billing

Med snabba steg springer han från hallfönstret till barnvagnen, kikar in emellan barnvagnen, beundrar skuggorna på väggen och sedan springer han tillbaka till fönstret. Jag står en bit bort och undrar hur jag skall kunna integrera en ny ingrediens i det här mönstret som han har skapat - fönster,barnvagn,skuggor, fönster,barnvagn,skuggor,fönster. Hur skall jag kunna integrera mig själv i detta? Vilken är rätt tillvägagångssätt idag? Är det att bli en till möbel eller är det att kopiera rytmen och tempot i hans steg? Skall jag skapa ett eget mönster som skugga till hans eller skall jag försöka prata med honom om vad han känner när han upprepar mönstret om och om igen? Skall jag sjunga en sångstump om sakerna som intresserar honom eller skall jag koncentrera mig på armviftningarna? Vilket är rätt, vilket är rätt, var börjar jag idag?

I köket susar vattenkokaren. Det spelar ingen roll. Jag måste på något sätt ympa in mig själv i det han gör. Nu stannar han i hallen, bara ett par steg ifrån mig och viftar armar. Bara ett par steg ifrån och ändå känns det som om han var väldigt långt bort ifrån mig. Var är han? Vad tänker han, vad känner han? Jag börjar sakta sjunga roliga sången där man klappar händer och klappar mage, klappar huvud och klappar ben. När jag klappar i mina händer klappar han lite frånvarande i sina egna och jag känner den vardagliga känslan av spänning och triumf stiga inom mig. Jag har knackat på dörren och han har öppnat den på glänt. Den här känslan får jag känna varje dag och ändå känns den lika ny varje dag. Jag sjunger vidare och han klappar med; mage och huvud och armar och ben. Sedan smäller han igen dörren framför näsan på mig och fortsätter springa; fönster,barnvagn,skuggor,fönster. Jag flyttar mig långsamt närmare, långsamt, långsamt, en liten bit i taget för att inte störa honom, för att inte driva min lilla kolibri på flykt. Nu sitter jag snett framför barnvagnen. Vill han komma åt platsen där han kikar på skuggorna måste han passera precis framför mig.

Jag slår armarna löst omkring honom och försöker att bemöda mig att inte röra honom: "armarna är låsta! Du måste öppna armarna!" hojtar jag med samma lekfullhet i rösten som någon som har precis fångat en geting mellan sina båda händer. Han surrar ilsket och föser otåligt upp mina armar men springer inte iväg någon annanstans i huset, utan fortsätter sin runda. Det är ett gott tecken. Uppmuntrad upprepar jag mönstret när han kommer springande nästa gång. Varje gång öppnar han otåligt mina armar och springer sedan vidare med ett litet irriterat ljud. Men nu är jag inne. Jag finns inom hans cirkel - kanske som ett irriterande hinder, men jag finns med i hans värld. Efter tionde gången skymtar jag ett snabbt leende hos honom och han slänger en snabb beräknande blick åt mitt håll. Hjärtat hamrar snabbare i bröstet nu.

Lillasyster kommer springande. Hon sätter sig sturskt i mitt knä och meddelar att hon också skall öppna armar. Det gör hon med en suverän självklarhet och jag ser hur storebror glider lite längre bort ifrån mig - som en jolle på havet utan åror. Hur skall jag nå honom igen?
 

Nu byter han mönster. Han börjar springa mellan vardagsrummet och hallen - fem steg åt ena hållet och fem steg åt andra. Linjen är så spikrak att jag skulle antagligen kunna dra ett sträck på golvet och han skulle inte missa den med ett enda steg.
 

Lillasyster larvar vidare till vardagsrummet. Jag observerar gossen och funderar. Vad blir mitt nästa drag? Jag MÅSTE in i hans värld, jag SKALL INTE lämna honom ensam där han är, vilsen i ett repetitivt mönster som han inte kan vill eller vågar avbryta. Jag SKALL ta mig dit där han är och ta honom i handen. Jag SKALL visa honom vägen tillbaka till oss, mig och lillasyster. Jag sätter mig medvetet mitt på hans linje, mellan hallbyrån och bänken och vecklar ut mina armar: STOPP! Här kommer du inte förbi! Hur skall du göra nu? I en enda rörelse har jag utmanat honom till att ta in mig, gett honom ett problem att lösa och tvingat honom att tänka till. Han har många olik alternativ. Han kan välja att springa runt mig genom vardagsrummet eller också kan han krypa in under mina armar eller också försöka putta undan dem.

Han väljer att krypa under. "Hugo kryper UNDER armen," säger jag till honom och hoppas att ordet och rörelsen skall fastna ihop. När han vänder om för att springa tillbaka sänker jag armen lite och han klättrar över.

Efter några varv av under och över utmanar jag honom till att öppna och stänga armportarna och därefter till att putta en arm åt sidan. Vi leker med motsatsord. Nu har hans repetitiva mönster blivit till en rolig hinderbanelek och även om han inte ler så ser jag på honom att han inte har något emot leken. Tåligt låter han mig bryta mig in till honom som den inbrottstjuv jag är och lika tåligt låter jag honom bestämma ramen för verksamheten. Precis lika självklart bestämmer jag vad som skall övas på. Just nu är det alltså motsatspar.

Tjugofem minuter senare är leken slut och det är, måste erkännas, jag med. Men jag får min belöning när han går och lägger sig senare, ikväll. Under resterande halva av eftermiddagen/kvällen är han med oss hela tiden och känner inget behov av att söka trygghet i upprepning och avskärmning. Jag suckar nöjd, här nu vid skärmen och tangentbordet. Uppdrag slutfört. Även idag lyckades jag locka med honom in till oss, in till gemenskapen. Även idag hittade jag en ny stig som jag aldrig skulle fått syn på om det inte skulle varit för brödsmulorna som han så generöst lämnade efter sig som vägvisare. Imorgon börjar vi om från ruta ett, med nya mönster och nya dörrar som så småningom öppnas på glänt. Ljuset som faller in från en halvöppen dörr har blivit min nya hjärtevän.