Mera om rädsla och tro
Jag lovar, det ska inte bli en religiös blogg, men jag kan inte gå och tänka allt det här utan att få ner det på pränt; försöker jag, så går jag väl åt, eller spricker, eller något, så ni får stå ut med mer resonerande omkring religionen:
Våra världsreligioner utgår ifrån att vi är separerade ifrån Gud. Han är Gud och vi är små människor. Han ger oss två valmöjligheter, och, observera, valet står oss helt fritt: antingen väljer vi den goda vägen, lever kärleksfullt och ansvarsfullt och hamnar i himmelriket efter vår död. Eller så struntar vi i alltihopa, lever som vi känner för, gör vad vi vill, beter oss som grisar, och hamnar i helvetet. Men vad är det för frivilligt med de båda valen? Vad är det för ”valmöjligheter”? Det är ju hot, rakt av. Gör som jag säger. Annars…
Det är exakt samma sak som om jag skulle säga till min son: ”älskling, naturligtvis får du själv välja. Antingen gör du som vi, dina föräldrar varmt rekommenderar – observera, ingen tvingar dig. Då får du bo här i huset med oss, där det är varmt och skönt och trevligt. Eller så struntar du i vad vi vill, gör precis som du själv känner för, men tyvärr, förstår du, då får du inte bo i huset. Då får du bo där nere i jordkällaren”…
Vad är det för frivilligt med de valalternativen? Och varför, framför allt, varför skulle jag skicka min son, som jag älskar mer än någonting annat, till en kall jordkällare? Det spelar ju ingen roll vad han gör – ledsen kan jag bli, förtvivlad kan jag bli, arg kan jag bli, men inte slutar jag älska honom. Aldrig slutar jag älska honom. Och aldrig svarar jag på ett oacceptabelt beteende med Förvisning För Alltid. Om jag är kapabel till detta, hur är det då möjligt att Gud inte skulle klara av det? Smaka på det. Förvisning För Alltid.
Vad skulle Gud ha haft för syfte med ”ett helvete”? Vad ska han med den till? Om ett helvete skall ha ett syfte, utgår man ifrån illusionen, att vi är separerade ifrån Gud. Skilda ifrån honom. Inte en del av Gud, oskiljbara ifrån honom. ”Gud skapade människan till sin avbild.” Du och jag vi är en del av honom. Allt och alla är en del av honom/henne/Detet. Det finns inget som är separerat ifrån honom. Så vem ska han skicka till detta helvete? Sig själv? Om vi är alla en del av honom, och han skickar vissa valda delar av sig själv till helvetet, betyder det ju att en del av Gud förvisas för alltid till helvetet av Gud. Vad vinner han på det? Vad skulle det ha för högre syfte?
Om vi däremot går på separerade-ifrån – linjen, ett tag, så blir det ju ytterst logiskt: vi kan, med våra handlingar, såra Gud. Vi är kapabla att skada Gud, alltså förvisar han oss ifrån sig. Och det kan han göra, i och med att vi inte är en del av honom, och aldrig har varit. Illusionen är snygg. Och den fungerar, bevisligen…
(Alternativt ingriper Gud inte i våra aktiva val, i vår högst bevakade lilla sandlåda, just för att ge oss fria val. Men på varje vår fråga: hur ska vi göra för att komma i mål, svarar han, med samma outtröttliga svar… vi lyssnar bara inte.)
Ja, jag tror att alla vägar leder till honom, för de kan inte göra något annat. Det finns inget annat. Sedan är det upp till oss vilken väg vi tar. Den svåra, långa, jobbiga, med massvis med uppförsbackar, som tar all världens tid att komma fram längs. Eller motorvägen…
Så då spelar det ingen roll? Vi kan bete oss som grisar, och komma till Gud ändå? Saken är den, att det finns ingen annanstans att ta vägen. Men visst, vi kan göra det jobbig för oss. Vi kan göra det riktigt jobbigt för oss, och skapa oss ett helvete på jorden, medan vi går omkring och inbillar oss att illusionen om separationen är sanningen. Vi kan skada varandra, och vi kan lida. Eller så väljer vi aktivt något annat.
