billing

Har ni nånsin tänkt på hur smarta våra skyddsänglar egentligen är? Eller hur mycket vi kan fråga dem om ifall vi sedan bara ids stanna upp och lyssna en liten stund efter ett svar? Idag blev det bevisat en gång till - för gudarna skall veta - så här smart är inte jag...


Jag hade ju inte sett fram emot det precis - och trogen min vana lämnat det till sista stund. Jag tycker inte om att vandra runt i leksaksaffärer och bli deprimerad över allt detta som min son inte vill ha och inte är intresserad av: ja, han fyller år imorgon. Nej, han vill inte ha en brandbil, han är inte intresserad av ett fiskespö med tillhörande färgglada fiskar, han skulle inte titta två gånger på den roliga byggsatsen med drakar och trollkarlar, nej, han vill inte ha ett dataspel, nej det är inte lönt att köpa ett gossedjur till honom, nej glöm modelleran och färgkritorna, är det färgglatt så stoppar han det i munnen och äter upp det (alldeles på riktigt) oavsett om det smakar gott eller inte och pust, nej, jag tror inte han skulle fatta grejen med en spiderman-dräkt.



Modfälld vandrar jag runt i affären och tittar på alla glada barn på alla färggranna förpackningar och sen ser jag framför mig alla grejer i hans rum som står orörda... Vad skall jag slänga pengar på den här gången - i ett fåfängt försökt att inbilla mig att DEN grejen blir han säkert jätteglad för haha, för att sedan se hur min lilla fyraåring föredrar att dra lite i sin ena tröjärm, så att den dinglar tillräckligt långt nedanför armen för att man skall kunna vifta med den.



Jag var helt redo att lämna affären och resignerat styra stegen mot närmaste bokhandel - igen - och köpa en till bok till honom - igen. Men innan jag gjorde det sände jag en mental fråga/bedjan till alla familjens skyddsänglar:


"Snälla ni, jag skulle så gärna vilja hitta en leksak till honom som jag kan tro att han faktiskt skulle tycka om, kan ni inte hjälpa mig, jag VILL INTE köpa en bok till till honom!"



Sedan stod jag still och väntade. Spänt lyssnade jag inåt samtidigt som jag lät blicken glida längs hyllorna. Och då kom det: en tyst viskning, ett lekfullt leende, en bild som jag liksom skymtade i mina tankar. Ja, vad köper man till en gosse som älskar att vifta och dingla med olika saker, som gillar snören och sladdar, skärp och till och med tröjärmar? Plötsligt var lösningen på mitt problem så löjligt klar och det bara klarnade inför mina ögon. Så klart!



De har ju inte sånt framme precis, det brukar stå i en liten låda närmast disken eller också till och med bakom eller under disken. Jag frågade och fick titta på några olika. En metallfärgad, en gul, en blå och en röd. Men, nä... det kändes inte helt rätt. De såg så trista ut. Ängeln, som hade stannat kvar tillsammans med mig viskade igen - jag tror säkert att det var Hugos alldeles egna ängel jag hade med mig till affären idag - och jag förstod vad hon menade. Så jag gick ut därifrån och styrde stegen mot en liten affär som står lite undangömt vid torget - jag har varit där exakt en gång innan.
 

Och där var den. Och den är så fin! Speciell. Annorlunda. Egen. Och den har en jättefin, stor, röd nyckelpiga på.


När min son fyller fyra år imorgon skall han få en alldeles egen jojo av mig.

För det har hans skyddsängel bestämt.