billing

Ytterligare en regn-grådaskig dag. Lite dimmigt, lite regnigt, lite grått, lite trist; väderlek som inte inspirerar till något alls. Då kan man sitta och läsa tidning över sin morgon tekopp. Ifall hjärtat är friskt, och teet av den lugnande sorten, vill säga.

Tidningen i fråga är en modern mamma-tidning, och artikeln i fråga lyder som följer: "så slipper du dagisstressen". Här har vi en ung man som berättar lite käckt att vi skall minsann inte känna någon ångest inför att lämna barnen på dagis. Ett av hans trevligaste och ljusaste barndomsminnen härstammar just från dagistiden: han blev ofta hämtad sent. Fick stanna kvar efter att de andra barnen gått. Och då, förstår vi, hade han och fröknarna det så mysigt, så mysigt: han fick sitta och fika med fröknarna, det tändes levande ljus och alla hade tid att ägna åt bara honom. Amen. Jag vet nu inte riktigt om jag skall skratta eller gråta. Stackars kille. Klart att han uppskattade den enda tiden om dygnet då några vuxna kunde ägna lite tid och uppmärksamhet åt bara honom. Det uppskattar alla barn. Men en liten misstänksam röst inom mig frågar sig ändå om han inte kanske skulle uppskattat fikat och de levande ljusen och uppmärksamheten ännu bättre om han skulle haft möjlighet att dela dem med sina föräldrar. Bara en tanke.

Annars är ju idén helt lysande: eftersom barngrupperna är så stora, så förlänger vi barnens dagisvistelse ännu mera, så att alla barnen kan få lite egentid, lite kvalitetstid, med någon vuxen. Och då kan föräldrarna också få en chans att pusta ut lite på egen hand efter den hårda arbetsdagen; lite egen vuxentid. Ja! Då skall vi se hur vi löser det i praktiken:

Lilla Pelle kan ha sin kvalitetstimme mellan klockan 17.00 - 18.00. Sedan kan det vara Annas tur. Anna: 18.00 - 19.00. Efter Anna kommer David: 19.00 - 20.00. Klockan 20.00 är det Lisas tur. Efter att Lisa blivit avhämtad är det så äntligen Lars tur: 21.00 - 22.00. Där blir det verkligen mysigt med de levande ljusen! När Lars har myst hem med sina föräldrar kommer lille Kalle: 22.00 - 23.00. Efter Kalle hoppar Maja in: 23.00 - 00.00 Efter Maja... Nej. Men vänta. Där tog ju dygnet slut. Oj då. Och vi har bara avverkat sju barn. Hälften kvar. Så det blev. Och dagispersonalens dagar kanske blir lite långa också? Vem vet, personalen kanske också behöver sova ibland? Barnen, vaddå barnen? Barnen är det inte så noga med. De har kvalitetstid. Och förresten är det ändå inte så noga med hur många timmar barnen får sova. Det är individuellt det där, hur många timmar barnen behöver sova, faktiskt. Barn tar sig den sömn de behöver. (Eller vänta, det kanske gäller bara den första bebistiden? Sedan när de blir äldre behöver de helt plötsligt vuxna omkring sig som hjälper dem till sängen i vettig tid, då tar de sig inte längre någon sömn själva? så var det, ja.)

Men på något sätt skall vi säkert lyckas lösa det här, bara vi tänker efter. Vad har vi för problem att lösa då?

1)      Barnen behöver ha egentid, kvalitetstid, med någon vuxen. Helst någon, som bryr sig om dem.

2)      Dagispersonalen kan inte tillgodose det behovet under den ordinarie dagisdagen, då det finns lite för många barn med exakt samma behov

3)      Föräldrarna är tyvärr inte kvalificerade - de har ingen utbildning till att ta hand om sina barn, så att låta föräldrarna umgås med barnen under några av dygnets vakna timmar är tyvärr inget alternativ.

4)      Och föräldrarna - de stackarna - behöver ju också få lite lugn och ro efter arbetsdagen. Lite egentid, vuxentid.

Men om man skulle flexa in den här egna tiden då? Pelle och Anna får sin egen tid på måndagar, jämna veckor. David och Lisa på tisdagar, Lars och Kalle på onsdagar, Maja och Torsten på torsdagar, Klara och Hjördis på fredagar. Jämna veckor. Ojämna veckor är de dags för den andra halvan av barngruppen. På det här viset blir ju barnens dagistid bara obetydligt längre: två timmar en dag i veckan varannan vecka, och alla får lite kvalitetstid. Fast bara en gång per två veckor. Det kan räcka för de små liven, de behöver inte så mycket ändå, de är ju rätt så anspråkslösa i den åldern, lite roar små barn, heter det ju.

