billing

Jag har en liten citronfjäril här hemma som fladdrar lätt och snabbt från rum till rum. Magen och självförtroendet först, sedan kommer resten av honom. Snabbt och sorglöst glider han från korridor till vardagsrum, småspringer på tå från det ena rummet till det andra. Armarna vispar av iver lika lustfyllt som vilka fjärilsvingar som helst.

Min lilla citronfjäril. Det finns en målmedvetenhet runtomkring dig numera, som är ny. Du har dina egna tankar, och du genomför dem, på ditt eget vis. Ibland hittar jag spår av dessa funderingar i huset; livet har blivit spännande på ett nytt sätt. I köket har en liten sommarfjäril möblerat om lite, så att det skall vara lättare att hitta. Mammas logik haltar lite ibland; klart att pastadurken skall bo i skåpet under ugnen, tillsammans med vaserna; de är ju där alla färgglada ting finns. Pepparkaksformerna, som var så roliga i julas, har man plockat fram lite förhoppningsfullt till den mest använda lådan, den med besticken – vinken är fin och diskret. Fjärrkontrollen till TV;n – en av dem – har du lagt någon speciell annanstans, den kanske kommer fram någon gång till våren, med andra försvunna saker som brukar förpuppas med vårstädningen – eller så lagom till att pappa har inhandlat en ny. Min hårborste hittade jag häromdagen vid kattluckan, halvvägs på väg ut, och lillasysters mjölkflaska får lätt egna små larvfötter, ifall jag inte håller ögonen på den.

Det finns mycket att uträtta under dagarna; det är inte bara alla hushållssysslor som mamma absolut inte klarar utan hjälp – det är också alla dessa sysslor vilkas existens hon överhuvudtaget inte har någon aning om. Dem skall man också hinna med, för ingen annan tycks begripa sig på dem, och göras måste de. Bastun är det kallaste rummet i hela huset när det inte är varmt förstås, alltså bär man dit både vinterskor och övriga vinterplagg. Kattens lucka är den enda vägen ut ur huset som går att manövrera själv, alltså placerar man diverse otrevliga saker som man helst vill slippa där, så att när tingen äntligen förstår den fina vinken, kan de vandra ut, helst utan assistans. Pappersrullen, som mamma brukar använda för torkning av näsa och mun fattar långsamt. Den står fortfarande kvar vid luckan, totalt omedveten om hur ovälkommen den är här i huset. Snacka om att stanna längre än man är välkommen.

Fast sådana saker bekymrar inte citronfjärilar särskilt länge. Att stanna, fundera, stå still och finnas kvar, det är svåra saker. Koncentration sker under förflyttning. En liten stund kan man sitta och vila vingarna efter mycket mödosamt fladdrande, men snart kallar åter världen och rymden. Vingarna vecklas ut, magen skjuter fram, och fjärilen störtar iväg med en lätthet som inte går att imitera. Han finns här, någonstans i huset, fladdrar i utkanterna av mitt synfält, springer på tå, magen först, armarna högt, flyger, tänker, gör. Små sorglösa citronfjärilar skall man inte försöka fånga, möjligen kan man locka dem till sig med en färgglad tandborste eller en lovande doft av nybakat muffins. Imorgon förpuppas han igen med solen, min lille Ikaros. En ny vacker dag har precis börjat. Citronfjärilen störtar ivrigt iväg från mina armar, mot världen, mot solen.