billing

Äventyrare i forumdjungel, del två, som lovat!

Någon gång strax efter att jag hade blivit mamma för andra gången började mina axlar och min rygg värka. Raringen minior hade vägt fyra kilo sjuhundratio gram vid ankomsten och hade inte direkt minskat sedan efter dess... dubbelvagn hade vi inte och baby björnen var ingen bra! Den gav mig värk och mera av det samma!

Jag diskuterade saken med den goda väninnan som tipsade mig om köp och sälj - avdelningen på "hennes" hemmaforum - ett forum som var till för folk som bar i sjal. Håhå... tänkte jag och blev nyfiken. Jag hade ju hört talas om och även sett, men att få delta live på ett forum där detta var en självklarhet? Åh, jag blev så nyfiken!

Även här fick jag snabb och omedelbar hjälp. Med säker hand guidade damerna mig rätt bland sjalar och bärselen, diskuterade fördelar och nackdelar med mig, förklarade och - faktiskt - till och med visade! Väninnan bjöd mig med till hennes öppna förskola och där visade hon och en annan tjej sina sjalar och bärselar. Jag blev inte lämnad ensam med att hitta och försöka begripa mig på alla dessa konstiga begrepp, beskrivningar och nyheter. Informationen var saklig och jag förväntades tänka efter.

Det blev en jättefin bärsele, som lyfte bebisen bra mycket högre upp än vad baby björnen gör och så var den vinröd. Min favoritfärg. Bebisen kändes inte längre tung att bära och nästa gång som dottern körde en hel LaScala - föreställning på temat "ny tand på gång och det var aldrig synd om Turandot som skulle gifta sig emot sin vilja, det är synd om MIG OCH HÖR SEN" så kunde jag ha henne bekvämt sittande i bärselen de där gångerna då inget var bra och maten skulle ändå lagas. När vi skulle åka till Italien och det blev daglursdags på Danmarksfärjan somnade bebisen i bärselen. Och jag slapp ha ont! Heja sjalforumet!

Många gånger gjorde de här mammorna mig förvirrad och frågande. De kunde en massa saker som jag inte hade någon som helst aning om och jag stirrade nyfiket på diskussionerna. En sjöman på havets böljande blå tror att han kan knutar? Ha-ha...! Vidare visade det sig att precis varje mamma här hade fil.kand i ämnet "bebis och bebisens kroppsspråk" och många dessutom minst en Ph. D i tygblöjor, och "infant potty training" som inte alls är potträning utan en livsstil. Nyfiken? Googla...

Men åh, vad jag hade skaffat mig fördomar! Det här ställets sömnforum gav mig andningsbesvär. 15 -månaders bebisar som nästan aldrig sover på dagen? Nattningar på två timmar där mamman måste ligga bredvid och helst sen stanna i sängen? Tio miljoner nattliga uppvak som ansågs "normala" och "okej." Jag bestämde mig genast för att vartenda bebis på sömnforum hade grava sömnstörningar och att det var för mig fullkomligt livsfarligt att kika in där. Jag blev så provocerad av rubrikerna att jag inte kunde se vad som gjordes i själva trådarna, förrän långt, långt senare.

När jag väl klarade av det såg jag, att även här fick folk hjälp. Inte på samma sätt som på "mitt" hemmaforum och inte genom samma slags tänk, men även här fanns en sakkunskap och en mammakunskap som fanns för mig att upptäcka, om jag kunde lägga mina fördomar åt sidan och se efter. Sjalforumet lärde mig ödmjukhet och perspektiv. Sjalforumet lärde mig att fråga mig själv "ja, varför det egentligen?" och "jo jag tycker så därför att...hm.." Jag fick lära mig kritiskt tänkande och jag fick se mina egna åsikter utifrån. Nyttigare än morötter!

Ibland försökte jag mig på att hoppa in i en tråd - och efter att ha givit mitt tips kanske avsluta med ett skämt. Om folk inte skrattade hjärtligt åt min superba humor blev jag faktiskt lite bestört och stött. Jag hade stor lust att ta de här sjalmammorna lite i örat och säga: Hör nu på här, sjalmammor! På mitt eget hemmaforum har jag vid det här laget blivit en - om inte tung signatur så åtminstone hyfsat väligenkänd (konstigt vore annars, jag var ju vid det här laget inventarie lika mycket som forumfärgen och fontsnittet...) och när jag skämtar SÅ SKRATTAR FOLK! Helst lägger de till ett blinkande hjärta, för bövelen! (Eller ja, ett blinkande hjärta, det är faktiskt lite fattigt, då har skämtet inte riktigt nått hela vägen fram, TRE skall det vara - i rad efter varandra!) Och de här uvarna blinkade inte, fast hinten från min sida var hur tydlig som helst. Istället öppnade och stängde de sina ögon långsamt, en gång, i samma eftertänksamma stil som lapplandsugglan. Märkligt, tänkte jag och klappade ihop händerna en gång till för att se efter om några vingar skulle vecklas ut. Min publik satt oberörd kvar. Där var det visst någon som ammade samtidigt...