Sedan är det fråga om sommarlovet förstås. Det är ett bekymmer. Där har vi faktiskt jättemycket tid kvar att täcka. Föräldrarna - de okvalificerade och icke utbildade - kan ju inte lämnas ansvariga för sina barn under fem hela långa veckor. Det skulle ju uppstå totalt kaos i uppfostringsmetoderna, för att inte tala om kvalitetstids-schemat. Och nog kan föräldrarna också behöva lite riktig semester, utan en massa barnskrik och krävande ungar här och var. Så barnen kan väl gå kvar på dagis även när föräldrarna är semesterlediga? Klart de kan! Visserligen får ju inte barnen någon semester alls då, de fortsätter ju att gå till sina "jobb", men vaddå - de kan ha semester sedan när de har blivit vuxna, och räknas som riktiga människor. Just nu kan de små kravmaskinerna faktiskt inte förvänta sig så mycket, och att tro att de skall kunna umgås med föräldrarna (de outbildade) under semestern är faktiskt bara för mycket. Titta på barnen i Sri Lanka. Tala om uppfostringsmetoder! De är bara för bortskämda, de svenska barnen. Vi har faktiskt den allra bästa föräldraförsäkringen i hela vida världen. Barnen har det så bra, så bra. Inte skall de klaga för att de aldrig ser sina föräldrar (de okvalificerade). De har ju faktiskt egen tid. Varannan onsdag mellan klockan 17.00 - 19.00. Bullar, levande ljus och hela kittet. Är de riktigt, riktigt, snälla, så kanske personalen sätter på lite Bolibompa åt dem också.

Jag borde definitivt veta bättre vid det här laget, men det stör mig, och när något väl har börjat störa mig, så får jag ingen ro förrän jag har tänkt högt omkring det lite:

Historien om Kain och Abel:

I korthet, om jag har fattat det rätt: Adam och Eva är de första människorna. De tvingas lämna lustgården. När de vandrar på jorden finns där då inga andra människor förutom de själva, eller..? Detta borde ju vara rimligt att utgå ifrån, ifall vi skall alla vara deras efterättlingar.

Evas första barn hette Kain och Abel. Nu finns det fyra människor på jorden; Adam, Eva, Kain och Abel. Kain slår ihjäl Abel, och det är nu det blir lite virrigt, i alla fall för min enkla hjärna:

Gud blir arg. Han förbannar Kain. Därefter följer en mycket intressant diskussion mellan Kain och Gud:

Kain: "Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig".

Gud: "jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom".

Alltså: vilka jädra "vem som helst"? Varför inte bara säga "mamma och pappa"? Det finns ju inga andra personer på planeten än så länge. Han har själv precis slagit ihjäl den fjärde. Gud följer på samma linje: faran är verklig; det finns andra människor, därute någonstans.

Och mycket riktigt; Kain slår sig ner i landet Nod, öster om Eden, gifter sig (med vem då?), och får en massa barn.

Jag irriterar mig på det ologiska. Kain har ingen att gifta sig med; om inte Eva har fött en syster till honom (vilket hon senare gör). Det finns ingen där att gifta sig med, få barn med, det finns ingen där som kan slå ihjäl honom, förutom mor och far. Ändå låter det på både Kain och Gud som att det finns hopervis med andra människor. Var kommer dessa andra människor ifrån? Lustgården? Har Gud skapat fler första människor sedan efter Adam och Eva? Vilka är då vi släkt med, om man skall gå på teorin om arvsynden? "Nej, men jag är inte syndig och född med skuld. Jag är inte släkt med Adam och Eva. Jag är släkt med de där andra människorna, som redan fanns där, då Adam och Eva vandrade ut från lustgården, de som Kain sedan fann fru hos". Skulle vi ju alla kunna hävda. För den här lilla historien är inte sammanhängande nånstans.

Sedan följer en lång och noggrann lista över alla barn som Adam och Eva fick efter den här lilla incidenten. Det är helt uppenbart att alla dessa andra barn kom efter händelsen med Kain och Abel: "Gud har skänkt mig ett nytt barn i stället för Abel som Kain dödade", säger den stackars Eva, när Seth föds. Och då går det inte riktigt att hävda heller att "ja men klart att Adam och Eva fick fler barn, de har bara inte skrivits upp alla, och så vandrade de vidare och befolkade världen; de var bland någon av sina syskon som vandrat vidare som Kain hittade en fru". Nej. Stämmer inte. De här är de första barnen, och förutom dem finns inga andra personer i berättelsen än så länge. Så frågan kvarstår: var kommer Kains fru Henok ifrån, vem är hon släkt med, och hur kan man hävda - som bokstavtroende - att teorin om arvsynden stämmer, att vi är alla släkt med Adam och Eva, de första människorna, när det uppenbarligen fanns ett helt gytter av första människor; alla skapade parallellt med eller efter Adam och Eva? Nog måste de här människorna, hos vilka Kain fann sin fru, ha gift sig och fått barn i flera generationer innan Kain dyker upp?

Jag förstår inte. Hur förklarar man detta för sig själv ifall man nu tar bibeln och dess historier bokstavligen? Eller är det petitesser som man blundar för, historierna har ju vandrat som muntlig tradition i 3000 år innan någon skrev ner något alls, och därmed uppstår en del oklarheter i berättelserna? Den här gången tar man hänsyn till det, men andra gånger tar man åter historierna bokstavligen? Hur skall man då veta när det är läge att ta något bokstavligen, och när man skall se en bibelhistoria som symbolisk?

Jag för min del kommer i fortsättningen att hävda med bestämdhet att jag definitivt inte är släkt med Kain; jag är helt klart släkt med någon av de andra familjerna som fanns i Nod. I min familj har vi aldrig gillat äpplen, och vi har absolut inget att skaffa med Kain och hans familj, och alla de sociala problem som finns och fanns däromkring.

Jag hävdar fortfarande att vi behöver en ny Gud och ett nytt sätt tänka. Vi är inte alla släkt med Adam och Eva (om de fanns), historien är inte logisk, och vi är inte ett dugg skyldiga från födseln. Ergo: min lilla flickbaby har inget alls att göra med några som helst äpplen förrän jag purear en till henne, om cirka tre månader.