billing

Nu kära vänner, ska vi snacka amning, och det skall bli så rofyllt och mysigt så. Hämta din tekopp! Och släpp ner axlarna. Mjölken skall flöda, manna och honung, rakt igenom hela bloggen, jag lovar.

 

Vi har gjort en spännande resa genom amningsdjungeln, min lilla tjej och jag.

 

Eftersom hon vägde präktiga 4,7 kg, tyckte BB-personalen att hon skulle få ersättning ”vart fjärde timme under de första dagarna, tills min mjölkproduktion satte igång.”

 

Detta skedde. Det fanns tillfällen, då hon hade precis avslutat ett marathonbröstmåltid, fått ersättning, mera bröst, och pep fortfarande efter mat… och personalen tittade lite tveksamt på henne, och tyckte att ”hon får väl få en slurk till av ersättningen då…”

 

Fullpumpad av ketogen som jag var, fattade jag inte riktigt vad som höll på att hända, jag erkänner villigt. I korthet kan man säga, att det som hände var, att vi åkte hem från BB ersättningsberoende. Det jag hade räckte inte, och tjejen hade inte precis lärt sig att vänta på maten…

 

Det gick en vecka. Amningen gick så där, jag hade lite feber, och lite ont i bröstvårtorna, men med amningsnappen gick det att amma i alla fall. Tjejen åt både bröst och ersättning, och det gick bra, med tanke på.

 

Det gick en vecka till. Problem började smyga sig på. Jag tyckte att mängden ersättning som hon fick började successivt öka, och inte kunde jag göra mig av med amningsnappen heller. Hon började också gråta alldeles förfärligt när brösten erbjöds först, och så småningom började jag ge henne en liten slurk – fem ml eller så – av ersättning, först, för att få henne att suga, och sedan bytte till brösten av bara farten… Det gick ju bra. Ett tag.

 

Så kom tredje veckan. Nu vägrade hon fullständigt. Jag provade och trixade. Lirkade och

experimenterade. Nej. Trogen min vana ansåg jag, att nu var det dags att vända sig till litteraturen. Vad hade den för råd att ge mig, angående amningen?

 

”HUR MAN AMMAR: ( M. Borelius)

 

"1. Sätt dig bekvämt. En stol med hög rygg och ordentliga armstöd är bra. En pall under fötterna hjälper till att hålla barnet rätt.

Vill du ha lugn musik?Koppla ur telefonen?Titta på en bra film på TV? Vatten att dricka?” 

DÅ skall vi se; stolen och pallen saknar jag, men försöker att få till det i den bekvämaste fåtöljen med diverse kuddar… inte bekvämt, men måste gå…

Vad gäller den braiga filmen på TV, så får det nog bli Teletubbies, för att sysselsätta sonen på 20-månader. Vattenglaset tar vi och gömmer någonstans där han inte ser den, om vi skall ha en. Då kör vi:

Teletubbies på, sonen vid tubbisarna, bebisen till bröstet… NOT.

 ”2. Lägg barnet mage mot mage.”
 

Skrik och panik, tjejen spjärnar emot allt hon kan…

 ”3. Locka barnet till bröstet.”Sökreflexen löser du ut genom att stryka över barnets läppar.” 

…och kastar bak huvudet, skriker, fäktar vilt med armarna (så mysigt vi har det!),

 ”4. Låt barnet ta bröstet”Se till att en stor del av vårtgården hamnar i barnets mun."

…panisk skräck inför mammas bröst…

 ”5. Barnet kommer att börja suga av sig självt.” 

…jag tar upp på axeln och lugnar. Herre gud.  

Vi upprepar proceduren ett tjugotal gånger. Nu har det gått 25 minuter, bebisen har inte sugit bröst ett smack. Sonen tröttnar på tubbisarna, och vandrar iväg till bokhyllan. Han väljer ”Totte bakar”, och vandrar till mig med den. Drämmer den i huvudet på lillasyster. ”Läs mamma, läs!” Bebisen tokvrålar. Sonen blir ledsen. Han börjar också gråta.

 ”Gör det behagligt för dig själv. I början gäller det att få en positiv känsla runt amningen.” 

Vi byter bok, va?

 

Okej, Gro Nylander: ”Nybliven mamma”:

 

”Det har sagts att amningens huvudregel är att du ska låtsas som om du och barnet var skeppsbrutna på en öde ö. Både du och barnet är nakna. Varför? Jo, om du var på en öde ö ensam, vad skulle du göra varje gång som barnet skrek? Du skulle förstås försöka med det enda du hade till hands att trösta det med, du skulle lägga barnet till bröstet.”

