Citronsmak
Jag har en liten citronfjäril här hemma som fladdrar lätt och snabbt från rum till rum. Magen och självförtroendet först, sedan kommer resten av honom. Snabbt och sorglöst glider han från korridor till vardagsrum, småspringer på tå från det ena rummet till det andra. Armarna vispar av iver lika lustfyllt som vilka fjärilsvingar som helst.
Min lilla citronfjäril. Det finns en målmedvetenhet runtomkring dig numera, som är ny. Du har dina egna tankar, och du genomför dem, på ditt eget vis. Ibland hittar jag spår av dessa funderingar i huset; livet har blivit spännande på ett nytt sätt. I köket har en liten sommarfjäril möblerat om lite, så att det skall vara lättare att hitta. Mammas logik haltar lite ibland; klart att pastadurken skall bo i skåpet under ugnen, tillsammans med vaserna; de är ju där alla färgglada ting finns. Pepparkaksformerna, som var så roliga i julas, har man plockat fram lite förhoppningsfullt till den mest använda lådan, den med besticken – vinken är fin och diskret. Fjärrkontrollen till TV;n – en av dem – har du lagt någon speciell annanstans, den kanske kommer fram någon gång till våren, med andra försvunna saker som brukar förpuppas med vårstädningen – eller så lagom till att pappa har inhandlat en ny. Min hårborste hittade jag häromdagen vid kattluckan, halvvägs på väg ut, och lillasysters mjölkflaska får lätt egna små larvfötter, ifall jag inte håller ögonen på den.
Det finns mycket att uträtta under dagarna; det är inte bara alla hushållssysslor som mamma absolut inte klarar utan hjälp – det är också alla dessa sysslor vilkas existens hon överhuvudtaget inte har någon aning om. Dem skall man också hinna med, för ingen annan tycks begripa sig på dem, och göras måste de. Bastun är det kallaste rummet i hela huset när det inte är varmt förstås, alltså bär man dit både vinterskor och övriga vinterplagg. Kattens lucka är den enda vägen ut ur huset som går att manövrera själv, alltså placerar man diverse otrevliga saker som man helst vill slippa där, så att när tingen äntligen förstår den fina vinken, kan de vandra ut, helst utan assistans. Pappersrullen, som mamma brukar använda för torkning av näsa och mun fattar långsamt. Den står fortfarande kvar vid luckan, totalt omedveten om hur ovälkommen den är här i huset. Snacka om att stanna längre än man är välkommen.
Fast sådana saker bekymrar inte citronfjärilar särskilt länge. Att stanna, fundera, stå still och finnas kvar, det är svåra saker. Koncentration sker under förflyttning. En liten stund kan man sitta och vila vingarna efter mycket mödosamt fladdrande, men snart kallar åter världen och rymden. Vingarna vecklas ut, magen skjuter fram, och fjärilen störtar iväg med en lätthet som inte går att imitera. Han finns här, någonstans i huset, fladdrar i utkanterna av mitt synfält, springer på tå, magen först, armarna högt, flyger, tänker, gör. Små sorglösa citronfjärilar skall man inte försöka fånga, möjligen kan man locka dem till sig med en färgglad tandborste eller en lovande doft av nybakat muffins. Imorgon förpuppas han igen med solen, min lille Ikaros. En ny vacker dag har precis börjat. Citronfjärilen störtar ivrigt iväg från mina armar, mot världen, mot solen.
Kilopris...
Melodifestivalen? Trodde du att jag skulle skriva något om den? Ja, okej, lite då. Vi skickar ”Black Widow” till Finland. Det kan de ha…
Och nu över till seriösare och mera allvarstyngda ämnen:
Årsskiftet har kommit och gått, de flesta tidningar är fulla av diverse bantningstips: ”så här gör du dig av med julkilorna” ”i form för bikinisäsongen” ”tappa fem kilo med rätt kläder”, etc. etc. Rätt så intressant, eftersom de flesta av oss vet att man inte skall banta. Överhuvudtaget. Man hamnar ofelbart i jojo-bantarnas muntra skara – ju mer du övertygar kroppen om att svälttider råder, desto mindre mängd mat lär den sig att klara sig med, och desto mindre får du äta öht, för att behålla din nya vikt, osv. I all oändlighet. Ändå dignar i alla fall min bokhylla av diverse Vikt Väktar – receptböcker, och det är till dem jag vänder mig när jag återigen, efter min senaste graviditet, anser att det är dags. Recepten är goda, och jag vet bättre, men har jag orken att engagera mig i en ny metod, och ytterligare en ny Vikt Religion? Jag vet inte…
Jag brukar inte ha svårt för att gå förbi skvallerpressens och damtidningarnas ”så-här-blir-du-av-med-XX-antal-kilon” – rubriker, men vad gör man när rubrikerna kommer hem till en? Jag prenumererar på en finsk damtidning, som – trots att det är en damtidning – är mycket omtyckt här hemma: intressanta artiklar och intervjuer om det som händer ute i världen och vad det nu pratas om, politik, design, heminredning, recept och diskussioner om diverse saker från A till Ö. Så mäkta förvånad blev jag, när jag såg det senaste numret och dess omslag: ”Så tappar du fem kilo i vikt med rätt kläder.” Jaha, tänkte jag, lite tips om åt vilket håll ränderna ska sitta, och vilka färger som passar vem, kanske? Så jag bläddrade vidare i tidningen till Omslags Reportaget. Tittade. Läste. Tittade en gång till, ifall jag hade sett fel. Läste en gång till – missade jag något?