Men här fanns även en hätskhet i ton när det hettade till som fick mig att hålla mig lite vid sidan av. Folk bråkade när de blev osams! "På mitt forum kramas man," tänkte jag lite skrämt och backade undan. Eller ja. För det mesta kramas man, på diskussionsforum kan greppen ibland gå över till Heimlich... Jag avvaktade för att se hur tråden jag läste, men inte skrev i, skulle komma att utvecklas. Och si, när folk hade gapat färdigt så gick det bra att komma överrens om att man hade brusat upp och att det var onödigt. Okej, tänkte jag, men hade ändå blivit lite försiktig av vad jag såg. Min finska sida kunde precis begripa vettigheten i det jag hade sett och skulle hela meningsutbytet skett på finska så hade det ju varit alldeles i sin ordning, antagligen skulle folk lagt till en yx-smiley - bara för att - markera lite. Men jag märkte att jag höll mig mest på läktaren.

Här fanns även ett fenomen som gjorde mig ledsen och sårad. Det hände sig då och då att någon av sjalforumisterna målade ansiktet i en svart krigsmundering, tog på sig en militärfärgad trikåsjal och grabbade sedan sitt spjut och stack iväg på hemlig jakt. Jaktmarken var "mitt" hemmaforum. Krigaren kikar fram ur buskarna, ser sig omkring och slutligen spetsar sitt spjut i ett enskilt inlägg i någon tråd, och krigstrofén släpas hem under högljudda rop och skrik: "KOLLA så hemskt!" "Visst ÄR det fasansfullt!" Och sedan var krigsdansen kring lägerelden i gång, trummorna dånade och stridsropen duggade tätt: "Åh, jag orkar inte gå in där och läsa, jag blir så ledsen!" "det är ett fruktansvärt forum, jag klarar INTE ALLS att gå dit!" Sårad och kränkt undrade jag hur de här sjalmammorna skulle gilla det om jag spetsade mitt spjut i några av deras "ungen sover absolut aldrig" - inlägg och släpade det illskrikande citatet till mitt hemmaforum för att sedan sitta där och förfasa mig: så här ÄR det på det andra forumet!

Är det så vi vill ha det, mammor? Är det skyttegravskrig i cyber som är det ultimata? Snälla du, tänk efter. Nästa gång som du känner dig frestad att döda en tråd genom att rycka loss en bit och släpa med dig bytet hem till grottan, tänk efter. Tänk om det var din tråd? Tänk om det var ditt citat? Hur skulle du må, hur skulle det kännas ifall du visste att något som DU har skrivit diskuteras nu bakom låsta dörrar, där du inte har någon chans att delta, där du inte kan gå in och ge din syn på saken, förklara hur du tänkte? Är det bra? Skulle det kännas bra i magen? För - handen på hjärtat - misstag begås av ALLA människor. Öppet på forum eller hemma i det dolda. Jag säger inte att din kritik aldrig skulle vara befogad. ALLA stora forum innehåller fallbeskrivningar av mindre trevliga fenomen. Vågar jag påstå. Men jag ber dig - tänk efter. Före. Har du aldrig gjort ett misstag som du ångrat efteråt? Till och med ett rejält misstag? Är du den perfekta mamman? Är det här rätt sätt att framföra kritiken?

Naturligtvis fanns här även förnuftiga röster, som ropade efter besinning och som tog avstånd. Många förnuftiga röster. Med jämna mellanrum dök dom upp ur skuggorna, gick modigt fram till lägerelden och de dånande trummorna, vägrade att ta krigstrofén, som skickades runt från hand till hand, för vidare förfasande och sade vad de tyckte: läs detta istället. Har ni sett vad som står här? Kan jag få en länk till hela tråden?

När sådana här trådar dök upp - och i rättvisans namn, det var inte ofta - försökte jag ändå att se på det hela med en viss objektivitet: var jag rättvis? Hände det här aldrig på mitt "hemmaforum"? Jag funderade. Visst kunde det hända att någon startade en i tonen upprörd tråd om något som de hade sett på TV, hört på radio, läst på expressens nätsida; men jag tyckte att det ändå var en viss skillnad. Jag kände inte alls igen det här - att man ger sig in på ett annat forum i akt och mening att leta reda på saker man INTE gillar för att sedan sitta på hemmaplan och förfasa sig över vad enskilda signaturer skriver... eller drömde jag? Hände det? Jag tror att jag från mina nästan fyra år på "hemmaforumet" kommer ihåg en sådan tråd.

Det är riktigt nyttigt detta - att ha haft access till två olika föräldraforum som har olika åsikter om saker och ting. Det blir lättare att få syn på både sig själv och sina egna åsikter. Jag blev på det klara med - inte bara vad jag tyckte utan också varför. Sjalmammorna utmanade mig till just detta "varför" - och det är jag mycket tacksam för idag. Utan det forumet skulle jag inte fått någon möjlighet att fundera både två och tre varv till.

Innan du länkar/klipper/klistrar/citerar från ett forum till ett annat, oavsett vilket "hemmaforum" du har, så skulle just jag önska, att du tar en titt på länkarna här nedan:

Länkarna nedan är INTE en hint åt något håll. Jag tycker däremot att dessa sidor har bra definitioner - titta särskilt på "tänk på att" - rutan till höger i första länken. :) Det kan väl vi vuxna också ha med oss när vi träffas över nätet?