billing -

Om Gud

Jag har precis läst ut Jonas Gardells mycket välskrivna bok "Om Jesus" och tänkte mig att vi skulle snacka lite om Gud, du och jag.

Jag har varit inne på det här ämnet förut, men tänkte att jag skulle våga vara lite mera personlig nu, i några bloggar framöver.

Lätt är det inte. Min åsikt, mina känslor och mina tankar om Gud har ändrats över årens lopp. Men som en introduktion tänkte jag bjuda på en text som jag skrev för säkert tio år sedan, men som jag inte vågat lägga ut än. Men nu tänkte jag våga - varsågoda! Vi börjar med Gamla Testamentets Gud eller - Gudar...

Sent en tidig höstdag vandrar jag ut med mina kolleger. Jag drar in den kalla, genomskinliga luften, och ler.

Bredvid mig, bakom mig, inom mig hör jag mina kolleger skratta. Ljudet är befriat, leende, jag hör någon undra; "men hur kan man beskriva, komma ens tänka på tanken - beskriva en farlig Gud?"

Någonstans långt bortifrån hör jag rösten, den urgamla, mäktiga,

ropa

inom mig:

- Älska mig.

Jag drar djupt efter andan och vänder mitt ansikte mot solen,

mot värmen.

Men något kallt och mörkt har redan hunnit bita sig fast vid min maggrop och jag hör det allra svåraste budet eka fram ur det gammaltestamentliga förflutna:

- Älska mig.

Jodå. Jag känner den uråldriga Guden, skaparen, mästaren, kan nästa urskilja

vansinnet

I minnesbilden

av dess blick.

- Älska mig.

Jag levde länge min Exodus, jag levde under herraväldet av Den Ende, som den lägsta möjliga varelsen - hon som går med böjd rygg och nedsänkt blick, kilar fram som en grå råtta i den gråa vardagen, under väldet av Den Ende Guden, barn till den Allsmäktiga, Allt Vetande och Allt Hörande Guden. Jag levde som ett flickebarn under den fruktade, hetsiga Gammaltestamentlige Guden.

Den Gamla Guden,

Som krävde offer efter offer, den Gamla Beprövande, som låter Abram tro, att Isaks blod krävs som bevis

för kärlek.

- Älska mig.

Djupt ur mörkret skrider han fram, skrider mot sitt offeraltare, ger bryska order,

Om hurudana offren skall vara,

vad han gillar

och inte gillar.

Och blodet flyter fram under hans allseende blick.

- Älska mig.

"Ty din Gud är en hetsig Gud. Och om du inte hör Herren din Guds röst, om du inte noga håller alla hans bud som jag dig denna dag giver, då må alla dessa förbannelser komma över dig, och nå dig;

För bannad är du i staden

Förbannad är du på åkerfälten

Förbannad vare du i kommande och gående

Herren sänder dig förbannelse förvirring och skräck vad du än tar dig till, tack vare dina onda gärningar,

När du övergivit mig.

Herren låter pesten ta dig, han slår dig med tvinsot, feber, hetta och frossa, torka, brandax och sädets förrostning förfölja dig, tills du döden dö.

Och himlen ovan dig skola vara som koppar, och marken under dig

som stål.

Herren slår dig med Egyptens bölder och svullnader, med svulster, skabb och klåda, ur vilka du icke skola läkas. Under dagen du fumla i blindo, såsom en blind fumla i mörkret, du skola icke hava framgång, utan under hela din livstid, skola du vara förtyckt och bedrövad

Och det finns ingen där

för att hjälpa dig.

Du bliva vansinnig av allt du ser hända dig, i din nöd och förtvivlan som din fiende dig driva till, skola du äta

din egen skötes frukt

kött

Av dina söner och döttrar."

- Älska mig.

Den Gamle. Den Vansinniga. Den Fruktade.

Jag gjorde dig för min egen glädje, gjord dig till min egen avbild,

- Älska mig!

Och den gråa råttan. Med den vansinniga blicken. Självet, jaget.

Kikade med förskrämd blick, pep, gnällde, gjorde sig osynlig, släpade fram sina offer, tungt hjärta, tunga fötter, blodet flyter, åren går,

- Älska mig.

Till slut kom då dagen för Ragnarök.

Guden biter sig fast i sin egen svans, biter, ylar, dräglar, rullar runt i stoftet, bönar, ber

- Älska mig.

Tysthet.

Stillhet.

Dammet lägger sig.

Mörkret.

Mörkret faller inifrån.

Sorgen kommer. Jag ser den komma. Svepa över alltet men en bedrövad lugn, svepa sorgens sju lakan över den lilla råttan, som piper, gnäller, klagar, ylar, snor runt, jagar sin egen svans och förstår inte,

förstår inte.

Den mäktige Guden, ligger tyst och tung framför mina fötter. Jag krafsar med nosen, vädrar panik.

Den Store Pan, är död.

Viskningen sprider sig som en löpeld

från den ena stranden

till den andra

- den Store Pan

är död.

En kall våg av smärta rusar över mig, något går knakande sönder inom mig.

Och Fenris ulven slukar solen gång efter gång i mina mardrömmar, och ur skuggorna

Skallar ropet

- Älska mig, du dotter.