Fjärran kontroll

Jag erkänner. Jag förstår inte vår enda fjärrkontroll. Den som mannen i mitt liv skaffade för att underlätta för sin icke-så-tekniska-fru. Det är så grymt detta. Först hade vi fyra stycken. Jag höll på att bli galen redan då. En fjärrkontroll till TV;n. En till digitalboxen. En till dvd-spelaren. En till videon. En till… eller det där kanske var redan fyra? Och så ska man veta i vilken ordning man ska starta dem, och alla olika fjärrkontroller har sin speciella morgon/eftermiddags/kvälls-humör: ”Nej. Fel finger. Du bara bluffar, du vill visst se programmet. Nu stänger jag av allt, din nörd.” Jag är övertygad om att de tänker själva.

Och så alla dessa knappar, som jag aldrig lärde mig begripa vad de var till för. Jag menar, lyssna på det här:

”mo, tu,we,th,fr,sa,su,day,night,prefer,evening,exit.” Alla alltså olika förkortningar som kommer i tur och ordning, under var sin knapp. För mig låter det som tyken kylskåpspoesi:

”Måndag, tisdag,onsdag,torsdag,fredag,lördag,sön-dag,natt,föredrar,kväll,ut.” Ja, vem gör inte det, men vad har det att göra med min fjärrkontroll? Eller vad sägs om detta: ”step slow”. Jaha. Där har vi en fjärrkontroll som har åsikter om hur jag rör mig i mitt eget vardagsrum. Eller det kanske är en varningstext?

Så där kunde vi hålla på. Tålmodigt försökte min man visa mig hur det hela fungerar. ”Du ska trycka där”. ”Men jag tryckte ju där!” ”Ja, men du tryckte på fel sätt/vände dig inte mot Mekka/det var molnigt ute då…” Välj din favorit. Eller vad sägs om följande scenario: ”Du sade att jag skulle trycka där, för att starta TV;n! Jag har tryckt där elva gånger nu, och det händer inget!” ”Ja, men det beror ju på att boxarna x y och z är igång. Vill du ha igång TV;n ska du först släcka box x. Sedan ska y-boxen vara på så här, och z-fjärren är då den som du ska starta TV;n med. Den där behöver du inte. Den använder du bara när du ska se på nyheterna klockan sex på kvällen. Fattar du?” Nej. Och jag är säker på att fjärrkontrollerna flinar åt mig.

Så kom då den Stora Dagen. Mannen i mitt liv kommer hem och ser kärleksfullt på en ny fjärrkontroll. Så glider hans blick över till mig, och minen blir genast lite mer mångfasetterad.

”Älskling…” säger han, och ser på mig med en min av blandad bön och huvudvärk. ”Det här är en fjärrkontroll som ska ersätta alla de andra, gamla. Istället för att du ska hålla reda på fyra olika, så har du nu bara en. Bra, va?” Det vet man aldrig. Jag tittar på nykomlingen med en mörk blick. En massa knappar har den. Och det står ingenting alls varken bredvid eller under dem. ”Överkurs,överkurs,” skriker genast alla mina varningssystem. ”Du förstår”, säger mannen, ”för att få igång den, måste man första vippa lite på den i riktning mot apparaterna.” Samtidigt gör han någon elegant knyck med höger hand (som jag vet redan nu att jag aldrig kommer att lära mig…), och genast belyses inforutan på den nya fjärren. Här står nu en massa saker, exempelvis: ”TV Canal Digital”, ”TV viasat”, ”programmera videon” ”programmera boxen”. Men den allra mest elementära funktionen lyser med sin frånvaro. Allra högst upp finns en stor silverglänsande knapp, och ovanpå den står det hjälpsamt nog ”off”. Hjärtat börjar nu genast slå lite snabbare samtidigt som magen hoppar till på ett icke så obekant sätt. ”Förr i världen”, säger jag och tittar bedjande på mannen, ”fanns det en knapp som var både av och på. Varför har den här bara en av-knapp? Var är på-knappen?”

”Jo, du förstår, älskling, det finns ingen sådan…” Ne-hej. Så då fanns det ytterligare en nivå av förnedring och djävulskap kvar att upptäcka. ”Vilken knapp du skall trycka på beror på vad du vill se på – om det kommer från den boxen, eller den…” Nu slocknar fjärrkontrollen i mannens hand, lite diskret. Säkert inte av en slump.

Så står jag då där, och saknar, saknar, saknar vår gamla stora svartvita dumburk som vi hade när jag var liten. Inga fjärrkontroller, inga konstigheter. Exakt en knapp att trycka på.