 

Jaha, och sonen på 20 månader då? Sitter han, måhända, på grannön och sysselsätter sig själv med diverse kokosnötter? (”Öppna, mamma, öppna…”) Varför utgår alla dessa böcker jämt och ständigt ifrån att man har bara ett barn? Eller nej, det gör de ju inte. Jag vet vad de utgår ifrån. De utgår ifrån att en stor gosse på tjugo månader har vallats in i dagisfållan för lääääänge sedan, att han gladeligen gör sina åttatimmarsdagar på dagis, medan mamma och den nya bebisen springer omkring näck hemma och utövar hud mor hud kontakt, ammar nätterna igenom, och sover i soffan (”passa på att sov när bebisen sover” – funkar med ett (1) barn) hela dagarna. Jag för min del hade tänkt mig att vardagen skulle fungera för oss alla tre – här hemma. Det hade inte litteraturen. Dumma jag.

 

Vidare då, samma bok:

 

”Barnet bör ges bröstet varje gång det visar intresse för det.”

 

Öööh… jaha..? Och om inget intresse finns..?

 

”Mottot för att få en tillräcklig mjölkmängd är nästan biblisk: Ju mer du ger, desto mer får du!”

När det gäller min amning kommer jag snarare att tänka på en del citat ur Jobs bok, men okej.

 

Jag sätter mig och pumpar för hand – eftersom bebisen inte vill ha. Pumpa-pumpa-pumpa, hej-å-hå, manna och honung, var det. Fem ml - trettio minuter. Ju mer jag ger, desto mer får jag. Tänk positivt. Snart kanske jag kan pumpa ut till och med den dubbla mängden på trettio minuter… Fast min bebis vill ju ha 100 ml. På en måltid. Det blir många halvtimmar, det.

 

Dags att kontakta amningshjälpen, någon..?

 

Hjälpmamman som jag kontaktar är helt underbar. Kunnig, lyhörd, empatisk, uppfinningsrik, rolig, vad du vill. Vi hade en gedigen korrespondens redan när Hugo skulle ammas…

Nu kommer vi överrens om att träffas, IRL. Kanske hon kan hjälpa mig bättre, om hon får se vad jag och Sofia sysslar med? Kanske det, kanske. Fylld av förhoppningar åker jag och bebisen iväg.

Vi kommer till Sjukhuset där min kontakt jobbar. Vi blir visade till ett eget rum. Sofia är Hungrig, med stort H. Showtime! Vi kör vårt race med avtrillande amningsnapp, illvrålande bebis, hela kittet.

När bebisen slutligen har fått sin ersättningsflaska och lugnet lägrar sig såpas att vi kan prata, säger min stackars hjälpmamma:

 

- Jaaa-aa… ni har ju inte fått den allra bästa starten, precis…

 

(NÄHE?!)

 

- Jag kan inte föreslå något annat än sondmatning.

 

Jo, jag hörde rätt. Du också. Hur gör man då?

 

Man tager en nappflaska. Man matar in en sond och en tunn slang i nappflaskan. Den andra ändan av den långa tunna slangen skall då matas in i bebisens mun – tillsammans med bröstet. För då, förstår ni, får bebisens känslan, att maten kommer från bröstet, och samtidigt stimulerar hon mina bröst, där hon suger i sig sin ersättning via sonden…

 

Och det är ju så enkelt också! Det krävs bara två vuxna människor till det, med full koncentration – för det gäller att få bebisen att greppa bröstet, mata in slangen, få bebisen att suga, akta nappflaskan, se till att slangen ligger rätt, och, för sjutton gubbar, se till att bebisen inte får för mycket ersättning i sig så hon storknar…

 

Easy peacy. Klart att jag kommer att fixa detta ensam hemma – tillsammans med sonens kärleksfulla assistans. 

 

Amningshysterin i full blom, med andra ord. Bebisen suger fortfarande i sig ersättning, och fortfarande från flaskan, men vid Gud, hon ligger vid bröstet och gör det! Nu alla ni kvinnor, som tycker att det är genant att ge flaska till era barn ”in public” – räddningen har kommit! En liten behändig nappflaska, som du kan ha i jackfickan, en tunn-tunn slang, som du smart gömmer under kläderna, och se, din bebis ligger vid bröstet och äter, precis som alla andra mammors… triumf och seger, till och med flaskbarnen diar vid bröstet!