Men släpp rädslan. Jag vägrar att tro att det finns ett helvete. Den har nämligen inget syfte. Ingen, som är kapabel till villkorslös kärlek dömer. Ingen, som är kapabel till villkorslös kärlek ställer krav på vilken väg du tar, på din väg mot målet. (Inte ens om du vandrar i rakt motsatt riktning… i hans ögon har du nu bara valt en riktigt lång väg.) Jag tror att Gud är kärlek. Inte krav, dom och hot.
Låt oss styra dem med rädsla...
Jag tänkte mig att vi skulle snacka lite om religion, du och jag. Jag tror nämligen att det behövs. Vi har på den här planeten alldeles tillräckligt länge ägnat oss åt att tro på religioner som är rädslo-baserade, och det har, som alla med ögon vet, lett till ett Kaos utan dess like.
På största allvar tror de flesta på den här planeten på någon slags Gud, som ägnar sig åt ”du skall tro på mig och älska mig – annars” – verksamhet. Samtidigt hävdar de flesta världsreligioner, att Gud är ändlös och villkorslös kärlek. Och jag får inte den ekvationen att gå ihop. Låt oss ta några exempel från vår egen religiösa bakgård:
Första moseboken, kap.22:
Gud sätter Abraham på prov
”En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: - Abraham! – Här är jag, svarade han. Gud sade: - Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Och Abraham lunkar snällt iväg med sin son, ved, eld och en kniv. Han staplar upp veden, binder Isak, och lägger honom på veden. I sista minuten skrider Gud emellan.
Om detta skulle ha utspelat sig i moderna i tider, så skulle det kunnat se ut så här:
Gud talar till sin trogne tjänare, och ber honom offra sin son till sig själv. Istället för att skrika till Guden ”förbaskade sociopat, hör aldrig mera av dig”, åker Abraham iväg med sin son till någon campingplats där man får grilla, samlar in ved, binder sonen, och förbereder sig.
Och jag kan inte låta bli att fråga mig själv:
Är detta ett exempel på villkorslös kärlek? Från Guds sida? Vad för slags sjuk hjärna krävs det att överhuvudtaget komma på sådana här ”prov”? Och vem skulle lyda dem? Skulle min Gud uppenbara sig för mig och be mig göra något liknande så skulle den Guden få veta exakt vad jag anser om den sortens ”kärlek” under den sortens ”villkor”.
Tyvärr är detta inte det enda exemplet från just gamla testamentet, där liknande vidrigheter utspelar sig rätt så ofta. Vad sägs om femte moseboken, kapitel 28:15?
”Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:
”Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.
Förbannelse över dina korgar och dina baktråg. Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm.”
”Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.
Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning.
Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats. Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn.”
”Herren skall slå dig med Egyptens bölder och med svulster, skabb och klåda, så att du aldrig kan botas. Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och skräck. Mitt på dagen skall du famla dig fram som en blind i mörker. Du skall inte lyckas med något utan ständigt förtryckas och utnyttjas, och ingen skall hjälpa dig.”
”Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra. Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad. Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se. Herren skall slå dig med elakartade och obotliga bölder på knän och lår, ja, från huvud till fot.”
”Får du söner och döttrar förlorar du dem, ty de förs bort i fångenskap.” ”Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig.”
Villkorslös kärlek? Jajamän. I stil med ”jag älskar dig jättemycket bara du gör som jag säger.”
Vi behöver en ny Gud. Den gamla fungerar inte så bra. Inte i någon religion, skulle jag våga påstå. Kan vi inte tillsammans komma överrens om, att vi är fullständigt färdiga med Gudar som säger att det är helt okej att döda grannarna, därför att de kallar Guden vid ett annat namn, att vi är helt färdiga med Gudar som ställer villkor till sin villkorslösa kärlek, vilka vi gör klokast i att följa, annars… Helt och hållet färdiga med alla rädslobaserade religioner, som dömer ut folk på grund av sexuell läggning/ kön/eller för att de är barn? (Fram till sextiotalet menade den katolska kyrkan att bebisar som dog innan de hann gå igenom dopet inte alls hamnade hos Guden med den villkorslösa kärleken, utan de hamnade i Limbo. Ett slags grått ingenmansland där de fick vandra i cirklar och gråta efter mamma/Gud/någon i all evighet. Ytterligare ett jättefint exempel på villkorslös kärlek, tycker jag.)
