billing

Jag är en människa som alltid har velat se positivt på saker och ting. Kalla mig naiv om du vill, men jag vill kunna tro och utgå ifrån att folk talar sanning, tills något annat bevisas. Eller tills jag har anledning att misstänka något annat.

Därför slås jag av en viss häpnad när jag möter människor som har "tvärtom" - attityden gentemot sina medmänniskor och livet. Bistert funderar de på ifall en bebis som inte klagar ett skvatt när hon buffas verkligen är nöjd med sakernas tillstånd, eller ifall hon måhända lider i det tysta, utan att låta oss veta det.

Det är förstås sant att vi inte kan kika in skallen på bebisen och se efter vad hon tänker eller känner - vi kan bara utgå ifrån det vi ser. Men det finns två människor på planeten, som känner bebisen bättre än någon annan och jag i min enfald vill tro - återigen tills något annat bevisas - att dessa båda, mamman och pappan, vill bebisen väl och skulle gå emellan och avbryta ifall de hade minsta anledning att misstänka att deras barn far illa. Det är konstigt, och antagligen lite mystiskt, men jag får inte ett skvatt ont i magen när jag ser en till synes nöjd bebis bli buffad på en demonstrationsvideo på nätet, jag börjar inte genast misstänka vanvård, misshandel, dagliga kränkningar, övergivna bebisar i conteinrar, jag slås INTE genast av misstanken, att just den här bebisen har antagligen blivit så kuvad och misshandlad varje dag i sitt späda liv, att hon inte kommer sig för att protestera när en vilt främmande människa buffar hennes blöjbak.  

Dessa är inte mina första naturliga tankar när jag ser en storögd bebis som buffas taktfast i rumpan. Jag måste vara en konstig typ.

Men ännu konstigare blir det, vill jag lova. Jag är så godtrogen att jag hemskt gärna vill tro, att om jag läser en öppen tråd på nätet som är xyz - sidor lång, där 789 olika signaturer har gått in och skrivit om hur glada det är och hur bra deras barn mår, så vill jag tro att de faktiskt talar sanning. Stollighetens högborg, jag inser det. Jag känner ju inte de här föräldrarna, eller hur? Har jag kanske träffat något av barnen som beskrivs? Har jag någon som helst aning om vad det är för folk som går in i den där tråden och berättar? Va? Va? Va?

Nä, det har jag inte. Jag har inga bevis för att de talar sanning, förutom min egen vilja att tro på människor. Jag har inte heller några bevis för att bilen skall stå kvar när jag lämnar den på parkeringen utanför barnens dagis, och ändå låter jag bli att vika ihop den efter instruktionsmanualen snyggt och prydligt, varje morgon, för att sedan knepa och knåpa ihop den, när väl barnen är tryggt lämnade - förresten - till vaddå och vem då? Har jag fått se dagispersonalens CV? Är de utbildade pedagoger eller före detta taxichaufförer? Hmmm..!

Det blir värre. När jag handlar på ICA MAXI vill jag också tro att kassörskan talar sanning när hon säger att mina matvaror kostar 545, 50, FASTÄN jag inte känner henne personligen, inte vet om hon har något kriminellt förflutet, eller ifall hon verkligen är en mentalt stabil människa som man kan lita på... Ja, faktiskt, jag dubbelkollar inte ens kvittot! Jag borde skärpa mig.

Jag förstår att det naturliga är att vara på sin vakt, ständigt misstänksam, och utgå ifrån att en förälder, som har gjort en förändring i sitt barns sovrutiner, och som sedan vittnar om hur mycket gladare, piggare, och mer harmonisk barnet är, faktiskt har fått allt om bakfoten. I själva verket lider ungen ohyggliga plågor pga den sömn som mamma och pappa nu skänkt sitt barn i bästa välmening, i verkligheten gömmer barnet nu undan allt under en glad och käck fasad precis som gisslan på Norrmalmstorg - det kallas Stockholmssyndromet. 

Jag skulle kunna köpa det om det handlade om stympning, mord framför barnets ögon, misshandel eller annan kriminell verksamhet. Men när det handlar om en sömnskola, genomförd för att barnet inte orkar vara vaket en enda natt till, för att barnet inte hade någon aptit, ork eller livslust, för att BVC ville påbörja neurologiska undersökningar för att se vad som fattas barnet eftersom den aldrig sover och föräldrarna, som känner barnet allra bäst här i världen vittnar storögt om den fantastiska förändringen - ja, då har jag lite svårt att tro att dessa föräldrar så skulle kunna missta sig, att de inte såg att det i själva verket handlar om en chockreaktion... För, det inser vi ju alla. Att lära ett barn sova tryggt och lugnt om natten - det är misshandel minsann!

Kalla mig naiv. Kalla mig godtrogen. Kalla mig vad du väljer att hitta på.

För visst är det godtroget att inte kolla räkningen både två och tre gånger på ICA MAXI, visst är det godtroget att bara utgå ifrån att bilen står kvar när jag kommer tillbaka, fem minuter senare, och visst är det direkt dumt om inte livshotande att vara beskaffad så att man VILL tro sina medmänniskor om gott?

Jag förstår att livet genast blir mycket trevligare ifall vi alla med omedelbar verkan börjar utgå ifrån den dystrare världssynen - den, där vi alla under mörka blickar och höjd beredskap räknar våra räkningar vid kassan (medans resten av världen väntar), där vi kör in bilen i hallen på dagis för att inte lämna den utan uppsikt en endaste sekund, eller där vi alltid och genast utgår ifrån att folk ljuger, hittar på, förfalskar, förskönar och är allmänt missledda i sin egen tillvaro.  "Gentlemen, we have now arrived at DEFCON three."

Jag förstår att det måste kännas skönt att veta att den enda personen på planeten som sitter inne med den hårda, kalla sanningen är du själv, där du sitter och skrynklar ihop pannan vid åsynen av lilla bebisen som buffas och utgår ifrån att hon lider ohyggliga kval där, mitt framför dina ögon.

Jag förstår att det måste kännas tryggare, säkrare och på alla vis mera sanningsenligt att utgå ifrån att alla andra föräldrar är idioter som inte är kapabla att läsa av sina barn, medans du där i ditt slott sitter inne med den verkliga sanningen.

Tryggt, säkert och förutsägbart. Livet är svart, alla är onda och ser du en annan människa som ler mot dig på gatan, så är det säkert bara en grimas, orsakad av en för stor pizzabit.

Men, jag undrar.

Gör det något, blir du väldigt ledsen, ifall jag inte väljer att joina dig där du sitter i dystrlandia?

För så naiv och obotligt godtrogen är jag, att jag trivs bättre med livet när jag får tro på mina medmänniskor, får tro att bilen står kvar och maxikvittot stämmer.