billing

Ibland är det direkt pinsamt vad långsamt jag kan fatta...

I morse bestämde jag mig för att jag SKA kommunicera med min son angående detta med att öppna ugnen. Följande konversation ägde rum i köket imorse:

"Öppna ugnen!"

"Du vill gärna öppna ugnen?"

"Ja, öppna ugnen!"

"Jaha, då öppnar vi ugnen."

...

"Öppna ugnen!"

"Du vill öppna ugnen en gång till?"

"Öppna, öppna ugnen!"

"Hugo, varför vill du öppna ugnen?"

sjunger på finska: "öppna luckan... ta ut bullarna.. Bullar!"

"Jaha! Sången om Jouni och hans mormor som bakar! Är det bullar du vill ha från ugnen?"

"Bullar!"

"Vi kan baka bullar eller muffins sen i eftermiddag, när vi kommit hem från dagis."

"Bullar. Öppna ugnen."

Vad vi har lärt oss av följande episod är, att jag är en komplett idiot. Det är nämligen så att vi lyssnar på sagan om Jouni och hans mormor i bilen varje morgon, när vi åker till dagis, och varje eftermiddag, när vi kommer hem. Jag tror inte att han har någon aning om hur bullarna hamnar i ugnen, mera exakt. Men ibland, när man har tur, så öppnar mamma ugnen och ut kommer bullar. Så här har han gått i flera veckor och bett mig öppna ugnen, lite förhoppningsfullt, så där. Tänk om där finns bullar idag???

Idag tog jag ut fryst blåbärspaj och tinade upp det i micron. Barnen hade fest. Och, jag lovar, det har INTE tjatats lika mycket om att "öppna ugnen" i eftermiddag...

Man ska alltid utgå ifrån att barnen vill något på riktigt, alldeles oavsett hur random beteendet verkar. Det är det första man lär sig när man börjar läsa på om autism.

Jag har, med andra ord, läst XYZ antal böcker om autism och lärt mig skvatt intet. Så börjar vi om från början, med kommunikation som verktyg nummer ett. Hav förtröstan, Hugo. Förr eller senare lär sig även din mamma att lyssna på budskapet först, och dömma sedan...