Är vi inte en gång för alla färdiga med en Gud som menar att vi hamnar i helvetet (vilket helvete?) om vi äter fisk på fredagar (hoppsan, det reviderades visst också bort under just 60-talet…), eller ifall vi råkar av misstag dö utan att vi har biktat oss.
Färdiga med en Gud, som menar, att jag skulle vara glad och nöjd i himmelen, medan min fullständigt ateistiska väninna (som jag tycker väldigt mycket om) skickas till helvetet där det är gråt och tandagnisslan och allmän Sorgedag året om. Färdiga med en Gud som menar att vissa av oss kommer att räddas, medan andra får skylla sig själva – de ville ju födas i Borneos djungler, där de aldrig hört talas om Guden som älskar dem så högt…
Färdiga med en Gud, som skickar sin son till att torteras till döds på det grymmaste viset för att vi människor är så dumma mot varandra, går inte sonen med på detta godkänner han inte oss, minsann, fast det är han själv som hittat på ”reglerna”, därmed också detta med sonen…
Om jag kan säga till min son ”älskling, det gör inget, det var bara en blomkruka”, varför skulle då inte Gud klara av detta med att förlåta? Jag tror det inte. Vi behöver en ny Gud. Vi behöver en ny Gudsuppfattning, vi behöver ett nytt 60-tal, där vi reviderar bort en del gammalt, unket, stinkande, och ersätter detta med villkorslös kärlek. Och sedan kanske vi slutar slå varandra i huvudet med diverse tegelstenar…
Vad säger ni? För vidare läsning rekommenderas Neale Donald Walsch; s trilogi ”samtal med Gud.” Och eget sunt förnuft.
Att välja rätt
Det var en gång ett land där alla människorna var blinda. Det föddes inga barn med någon som helst synförmåga, men däremot massvis med barn som hade totalt gehör. Snart började man anse att musikalitet var ett självklart faktum som alla var välsignade med. Föddes det något tondövt barn ansåg man att det var onormalt, och synd om barnet.
Granne med de blindas land låg de dövas land. Där fanns inga blinda människor överhuvudtaget. I själva verket hade de flesta helt perfekt syn, och glasögon var ovanliga. De flesta barnen i de dövas land lärde sig måla och rita mycket tidigt, och konstnärlighet sågs som något mycket alldagligt. Människorna i de dövas land förstod inte riktigt vad grannarna menade med ”musik”, lika lite som människorna i de blindas land begrep sig på ”tavlor” eller ”utsiktsplatser”. Men annars kom de väl överrens med varandra, även om nu de blinda ansåg de döva vara aningen underliga, och vice versa.
En dag hände det, att en blind flicka blev förälskad i en döv pojke. Pojken blev med tiden precis lika förälskad i flickan, och de bestämde sig för att gifta sig. Om något år föddes deras första och enda barn. Barnet, en välskapt flicka, hade ärvt hörseln från sin mamma och synen från sin far. Det oerhörda hade hänt. Här fanns nu en liten person som kunde både se och höra.
Med åren lärde sig flickan uppskatta både musik och måleri. Hon älskade båda konsterna lika mycket, och skulle absolut inte kunnat placera det ena före det andra. Både musik och vackra tavlor var en del av henne lika själklart som synen och hörseln.
Tyvärr förstod inte hennes omgivning detta särskilt väl. Hennes föräldrar hade valt att bo i de dövas land. Flickan hade ingen förutom mamman som kunde dela hennes förtjusning över musik. Hon kände sig emellanåt utanför och oförstådd. De döva var inte heller ett dugg intresserade av hennes ovanliga talang. Ingen ville ge henne några möjligheter att utveckla båda sina förmågor – alla utgick ifrån att hon enbart skulle lära sig Konsten Att Se. Att hon även kunde höra var ointressant.
