billing

Gossen har nu nått reptilstadiet i evolutionen. Med häpnad följer Krokodilmodern med när han kravlar upp på torra land från stilla havet, eller varifrån det nu var vi krälade upp på Pangea… Magen tätt mot golvet, armarna tar beslutsamma tag framåt, vakna lugna ögon, framåt ålar han som en Nilkrokodil, och bakkroppen svänger med som en enda långsam svans. Mot tennisbollen, och världen!

Man tror att saker och ting ”bara händer” därför att de måste hända – men den här speciella krokon behövde en inte så liten puff där bak innan det började hända. Som vi jobbade. Månad in och månad ut har vi legat på mage som två lata Florida-Alligatorer: solen skiner, mammagator ligger på mage och läser bok medan babygator ligger en bit ifrån och suger på sitt pekfinger. Omkring sig har han diverse spännande saker. Leksaker, en mobiltelefon, köksredskap och mammas klocka. Ibland reser sig babygatorn upp på armarna, krummar ryggen som en ilsken katt, och så kanar han bakåt, ständigt bakåt. Mammagator stödjer fötterna, och då skjuter gossen ifrån, men med båda fötterna samtidigt. Det är lika effektivt som att stå på stjärten. Slutligen började lilla krokon ge upp lite smått. Dag efter dag låg han passiv på golvet, och ville inte ens försöka. Bekymrad var nu mammakroko, men inte tillräckligt bekymrad. Vill man tro på slumpen, så gör man det. Den här mammakrokon har nog gått över till agnostikernas skara när det gäller sakernas slumpmässighet…

En dag surfade mammakroko på en favoritsida i egenskap av sur krokodilmor. Svansen svänger hotfullt, inlägg skrives ilsket. ”Kan alla folk sluta fråga mig ifall gossen krälar än?! Han har ju precis kläckts fram, för guds skull!” Svar får mammakroko. Men inte i den form som hon trodde. En underbart kunnig medforumist som har stora kunskaper om barns neurologiska utveckling skrev ett svar, lite privat. Här fick nu mammagator en puff i stjärten; det finns hjälpövningar som man kan göra med små babygatorer! ”Då så.” Det är bara att slänga ihop käften i ett beslutsamt krokoleende och börja jobba! Mattor rullades undan, telefonkataloger placerades under soffbordsben. Här skulle kanas fram på soffbord. Med en ivrigt svängande svans vaggar nu mammagator till soffbordet med babygatorn i högsta hugg: nu mitt ruvägg, ska tyngdlagen komma till hjälp! Bordet lutar neråt! Babygatorn sprattlar och spottar, kanar och griper efter teknik. Armarna möter halt bord, fötterna kräver sitt stöd. Ett, två, tre ålar sig babykrokon fram några tag. Ja! Breda reptilleenden hos mor och son. Nu börjar det likna något! Om och om igen får babygator nu åla sig fram till mobiltelefon och mammagatorns glasögon. Därefter följer vilda övningar på halt parkettgolv, på vilken mammakroko improviserat fram en övningskorridår gjord av två utestolsmadrasser som väggar. Efter första dagen hade babykroko ålat sig fram en hel meter på egen maskin, med skorpa som lockbete.

Det följde några svettiga dagar. Baby och mor Krokogator ålar sig fram genom dagarna. En meter byts ut till två, två till halva vardagsrummet, och nu, efter en vecka är vi framme vid hela vardagsrummet som upptäcksfält.  Hugogator ålar sig nu fram precis dit han vill, och det sextandiga leendet är stort.

Krokogatorns mamma inser så väl att inget av detta skulle ha hänt så här fort – eller kanske alls – om inte en välvillig och hjälpsam person skulle ha tagit sig tid att dela med sig av sin kunskap. Och tid. Du välvillige! En krokogator till har förlösts till världen! En lycklig Kroko, som ålar sig fram med målmedvetenhet och stolthet! Varje trapa-trapp fram på halt parkettgolv är en triumf för både mor och son Krokogator. Och ibland vänder han sig om, min lilla babygator, och ler stort. Jag kan själv, säger det leendet.

Vi tackar och bockar!