Jag slår vad om att ”på” funktionen fanns till vänster om infofönstret i förra veckan. Den här veckan finns den på höger sida. Nåväl, nåväl, säger jag i lättsam ton till TV;n. Det är ändå ett dåligt program. Jag kan ju alltid läsa en bok istället, säger jag, och motstår den mycket svåra frestelsen att kasta tingesten mot soporna och sprinta mot ”exit”. Tack och lov för dålig dagTV. Den kan man i alla fall missa med gott samvete…



Bilmentalitet

BILMENTALITET



”Folk kan verkligen inte köra bil” säger jag idag, med upprörd min.  Min äkta hälft skrattar antagligen rått åt detta. Jag om någon är egentligen inte alls rätt person att påpeka detta, men desto skönare är det när det är någon annan som dabbar sig och inte jag… Ni vet; kombination av rättmättig bestörtning och lättad ilska: det var inte mitt fel…
Så vad var det som hände då? Jo…

Jag skulle köra katten till veterinären för årlig besprutning mot rabies och andra hemskheter. Väl i den stora staden kör jag på huvudled. Tittar efter vårdslösa fotgängare. Och då plötsligt, kommer en bil från en sidogata till vänster om mig, i full karriär. Jag hinner tänka: nu är det kört. Hon hinner aldrig bromsa. Hon kommer att ramma mig, och jag hamnar på sjukhus och bilen på skroten. Gasar jag, för att slippa bli påkörd, kör jag själv på personen framför mig. Bromsar jag, blir jag definitivt mosad.

Det är konstigt att alla dessa uppenbarelser hinner passera som alternativ i skallen, men beslut hinner man inte fatta… Tanten i bilen beslutade att stå på bromsen (och riskerade alltså att bli påkörd av folket i andra körfältet,) och si, hon missade mig med ett par hårstrån. Jag hann se detaljerna på hennes halsband. Katten på baksätet skrek, självfallet, och jag skrek, självfallet, men detet i den andra bilen brydde sig inte ens om att stanna, fast hon såg att jag körde av efter trafikljusen. Tur det, eftersom stackars Grimalkins bur hade vid det laget gjort en 360 graders volt, oavsett säkerhetsbälte.

Så då kom vi till veterinären, omskakade i ordets alla bemärkelser, hjärtpuls på samma nivåer som efter en välgjord skräckfilm, och för en gångs skull tog inte Grimalkin något extra alls för sprutan. Veterinären kollade henne extra noga, och konstaterade, att hon inte hade fått några skador. Bara avverkat ett liv till. Nio minus två, sju kvar. Hur många extra har jag?

Och nu undrar jag då: vad är det som gömmer sig bakom ”jag först” – mentaliteten – och vilka är det som gör sig skyldiga till den? Ingen säger sig känna folk som struntar i trafikreglerna/hastighetsgränserna/köreglerna, men någonstans ifrån måste ju de här människorna komma. Jag tror inte de bara springer fram ur asfalten, med bil och allt. För att irritera just dig, just idag. Eller för all del, hota till livet…

Den här teorin som jag har, är ju lite provocerande, jag vet, men innerst inne tror jag att alla de där irriterande människorna i trafiken är du och jag, men någon annan dag. Den där dagen då du håller på att missa flyget, eller är sen till jobbet, eller har ett barn med öroninflammation på baksätet. Så kan det finnas en och annan tjugoåring där, som verkligen verkligen inte bryr sig, men de flesta som gör sånt här är nog ändå du och jag, men någon annan dag, under andra omständigheter. Och det är den tanken som gör mig faktiskt ännu argare. Vad i hela livet är så förbannat viktigt att man måste – bara måste – riskera livet på en annan människa, eller riskera en jätteräkning och massvis med dåligt samvete? Och hur ska jag våga mig ut i trafiken med gossen fastspänd i bilen nästa gång, då jag när som helst kan möta en stressad version av mig själv i någon annan bil? Jag känner ju mig själv. I vissa lägen tänker nog jag också ”jag först”…


Nej.

