Fjärilen
En god vän frågade mig nyss ifall sorg någonsin försvinner. Jag fick stanna upp och tänka ett tag. Försvinner? Jag stod still ett tag och lyssnade inåt. Det fanns inget sorgsamt hos mig, inte heller någon ledsenhet. Men försvinner sorgen? Någonsin? Nej, kom jag fram till, det gör den inte. Förändras? Jadå. Byter skepnad? Javisst. Men försvinner? Nej. Det gör den inte.
Men hur orkar man då då, ville min vän veta. Igen, fick jag stanna upp och fundera. Det är ju inte tungt. Inte efter 21 år. Så det är inte en fråga om att orka, egentligen. Det är en fråga om att bära, och man blir starkare. Slutligen är man så stark, att man inte ens kommer ihåg hur det var utan. Innan man hade den här speciella ädelstenen omkring halsen. Om det var en kvarnsten en gång, så har den nu, med tiden, slipats och malts, bearbetats och förändrats, tills det enda som kvarstår är en medvetenhet, som jag bär precis ovanför hjärtat. Medvetenhet. Varje dag vet jag, att en familjemedlem saknas, men det är inte sorg, och det är inte tungt. Det är bara så att jag är medveten.
Så vad händer, under åren då? Det är med sorgen som med fjärilar, tror jag. Till en början finns en grön liten mask, som äter och äter och äter, tills den är riktigt tjock. När den inte kan äta mera, när det inte finns något mera att äta, drar den in sig i sin kokong. Där blir den en tid, oförändrad, i alla fall i omvärldens ögon. Men inne i kokongen händer det saker. Och så en dag tar sig fjärilen ut. Man kan fortfarande se den gröna masken, som fjärilen en gång var. Men nu har den blivit något annat. Med vingar. Den klarar av att bära sig själv, sin egen tyngd. Men den har inte försvunnit. Bara bytt form, och skepnad.
Så är det med medvetenheten. Och den här speciella nattfjärilen har jag haft med mig så länge nu, att jag inte kan föreställa mig hur det skulle vara att leva utan den.
Jag kan inte riktigt förmå mig att förklara sådant här i tal, det blir för högtidigt. Så du kompis, som undrar, nu har jag gjort mitt bästa för att förklara. Alla behöver inte möta den här speciella nattfjärilen någon gång alls i sina liv, eller så blir mötet väldigt flyktigt. Malens vingar, som bara lite lätt fladdrar förbi din panna. Men varje gång jag möter någon annan, som bär på den här medvetenheten, så vet jag. De här vingarna lämnar långa skuggor, och de syns i dina ögon.