billing

Nu kära vänner, ska vi snacka amning, och det skall bli så rofyllt och mysigt så. Hämta din tekopp! Och släpp ner axlarna. Mjölken skall flöda, manna och honung, rakt igenom hela bloggen, jag lovar.

Vi har gjort en spännande resa genom amningsdjungeln, min lilla tjej och jag.

Eftersom hon vägde präktiga 4,7 kg, tyckte BB-personalen att hon skulle få ersättning ”vart fjärde timme under de första dagarna, tills min mjölkproduktion satte igång.”

Detta skedde. Det fanns tillfällen, då hon hade precis avslutat ett marathonbröstmåltid, fått ersättning, mera bröst, och pep fortfarande efter mat… och personalen tittade lite tveksamt på henne, och tyckte att ”hon får väl få en slurk till av ersättningen då…”

Fullpumpad av ketogen som jag var, fattade jag inte riktigt vad som höll på att hända, jag erkänner villigt. I korthet kan man säga, att det som hände var, att vi åkte hem från BB ersättningsberoende. Det jag hade räckte inte, och tjejen hade inte precis lärt sig att vänta på maten…

Det gick en vecka. Amningen gick så där, jag hade lite feber, och lite ont i bröstvårtorna, men med amningsnappen gick det att amma i alla fall. Tjejen åt både bröst och ersättning, och det gick bra, med tanke på.

Det gick en vecka till. Problem började smyga sig på. Jag tyckte att mängden ersättning som hon fick började successivt öka, och inte kunde jag göra mig av med amningsnappen heller. Hon började också gråta alldeles förfärligt när brösten erbjöds först, och så småningom började jag ge henne en liten slurk – fem ml eller så – av ersättning, först, för att få henne att suga, och sedan bytte till brösten av bara farten… Det gick ju bra. Ett tag.

Så kom tredje veckan. Nu vägrade hon fullständigt. Jag provade och trixade. Lirkade och

experimenterade. Nej. Trogen min vana ansåg jag, att nu var det dags att vända sig till litteraturen. Vad hade den för råd att ge mig, angående amningen?

”HUR MAN AMMAR: ( M. Borelius)

"1. Sätt dig bekvämt. En stol med hög rygg och ordentliga armstöd är bra. En pall under fötterna hjälper till att hålla barnet rätt.

DÅ skall vi se; stolen och pallen saknar jag, men försöker att få till det i den bekvämaste fåtöljen med diverse kuddar… inte bekvämt, men måste gå…

Vad gäller den braiga filmen på TV, så får det nog bli Teletubbies, för att sysselsätta sonen på 20-månader. Vattenglaset tar vi och gömmer någonstans där han inte ser den, om vi skall ha en. Då kör vi:

Teletubbies på, sonen vid tubbisarna, bebisen till bröstet… NOT.

Skrik och panik, tjejen spjärnar emot allt hon kan…

…och kastar bak huvudet, skriker, fäktar vilt med armarna (så mysigt vi har det!),

…panisk skräck inför mammas bröst…

…jag tar upp på axeln och lugnar. Herre gud.  

Vi upprepar proceduren ett tjugotal gånger. Nu har det gått 25 minuter, bebisen har inte sugit bröst ett smack. Sonen tröttnar på tubbisarna, och vandrar iväg till bokhyllan. Han väljer ”Totte bakar”, och vandrar till mig med den. Drämmer den i huvudet på lillasyster. ”Läs mamma, läs!” Bebisen tokvrålar. Sonen blir ledsen. Han börjar också gråta.

Vi byter bok, va?

Okej, Gro Nylander: ”Nybliven mamma”:

”Det har sagts att amningens huvudregel är att du ska låtsas som om du och barnet var skeppsbrutna på en öde ö. Både du och barnet är nakna. Varför? Jo, om du var på en öde ö ensam, vad skulle du göra varje gång som barnet skrek? Du skulle förstås försöka med det enda du hade till hands att trösta det med, du skulle lägga barnet till bröstet.”

Jaha, och sonen på 20 månader då? Sitter han, måhända, på grannön och sysselsätter sig själv med diverse kokosnötter? (”Öppna, mamma, öppna…”) Varför utgår alla dessa böcker jämt och ständigt ifrån att man har bara ett barn? Eller nej, det gör de ju inte. Jag vet vad de utgår ifrån. De utgår ifrån att en stor gosse på tjugo månader har vallats in i dagisfållan för lääääänge sedan, att han gladeligen gör sina åttatimmarsdagar på dagis, medan mamma och den nya bebisen springer omkring näck hemma och utövar hud mor hud kontakt, ammar nätterna igenom, och sover i soffan (”passa på att sov när bebisen sover” – funkar med ett (1) barn) hela dagarna. Jag för min del hade tänkt mig att vardagen skulle fungera för oss alla tre – här hemma. Det hade inte litteraturen. Dumma jag.

Vidare då, samma bok:

”Barnet bör ges bröstet varje gång det visar intresse för det.”

Öööh… jaha..? Och om inget intresse finns..?