45811-4


Katt och borschtsoppa

"Katten har mask", del två...
Då är vi inne på den tre dagar långa tablettkurens tredje dag. Hur i hela världen ska jag få det lilla envisa livet att svälja 1,5 tablett även idag? Man tycker att det som fungerade igår, borde även fungera idag, men nej, så enkelt får det naturligen inte alls vara... Jag gjorde precis som igår, mosade i tabletterna i frukosten. Då fungerade det klockrent - hon var hungrig och åt allt med god aptit. Det var igår det... Idag, förstår ni, har vi öppnat en ny burk. Och dennnn kan man inte äta av, tydligen. Nehej, hellre går jag hungrig än äter det där, är budskapet. Nu är klockan ett, och kissen har fortfarande inte ätit sin frukost. Och något annat serveras inte.
Och nu känner jag mig som de där seriefigurerna, som ska välja mellan det som rätt är, och det man egentligen vill... Medan de står där och funderar över hur de skall göra, har de plötsligen (*poff*) ett änglajag sittandes på vänster axel och en djävulsdito på höger axel. Änglajaget förmanar till ackompanjemang av ljuva harptoner, djävulsjaget är lite mera rock-n-roll och tycker "äh, ät du blåbärspajen, vikten kan vi sörja över imorgon..." typ.
Så här står jag. Mitt änglajag säger:
- Hrrmmm... och om det var du då, och någon hade placerat en kall tallrik borschtsoppa framför dig... varsågod, frukosten är serverad. Och jo, just det, din hostmedicin finns i blandad där. Vilket skulle du välja? Att gå ifrån besviken och hungrig, eller att äta upp som den masochist du faktiskt inte är?
och djävulsjaget säger:
- Men ge dig. Det är inte kall borschtsoppa du serverar kissen. Det är tonfisk. Hon har ätit tonfisk förut (tror jag) med god aptit. (Eller?) Och inte brukar du värma hennes mat heller?! Vad är detta för löjligheter?! Klart hon ska äta upp! Och medicinen finfördelade du med mortel! Den känner hon inte av!
Nej... men katten går hungrig och ser på mig med sörjande blick. Du älskar mig inte längre. Tonfisk serverar du mig... ack-ack-ack. Och till saken hör, att jag inte har någon annan kattmatsburk som jag skulle kunna öppna till henne, och att mannen i mitt liv har kört iväg med båda bilarna,så inte kan jag kila iväg till affären och inhandla något icketonfisk-haltigt heller. Lite Kafka-artat är det faktiskt.
Så nu ska vi lyssna till Mozarts Reqviem, kissen och jag, med likadana allvarligt bekymrade miner. Och så kan vi titta på varandra lite då och då, och sucka över livets elände.
"Livet är hårt, sa bonden.
Grymt, sa grisen."

... Päivi

Familjebild

45811-1


Välkomna!

Hej alla, vänner och okända!

Nu har jag också Tagit Steget, dvs skaffat mig en dagbok på nätet!

Det finns så mycket som händer i dessa dagar, så det känns bra att kunna ventilera sina tankar mera öppet. I stället för att skriva 10 mail på svenska och 14 på finska, skriver man ett dagboksinlägg - och de som kan tänkas vara intresserade läser. Inget "måste svara på mail" - press på någon, och jag får fritt utrymme för att skriva! Perfekt, tycker jag!

För eventuella okända tar vi lite bakgrundsinfo:

Jag är en mammaledig grundskollärare. Jag har hunnit jobba sex år som lärare. Sonen, den Söta, är 7,5 månader. Katten heter Grimalkin. Maken kommer att refereras till som "mannen i mitt liv". I alla fall tills han hunnit säga sitt om namn i offentligheten. Sonen går under benämning Bebis Billing. Jag har en misstanke om att den här bloggen kommer att handla en del om Bebis Billing...

Idag har det hänt följande/spännande:


Katten har mask. Och eftersom katten och pojken delar golvutrymme blev det besök i Stora Staden Kungsbacka, för att införskaffa medicin till kissen. Tips om hur jag skall få detet att svälja tabletter lika stora som halva mitt lillfinger emottages tacksamt. Jag har för mig att jag malde ner en i leverpastej förra gången - men det fungerade exakt en gång. Sedan var hon misstänksam emot leverpastej i ett halvår.
Nu började jag med att väga henne. 6,5 kilo katt. Det betyder cirkus en tablett. Hoppfullt malde jag ner denna i leverpastej. Hon kanske har hunnit glömma nu? (Fast innerst inne vet jag ju att hon aldrig glömmer något överhuvudtaget...) Efter att Kissen gett sin tallrik en sömnig/uttråkad titt: (hur menar du? Ska jag äta detta, menar du?) lade jag till lite tonfisk till maten, och rörde om omsorgsfullt. Serverar katten med glada utrop och uppmuntrande miner. Man ska inte ge sig efter första nejet. Sniff, sniff och gäsp, gäsp. Det blir inget.
Suck. Jag får väl göra som i serietidningarna. På med vinteroverall, skidhandskar, katt i famnen, bända upp käkar och sedan leta efter utspottad tablett från under soffan. Det är till att beställa underhållning till sig själv för näst kommande tre dagar.
Nu vaknar Bebis Billing, jag får återkomma vid tillfälle. (Eventuella nyfikna, som vill beundra Sötsaken i Bild, hänvisas till
www.backalyckans.hemsida.net)


:) Päivi

P.S. Det blev mest katt den här gången, men mormor/farmor andra fanklubb-medlemmar kan trösta sig med att det är inte var dag som Grimalkin förser mig med den här sortens action. D.S.





Nyare inlägg