Då har även min favorittidning fallit för det gamla knepet ”låt oss skapa en intressant rubrik utan att ha något alls att komma med.” Reportaget bestod av diverse mulliga damer som glatt leendes hade placerats framför nattsvarta eller djupt mörkblåa tapeter och gardiner (vem i sina sinnens fulla fem har svarta tapeter?), i diverse heltäckande svarta kläder… Suck.
Det är ju ett enkelt trick, i och för sig, och alla kan begagna sig av den:
1) Måla om vardagsrummet i trendigt helsvart.
2) Skaffa dig en ny garderob, som består av enbart svarta kläder.
3) Se till att vistas enbart i vardagsrummet.
4) Rör dig inte.
Det gamla kameleont-tricket, med andra ord. Klart att man blir av med både fem och tjugo kilo ifall ingen ser något alls av dig förutom ansiktet (kan ni släcka ljuset, jag försöker gå ner i vikt här?!) och möjligen händerna… Ett enkelt och behändigt sätt att handskas med gravidkilorna. – Johoo, Päivi, var är du? – Här älskling, jag står precis bredvid dig, framför det stora mörka skynket, i min nya svarta burka… Skratt förlänger livet, tack för ett trevligt reportage.
Vidare fortsätter jag förundras över hur det kommer sig att det alltid är kvinnorna som tidningarna uppmuntrar att göra sig av med fem kilon till bikinisäsongen, eller vilken säsong det nu är som vi skall förbereda oss för. Jag ser aldrig någon glatt leende man stå på omslaget till dessa tidningar med någon närningsriktig paj i näven ”Här har du maten som får dig att tappa tio kilo på lika många dagar”. Nej, den här mentala terrorn är till för oss kvinnor, män kan gå omkring med sina ölmagar till både vardag och fest – ingen skulle drömma om att skriva en rubrik som löd: ”Så här kommer du i form för den åstundande tanga- badbyx-säsongen.” Undrar varför.
Samtidigt som vi uppmuntras att ”göra oss av med” julens fröjder, har stadens samtliga bagare gått in i Semle-säsongen med liv och lust. Personligen anser jag att det är väldigt ful krigföring: vi skall ha dåligt samvete för julbordet, gravidkilon, och ängslas över en baddräktssäsong, samtidigt som precis alla fik och bagerier vill ha oss till att beställa semlor med diverse heta drycker till, helst med extra grädde. Tack och lov att man är en tvåbarnsmamma ute i bushen. Här finns inga fik eller caféer, skall jag någonstans så är det med bilen – efter att jag krånglat in två barn i var sin bilbarnstol. Det är faktiskt mitt hetaste tips till alla som våndas med kvarhängande gravidkilon:
1) Strunt i vilka kläder du platsar i en månad efter babyns ankomst och ifall de passar med tapeterna.
2) Bosätt dig i bushen – du skall hava minst fem kilometers promenadavstånd till närmaste semla.
3) Vistas i vilka rum du vill – du har inte särskilt mycket tid att titta åt köket och kylskåpet ändå…
4) Rör dig precis så mycket du vill och orkar – utvidga cirklarna runt bebisen i lagom tempo.
Så där ja. Undrar vilken tidning jag skall kontakta för att få in min ”credo”? ”Det nya revolutionerande sättet att banta! Gå ner 14 kilo på en månad!” Inne i reportaget får man då veta, att tyvärr är förutsättningen för 14 kilos viktminskning/månad:
21 kilos viktuppgång under graviditeten
En bebis på c:a fem kilo
En storebror till bebisen på 20 månader
Nej, och åter nej. Jag tänker inte jojo-banta en gång till, och inte tänker jag slå maken med häpnad och dekorera om huset med nya spännande färger under någon dag, då han jobbar extra länge. Jag tänker bekanta mig med LCHF – recept, och se vad det ger. Om inte annat, så i alla fall material till nya spännande bloggar…