billing

Nej, jag hade väl inte riktigt räknat med att jag skulle lyckas med detta utan att folk börjar fråga. Det är ju nästan som att göra slut med en riktig person, åtminstone i det här fallet.

Hitintills i mitt liv har jag alltid varit den dumpade parten, men nu är det jag som har lämnat, gått ifrån.

Jag har lämnat ett familjeforum, på nätet.

Jag som alltid trodde att detta med att "göra slut" och "avsluta" måste innebära att man ingenting känner längre.

Haha.

Nu vet jag annorlunda. Det finns många olika anledningar till att man väljer att gå och jag har lämnat många kärlekar bakom mig i det här avslutet. Men det fanns inget att välja emellan, det blev för mycket. För mycket tid framför datorn, för lite tid med familjen. Jag skulle aldrig haft diciplinen att "bara pausa" med forum - så långt hade det gått. Efter klockan sju på kvällen när barnen blivit lagda satte jag mig ner för att surfa ut till foooorum, och hela kvällen gick, utan att jag och maken växlade särskilt många ord, om några alls. Vid halv tio kommer han och säger att han skall gå och lägga sig. Jag mumlar något om att jag också "kommer strax." Vilket jag inte alls gör. Jag sitter i ett par timmar till. Det blev intressantare att prata om barnen på nätet än att faktiskt vara med dem, och då blev jag rädd, slet mig loss och sade upp mitt medlemsskap.

Likt ett av SHN - kurens kurbarn reagerar jag på avvänjningen med en intensiv influensa, som slår till på tredje kurdagen. Jag har aldrig i mitt liv riktigt begripigt skillnaden mellan "influensa" och "förkylning" och använt oskuldsfullt än det ena, än det andra.

Nu vet jag bättre. Jag ligger under tre av husets tjockaste täcken och skakar och huttrar i feber och frossa, samtidigt som huvudet omvandlas till det rymdskepp vars nycklar jag slängt ifrån mig, för att inte kunna surfa ut i cyberrymden. Mellan varven av intensiv tandhackning och tycka-synd-om undrar jag om jag skulle klara av att gå upp och ta lite febernedsättande. Svaret blir nekande. Jag ligger så bra här och dör, att röra på sig vore martyrkursens C - avdelning.  Näsdukarna avlöser varandra i ett rappt tempo och näsan har plötsligt bytts ut till tre storlekar större. Sniff. Det är synd om mig.

Barnen besöker min sjukstuga; jag blir donerad både nallar och nappflaskor samtidigt som jag informeras om trädgårdens nuvarande djurstatus - där finns inga rådjur, och inga kaniner, och inga rävar och inga elefanter. Fattigt. Men så är det på vintern, suckar jag och barnen.

På femte dagen stiger jag upp ur graven, blek som en vampyr och skakig som efter en riktig avgiftningskur. Med armarna tätt om axlarna hasar jag långsamt till datorn och slår automatiskt upp forum. Det hade jag inte planerat. Jag hade tänkt gå till mejlen, men musen och armbågen lever sitt eget liv.

För ett ögonblick blir jag kvar och stirrar på de bekanta signaturerna och de bekanta rummen. Jag vandrar från den ena rummet till den andra, märker att här pågår livlig diskussion som vanligt, men min känsla är annorlunda. Innan kändes det som om jag skulle promenerat in genom en öppen dörr, och genast blir jag hälsad på av andra, som redan finns i rummet. Nu står jag utanför fönstret. Jag ser de bekanta människorna gå omkring i rummen, prata och skratta, röra på sig från ett rum till ett annat, jag kan till och med höra vad de säger eftersom fönstret står på glänt. Jag står där jag står och ler litegrann åt människorna jag tycker så mycket om, men jag vinkar inte och jag knackar inte på fönsterrutan. Istället lämnar jag min observationsplats och skyndar mig till mitt privata rum, längre bort på min cybergata.

När jag står och sorterar tvätt märker jag att det finns ett bakgrundssus av tankar i skallen, som jag inte reflekterat över innan. Det är som en fläkt som står ständigt på. Du hör inte bruset förrän du stänger av den. Bakgrundssuset, som mina tankar går autopilot på är forumtankar. Vad som avhandlas i vilken tråd, vem som gör vad, vad som händer i vems liv. Vad som händer i mitt eget liv tycks vara så ointressant så det behöver inte tänkas på, tänker jag lite småilsket, och stänger medvetet av autopiloten genom att lägga fullt folkus på kläderna. Röd strumpa, vit strumpa, blå strumpa, bamsestrumpa. Röd, vit,blå, bamse. Jag rabblar det som ett mantra för mig själv och så småningom blir bruset lite mindre tydligt och jag landar med tankarna där, vid tvätten, hemma hos mig.

Senare under dagen sitter jag och läser bok för sonen och glädjs åt att jag i tankarna också läser bok för sonen. Det är en svår konst och jag får koncentrera mig på det stundligen - att göra det jag gör och ha tankarna med mig - annars kör autopiloten igång.

Men det finns andra sensationer också som börjar göra sig gällande, redan nu, och de är svårare att beskriva och förklara. Det känns som om jag ständigt skulle haft ett åskådarfönster öppet till mitt hem, där vem som helst kan kika in och tycka en massa. Som om jag ständigt skulle stått på scen med mitt privatliv. Nu helt plötsligt märker jag av tystnaden i den skog där jag bor och den enskildhet och intimitet som jag kan få runt det som är bara mitt, om jag är villig att stänga det där fönstret, som absolut ingen annan monterade dit än jag. Det börjar kännas som att mitt liv är återigen bara mitt.

Det har aldrig angått någon annan hur jag gör med min vardag, men på något sätt börjar det nu kännas som att jag har gett den rättigheten till det där bakgrundssuset - utan att bakgrundssuset självt hade bett om det. I mina tankar har jag ständigt stått på scen, redo att iakttagas, fast ingen alls iakttar. Nu när den känslan börjar släppa lite grann inser jag en annan aspekt av ordet "forumberoende". Jag har faktiskt varit där mest hela tiden, även då jag inte varit framför datorn, eller online.

Jag har inget bra svar på hur jag kunde låta det bli så, men tystnaden som ekar runt mig där jag står mitt i mitt eget vardagsliv känns skön och befriande. Det som är mitt är mitt. Jag har varit för generös genom att bjuda hela världen in mitt vardagsrum, även om det så bara varit i tankarna.

Det kommer att ta lite tid innan jag får det där imaginära fönstret stängt. Men ett första steg är väl att man överhuvudtaget vet om att den finns där. Och varje gång som jag lyckas - små korta stunder åt gången - landa bara här, hemma hos mig känner jag av en berusande underbar känsla som faktiskt stavas ensamhet.

Jag ensam, utan forum. Ett nytt avsnitt i livet. Och faktiskt, mitt bland alla konstiga abstinensbesvär och sorg över att ha lämnat så många roliga människor i forumkorridorerna känner jag en viss stolthet. Samma slags stolthet, som när min lilla flicka, två år gammal säger till mig med sitt störstaste allvar: "Mamma, Sofia kan själv." "Jag vet att du kan", svarar jag henne och släpper taget om tröjan eller skon. Nu skall jag bara lära mig säga samma sak till mig själv.