 

Så nu lägger jag ner detta. Som avslutning tar vi några tröstens ord till alla oss, som inte kan amma: här följer de vanligaste anledningarna till varför man skall amma sitt barn, vi gör om listan att gälla flaskmatning!

 

Varför man skall amma: (eller, i mitt fall, ge flaska…)

 

1. Överlevnaden förbättras för barnet

 

Jo tack! Nu får hon ju faktiskt i sig mat – utan en halvtimmes tillhörande skrikkavalkad!

 

2. Bättre bindning mamma-barn.

 

Absolut! Sofia är så mycket nöjdare nu, när hon slipper skrika, be. Gråta, tigga efter maaaat, innan någon faktiskt tillfredställer hennes behov…

 

3. Du hämtar dig snabbare.

 

Tycker jag med. Nu när jag slipper vara ständigt deprimerad/ledsen inför och efter varje matning.

 

4. Det är billigt.

 

Yes! Vad kostar lite ersättning och någon flaska i jämförelse med en helt ny garderob, i form av amningsBH;s, amningströjor, diverse salvor och krämer från apoteket, amningsnappar, brösttillägg, och gud vet vad.

 

5. Det är enkelt.

 

Absolut! I stället för att böka och strida med rätt fåtölj, fotpall, vattenglas, TV-program, amningskuddar och lugnande musik trattar man i barnet en flaska, och lugnet lägrar sig. Sitta kan man var som helst, hemma som på fiket, inga speciella amningsrum här, och det tar inte flera timmar i anspråk…

 

Och nu, alla ni där ute som följt min och Sofias resa, får ni ursäkta mig, jag skall ta upp en glad och pigg tjej, som har fått sin överlevnadsångest stillad, en gång för alla… hon ler upp mot sin mobil vid skötbordet numera. Det kan man inte säga att hon gjorde förr. Log, menar jag.

     

 

Gör det något om jag öser ur mig lite, och tillåter mig själv att vara lite arg? För det går inte att komma ifrån detta, att mitt i allt annat som jag känner, så är jag också arg.

 

Det spelar ingen roll vilken bok jag öppnar, vilken berättelse jag läser, alltid beskrivs kejsarsnitt som något myyysigt och uuunderbaaart, och mamman ligger där, minuterna efter snittet med bebisen på bröstkorgen, och naturligtvis söker sig den lille till bröstet, och mamman jollrar lyckligt till sitt barn, glatt ovetandes om att hon sys ihop på andra sidan skynket, och gull-i-gull-då…

 

Ingenstans i litteraturen får man möta den kvinna som i likhet med mig inte alls har upplevt något ”gull-i-gull-så-mysigt-allt-är-då” kejsarsnitt, utan något helt annat. Skulle man yppa några ord om att man inte alls upplevde snittet som något positivt i kejsarinnornas egen mailinglista bemöts man mest med oförstående miner: hur då, menar du? Vaddå, kejsarsnitt är väl det optimala sättet att föda barn… SLUTA LJUG!        

 

Jag har genomlidit två stycken snitt –den ena planerad, och den andra akutsnitt. Och nu, om ni ursäktar, skall vi ta och genomskåda lite allmänna trossatser om kejsarsnitt som tycks florera både i litteraturen och ute på nätet:

 

1) Man får barnet på bröstet direkt efter snittet, och det är så jättehärligt, halleluja. Det är ju därför man är vaken. För att kunna ta emot barnet.

 

Snack. Jag fick mitt första barn på bröstkorgen, direkt efter snittet. Eftersom man ligger platt på rygg ser man absolut inget av barnet förutom lite hjässa och hår. Tung är han, obekvämt är det, och du har inte suck av en chans att erbjuda något bröst där, i det läget. Jag var mest tacksam när de lyfte undan honom – han var tung och jag mådde dåligt. Med barn nummer två var det ingen som kom på tanken att lägga ett nyfött barn på en kvinnas bröstkorg som håller på att hosta/spy upp sina inälvor, efter förmåga. Mysfaktor = noll.

 

2) ”Ja men deeet spelar väl ingen roll vilken väg barnet kom, sedan när det väl har kommit, eller huuuur?” (Diverse ovetnade släktingar + annat löst folk.)

 

JO. Det spelar visst roll. För det första så går du totalt miste om det där första mötet med barnet, i och med att du ligger mitt i en stor bukoperation, och i och med att du kanske inte mår så jättehundra timmarna efter. Möjligen orkar du slänga en trött blick på lilla barnet där den ligger och sover i pappans famn, om du inte är för upptagen av att spy, och därefter för plågad av att räkna varje minut tills du får dricka något. (Om ett par timmar.)

