all lust och upptäckarglädje hos sina ickeönskade multipla barn, långt innan barnen hann inse vilken rikedom de hade fått av sina föräldrar, som hade varit precis lika oönskade de.