billing

Efter att med stort intresse ha följt partiledaredebatten på TV finns det ett par frågetecken angående de vanligaste argumenten gällande kvinnor och barnomsorg som jag gärna vill fundera högt omkring:

En del partier hävdar att om jag väljer att stanna hemma ett par år med mina barn när de är som allra minst och behöver mig allra mest riskerar jag att halka efter både karriär - och lönemässigt. Jag har funderat mycket på detta, och jag får inte ekvationen att gå ihop.

Vi börjar med påståendet att jag halkar efter i karriären: jag jobbar inom ett av de absolut vanligaste medelsvenssonjobben som fortfarande är väldigt kvinnodominerat. Jag är lärare. Alla pensionerade lärare som jag känner har både påbörjat och avslutat sina ”karriärer” som, just det; lärare. Jag anser att det inte finns någon ”nästa pinne upp” inom det här jobbet, alltså har jag ingen karriär att försumma, även om jag skulle bli hemma ett par år. Och så tror jag att det är inom väldigt många av de kvinnodominerade yrkena.

Våra politiker var rätt så överrens om att kvinnorna dominerar inom den offentliga sektorn. Så jag frågar mig: vilka ”karriärmöjligheter” har tjejen som jobbar som brevbärare, p-vakt, kassörska på ICA, eller lokalvårdare? Vilka fantastiska karriärmöjligheter går de miste om, ifall de skulle ha ekonomin att prioritera sina barn före sitt jobb under några korta år?

Det andra påståendet gäller lönerna: vi fortsätter att använda mitt eget jobb som ett exempel. En lärare som i likhet med mig själv, har jobbat 6-7 år inom yrket har att se fram emot en löneförhöjning någonstans emellan 400-600 kronor/år – före skatt. Säg nu att jag har fått en löneförhöjning på 500 kronor före skatt. När staten har tagit sitt av denna fantastiska löneförhöjning, vad återstår? Ett par hundra extra i plånboken? Allvarligt talat, vad är det? Ett storpack Pampers på Willys, och några liter mjölk extra? Hurra!

Låt oss nu göra en liten jämförelse:

Jag går till jobbet när bebisen är 12 månader, och lämnar in honom på den statliga förvarningen – dagis. Under nästkommande två år får jag två löneförhöjningar: den ena på 500 kronor och den andre på 400 kronor – båda innan skatt. På två år har alltså min lön höjts med 900 kronor, före skatt. Om jag och min man skulle valt att spara på dagarna så gott det går, och jag skulle ha blivit hemma de där två åren, så skulle jag ha fått en mycket mindre löneförhöjning, det är sant. Jag skulle kanske ha fått nöja mig med 200 kronor – före skatt. Skillnaden ligger alltså på 700 kronor – före skatt. När skattmasen har tagit sitt av denna 700-hundring återstår ungefär 500 kronor, ifall man avrundar uppåt. Vi delar nu denna månadliga löneförhöjning på två, eftersom de är två år vi pratar om. Det blir alltså ungefär 250 kronor mer/månad efter skatt.

Denna alldeles fantastiska löneförhöjning är det alltså meningen att jag skall förprioritera framför mina barn, menar politikerna… och då har vi inte ens tagit upp vad det skulle kosta mig under dessa två år att ha bebisen på dagis. Mer än 250 kronor per månad, kanske?

Så jag efterlyser lite verklighetskontakt. Jag tror att väldigt många kvinnor har dessa fantastiska löneförhöjningar och ”karriärmöjligheter” att väga mot, när de funderar hur de skall göra under småbarnsåren: ska de suga på föräldradagarna så länge det går och därefter jobba deltid om de har råd, eller skall de satsa allt på den lysande karriären och verkligen slita ut sig för att kunna njuta av de välförtjänta och generösa löneförhöjningarna? Nog måste väl min son, 16 månader gammal, uppskatta dessa 250 kronor mer/månad mera än tid med sin mamma..? Någon mer som inte får ekvationen ”du blir efter löne- och karriärmässigt” att gå ihop?

En god vän frågade mig nyss ifall sorg någonsin försvinner. Jag fick stanna upp och tänka ett tag. Försvinner? Jag stod still ett tag och lyssnade inåt. Det fanns inget sorgsamt hos mig, inte heller någon ledsenhet. Men försvinner sorgen? Någonsin? Nej, kom jag fram till, det gör den inte. Förändras? Jadå. Byter skepnad? Javisst. Men försvinner? Nej. Det gör den inte.

Men hur orkar man då då, ville min vän veta. Igen, fick jag stanna upp och fundera. Det är ju inte tungt. Inte efter 21 år. Så det är inte en fråga om att orka, egentligen. Det är en fråga om att bära, och man blir starkare. Slutligen är man så stark, att man inte ens kommer ihåg hur det var utan. Innan man hade den här speciella ädelstenen omkring halsen. Om det var en kvarnsten en gång, så har den nu, med tiden, slipats och malts, bearbetats och förändrats, tills det enda som kvarstår är en medvetenhet, som jag bär precis ovanför hjärtat. Medvetenhet. Varje dag vet jag, att en familjemedlem saknas, men det är inte sorg, och det är inte tungt. Det är bara så att jag är medveten.

Så vad händer, under åren då? Det är med sorgen som med fjärilar, tror jag. Till en början finns en grön liten mask, som äter och äter och äter, tills den är riktigt tjock. När den inte kan äta mera, när det inte finns något mera att äta, drar den in sig i sin kokong. Där blir den en tid, oförändrad, i alla fall i omvärldens ögon. Men inne i kokongen händer det saker. Och så en dag tar sig fjärilen ut. Man kan fortfarande se den gröna masken, som fjärilen en gång var. Men nu har den blivit något annat. Med vingar. Den klarar av att bära sig själv, sin egen tyngd. Men den har inte försvunnit. Bara bytt form, och skepnad.

Så är det med medvetenheten. Och den här speciella nattfjärilen har jag haft med mig så länge nu, att jag inte kan föreställa mig hur det skulle vara att leva utan den.

Jag kan inte riktigt förmå mig att förklara sådant här i tal, det blir för högtidigt. Så du kompis, som undrar, nu har jag gjort mitt bästa för att förklara. Alla behöver inte möta den här speciella nattfjärilen någon gång alls i sina liv, eller så blir mötet väldigt flyktigt. Malens vingar, som bara lite lätt fladdrar förbi din panna. Men varje gång jag möter någon annan, som bär på den här medvetenheten, så vet jag. De här vingarna lämnar långa skuggor, och de syns i dina ögon.