För det andra så har du ett helvets stort operationssår att tas med direkt efter. De flesta kvinnor som jag känner som har gått igenom en normal förlossning tillbringar inte sitt första dygn liggandes platt på rygg, med en ketogenspruta som fylls på med jämna mellanrum, rakt in i venen. Den sprutan får rummet att gunga värre än de gamla Englandsbåtarna, och ger dig en något kosmisk känsla, som visserligen nockar ut smärtan, men hej-å-hå, vem bryr sig om någon bebis här, den får nog klara sig bäst den kan ett tag till, utan dig…

Sedan har du de närmaste dygnen efter, eller ska vi säga veckorna, då alla dina inälvor värker separat, du går som en gammal gumma, att sova på sidan är inget alternativ, och så snittet, som drar och värker, och så stygnen… Visst förstår jag att man har krämpor efter en normal förlossning också – men kroppen är väl ändå designad att föda barn vaginalt? Vilken kropp är designad att gå igenom ett par stycken stora bukoperationer varje gång barn skall till världen..?

För det tredje har du fortfarande – som i mitt fall – ingen aning om vad det innebär att föda – och ursäkta nu alla systrar medkejsarinnor, som indignerat påstår att ”kejsarsnitt är väl också att föda barn.” Men NEJ! Det är det INTE. Att föda är att jobba aktivt, med din kropp, så har jag fått det beskrivet. Att gå igenom ett kejsarsnitt är att ligga passiv på ett operationsbord ackompanjerad till ljudet av ”klipp-klipp” (det är ljudet av din kropp som trasas sönder, om du missat det), och du kan inte delta aktivt ett förbannat dyft. Du kan inte efteråt påstå att ”du gjorde det här själv”  - eller att du gjort så mycket annat än legat där som det paket man är på operationsbordet – möjligen med tillstånd att vara vaken. (Varför då..?)

 

Nästa person som lite tjäckt påpekar, att ”det spelar väl ingen roll vilken väg barnen kommer ut” riskerar att få sig en föreläsning, om jag är på gott humör, och om jag är på dåligt humör, en propp.

 

3) ”Det är väl en himla tur att man idag kan göra akuta snitt – tänk vad som skulle ha hänt för bara si och så många år sedan…” Ärligen; jag bryr mig inte ett smack. Visst, det är bra. Men nej, jag känner mig inte ”tacksam” eller ”lättad” över fakta att varje gång jag skall sätta barn till världen skall jag sprättas upp – med allt vad det innebär – som en fisk, för att sedan sys ihop igen, tills nästa gång då det är så dags. 

 

4) Snittade kvinnor kan amma preciiis lika bra som alla andra mammor…

 

DÅ skall vi se: alla kvinnor, som anser att nattmålen är snabbast och bekvämast överstökade liggandes i sängen i någon position, räcker upp en hand. Det var några stycken det, tror jag… Snittad? Tyvärr, liggandes är då inget alternativ. Det är bara att sätta sig upp (men inte för fort), och amma sittandes, om du nu kan få till en bekväm position som inte gör att snittet värker för mycket. (Att få mjölken att rinna till medan du har ont är överkurs, det här är bara grundkurs A, för alla ovetande människor…)

 

Alla kvinnor, som tycker det är trevligt/självklart att låta sitt barn amma mycket under första dygnet, helst det första barnet gör, räcker upp en hand. Det var väl resten, skulle jag tro? Snittad? Aj då. Sitta upp är ju då inget alternativ. Att ligga på sidan är inget alternativ. Och så var det det där med ketogen rakt in i venen… hålla en bebis, när rummet gungar i ögonen, någon?

 

Ärligen, att gå och stå efter snittet tycker jag inte är så illa. Att sitta still – utan att snittet gör sig påmint på tusen obehagliga sätt – är då snäppet svårare… och alla ni nu som har sex barn, och därmed kan amma i vilken position som helst – påminnelse; de flesta av oss tvåbarns/enbarnsmammor har inte en susning om hur man gör – och behöver just sitta ner…

 

De var väl de absolut vanligaste flosklerna, som jag är innerligt trött på. Och du som tycker att ditt snitt minsann var en sann upplevelse, och som har, rakt igenom hela bloggen rynkat ogillande på näsan – mina snitt var också Upplevelser. Bara inte trevliga. Och det som stör mig är att Jag Inte Finns eller får finnas – vare sig i litteraturen eller på nätet.