”Mottot för att få en tillräcklig mjölkmängd är nästan biblisk: Ju mer du ger, desto mer får du!”

När det gäller min amning kommer jag snarare att tänka på en del citat ur Jobs bok, men okej.

Jag sätter mig och pumpar för hand – eftersom bebisen inte vill ha. Pumpa-pumpa-pumpa, hej-å-hå, manna och honung, var det. Fem ml - trettio minuter. Ju mer jag ger, desto mer får jag. Tänk positivt. Snart kanske jag kan pumpa ut till och med den dubbla mängden på trettio minuter… Fast min bebis vill ju ha 100 ml. På en måltid. Det blir många halvtimmar, det.

Dags att kontakta amningshjälpen, någon..?

Hjälpmamman som jag kontaktar är helt underbar. Kunnig, lyhörd, empatisk, uppfinningsrik, rolig, vad du vill. Vi hade en gedigen korrespondens redan när Hugo skulle ammas…

Nu kommer vi överrens om att träffas, IRL. Kanske hon kan hjälpa mig bättre, om hon får se vad jag och Sofia sysslar med? Kanske det, kanske. Fylld av förhoppningar åker jag och bebisen iväg.

Vi kommer till Sjukhuset där min kontakt jobbar. Vi blir visade till ett eget rum. Sofia är Hungrig, med stort H. Showtime! Vi kör vårt race med avtrillande amningsnapp, illvrålande bebis, hela kittet.

När bebisen slutligen har fått sin ersättningsflaska och lugnet lägrar sig såpas att vi kan prata, säger min stackars hjälpmamma:

- Jaaa-aa… ni har ju inte fått den allra bästa starten, precis…

(NÄHE?!)

- Jag kan inte föreslå något annat än sondmatning.

Jo, jag hörde rätt. Du också. Hur gör man då?

Man tager en nappflaska. Man matar in en sond och en tunn slang i nappflaskan. Den andra ändan av den långa tunna slangen skall då matas in i bebisens mun – tillsammans med bröstet. För då, förstår ni, får bebisens känslan, att maten kommer från bröstet, och samtidigt stimulerar hon mina bröst, där hon suger i sig sin ersättning via sonden…

Och det är ju så enkelt också! Det krävs bara två vuxna människor till det, med full koncentration – för det gäller att få bebisen att greppa bröstet, mata in slangen, få bebisen att suga, akta nappflaskan, se till att slangen ligger rätt, och, för sjutton gubbar, se till att bebisen inte får för mycket ersättning i sig så hon storknar…

Easy peacy. Klart att jag kommer att fixa detta ensam hemma – tillsammans med sonens kärleksfulla assistans. 

Amningshysterin i full blom, med andra ord. Bebisen suger fortfarande i sig ersättning, och fortfarande från flaskan, men vid Gud, hon ligger vid bröstet och gör det! Nu alla ni kvinnor, som tycker att det är genant att ge flaska till era barn ”in public” – räddningen har kommit! En liten behändig nappflaska, som du kan ha i jackfickan, en tunn-tunn slang, som du smart gömmer under kläderna, och se, din bebis ligger vid bröstet och äter, precis som alla andra mammors… triumf och seger, till och med flaskbarnen diar vid bröstet!

Så nu lägger jag ner detta. Som avslutning tar vi några tröstens ord till alla oss, som inte kan amma: här följer de vanligaste anledningarna till varför man skall amma sitt barn, vi gör om listan att gälla flaskmatning!

Varför man skall amma: (eller, i mitt fall, ge flaska…)

1. Överlevnaden förbättras för barnet

Jo tack! Nu får hon ju faktiskt i sig mat – utan en halvtimmes tillhörande skrikkavalkad!

2. Bättre bindning mamma-barn.

Absolut! Sofia är så mycket nöjdare nu, när hon slipper skrika, be. Gråta, tigga efter maaaat, innan någon faktiskt tillfredställer hennes behov…

3. Du hämtar dig snabbare.

Tycker jag med. Nu när jag slipper vara ständigt deprimerad/ledsen inför och efter varje matning.

4. Det är billigt.

Yes! Vad kostar lite ersättning och någon flaska i jämförelse med en helt ny garderob, i form av amningsBH;s, amningströjor, diverse salvor och krämer från apoteket, amningsnappar, brösttillägg, och gud vet vad.

5. Det är enkelt.

Absolut! I stället för att böka och strida med rätt fåtölj, fotpall, vattenglas, TV-program, amningskuddar och lugnande musik trattar man i barnet en flaska, och lugnet lägrar sig. Sitta kan man var som helst, hemma som på fiket, inga speciella amningsrum här, och det tar inte flera timmar i anspråk…

Och nu, alla ni där ute som följt min och Sofias resa, får ni ursäkta mig, jag skall ta upp en glad och pigg tjej, som har fått sin överlevnadsångest stillad, en gång för alla… hon ler upp mot sin mobil vid skötbordet numera. Det kan man inte säga att hon gjorde förr. Log, menar jag.