Det tredje barnet
På sistone har jag gått omkring här hemma i sällskap av tre barn. Väl medveten om att jag bara har två har jag känt mig en aning förbryllad av den tredje. Särskilt som hon - för det är en hon - inte visar sig helt öppet, eller särskilt ofta. Plötsligt reser sig nackhåren och jag känner mig iakttagen, och när jag vänder mig om för att se vem det är som står där i halljuset och tittar på mig springer hon undan, med barnets lätta steg. Andra gånger står hon helt utan förvarning rakt framför mig och ser mig stadigt i ögonen. Ett hjärtslag senare är hon borta. Med bultande hjärta hann jag precis uppfatta någon enstaka detalj: flätor. Allvarliga ögon. En sexåring?
Strax efter det senaste mötet, då hon fladdrade igen som flyktigast förbi mig, hörde jag hur någon ropade på henne: det var det finska uttalet, den finska rösten som fick mig att reagera: - Päivi! "Gode Gud", tänkte jag medan kalla kårar löpte längs ryggsidan, "det är ju jag". Flickan vände sig snabbt om, som barn gör, och sprang till vem det nu var som ropade efter henne.
Sedan dess har jag ackompanjerats i mina sysslor av hennes allvarliga steg, där hon går bredvid mig. Iakttar. Hon lyssnar uppmärksamt på vad jag säger till barnen, och hur jag säger det. Hennes vaksamma blick ser vad jag gör och hur jag gör. Och det är konstigt; men hennes ögon gör mig bra mycket nervösare än de båda andra barnens.
Det gick några veckor. Snart började nervositeten bytas ut mot otålighet. Vad vill hon mig egentligen? Vad går hon här och hänger för? Hon har ju en egen mamma, det är väl inte mitt jobb att ta hand om henne också, eller? Och flickan tittar på mig med tysta ögon. De båda andra barnen behandlar henne med självklarhet. Att hon finns där, går med oss är inget som de bekymrar sig för.
Efter ytterligare någon vecka vande jag mig lite vid henne. Hon försökte aldrig säga något till mig, ändå fick jag en bestämd känsla av att hon väntade. På något. Det hände att jag började snegla åt hennes håll, där vi satt alla fyra vid sandlådan. Hon mötte blicken lika stadigt som innan, men nu log hon. Mitt leende. Jag kände igen den, ändå kändes det rätt så omskakande att se den skymta där, mellan de båda barnen som jag ansåg vara mina. Hon, utbölingen, främlingen, var fortfarande inte min, eller mitt ansvar. Jag vände bort blicken igen.
En dag, när de båda minsta sov middag, chansade jag åter en blick på henne där jag stod och diskade." Sandesslätt", sa jag till henne. Du hör hemma där. Hon svarade fortfarande inget. Jag vet inte vad jag skall göra med dig, fortsatte jag lite hjälplöst. Jag har ju de andra båda, att ta hand om det är mitt jobb. Nu äntligen svarade hon mig. Det var bara en lätt viskning, men jag hörde den tydligt. Så himla typiskt henne.
På sistone har jag gått i sällskap av tre barn här hemma. De är alla mina, har jag fått så sakta inse. Det tredje barnet kommer att - gör det redan nu faktiskt - interagera med de båda andra. Hur hon gör det är mitt ansvar. Hon är mitt barn, det första och det äldsta, och jag är hennes mamma, numera. Hur det här barnet är med och mot mina barn, det är inte längre min mammas ansvar. Det är mitt.