Lika illa var det under semestrarna i pappans hemland. De blinda såg flickan som en kuriositet – hon kunde ju höra alldeles utmärkt, precis som alla andra – men att det eventuellt kunde vara en resurs för landet med en person som alldeles utmärkt väl skulle kunna tänka sig att bosätta sig i deras land som vuxen – och som både kunde se och höra – var det ingen som tänkte på.
I skolan var det lite bättre. Det fanns en liten grupp invandrade hörande barn i hennes skola – så hon fick gå vissa timmar i deras klass. På så vis fick hon en del av undervisningen på teckenspråk, och en del av undervisningen med talat språk. I gymnasiet kunde hon – om hon ville – ta extra lektioner i musik – och därmed få betyg även i det ämnet. Universitetet hade en del kurser också. Helt hopplöst var det alltså inte.
Så småningom fyllde flickan 18 år, och blev myndig. Nu skulle hon bestämma sig, hette det. Vilket av de båda förmågorna skulle hon jobba med, vilket skulle hon satsa på? Vilket medborgarskap skulle hon välja? Förtvivlad försökte flickan förklara att hon varken kunde eller ville välja. Hon var både en seende och en hörande person. Hon kunde inte välja bort det ena till förmån av det andra. Hon ville arbeta med något där hon kunde använda sig av båda sina förmågor. Hon ville ha dubbel medborgarskap – för det var ju vad hon var. Både och. Inte antingen eller. Otänkbart. Otänkbart. ”Var nu god och välj, lilla fröken”, var budskapet. Flickan vägrade. Hon hade samma medborgarskap som sin mamma, vilket var naturligtvis totalt oanvändbart, då familjen hade bestämt sig för att bo i pappans land. Om hon ville bli medborgare i de dövas land, skulle hon tyvärr vara tvungen att avsäga sig hörseln helt och hållet. Åren gick. Flickan levde sitt liv, myndig och omyndig. Med och utanför. Utan och med rösträtt. Så småningom vande hon sig vid att inte ha något att säga till om i landet hon bodde i. Tiderna blev kärvare i båda länderna. Med sorg i hjärtat såg flickan hur musikundervisningen lades ner i de dövas land.
Med ojämna mellanrum hände ändå detta mirakulösa; det föddes ett barn med båda förmågorna, men de var allt för få, och deras ovanliga kunskaper ignorerades alldeles. De flesta av dessa barn växte upp med uppfattningen att den andra förmågan var värdelös. Om barnet växte upp i de dövas land, koncentrerade han sig på att utveckla synen, och tvärtom. Barn, som kämpade mot strömmen, och höll envist fast vid båda förmågorna var sällsamma. Samhället uppmuntrade dem inte.
Så en dag hände det mirakulösa: NU hade de Dövas och de Blindas länder kommit överrens om att det gick visst för sig att både se och höra. Man kunde och fick vara dubbel. Flickans glädje visste inga gränser. Nu skulle hon äntligen, efter 30 levda år, få dubbel medborgarskap, äntligen skulle hon myndigförklaras, äntligen skulle hon få vara med fullt ut i landet hon hade valt att bo i. Det ryktades även om att de Dövas land skulle erkänna sin lilla hörande minoritet. Skulle man nu återinföra musikundervisningen i skolorna för de hörande barnen, skulle det åter bli möjligt att välja ett musikdagis till barnen, skulle man kunna studera musik vid universitetet, precis som då när flickan var liten? Allt detta hade ju funnits i landet innan de hörande erkändes som en existerande minoritetsbefolkning? Men nej, där gick tyvärr gränsen. Att på pappret erkänna minoriteten gick så bra, att göra det möjligt för de hörande barnen att utveckla och behålla sina förmågor var fortfarande otänkbart. De döva såg fortfarande inte hörseln som någon tillgång – lika lite som de blinda ansåg det som någon tillgång att ha seende barn.
Men kanske en dag, tänkte flickan, skulle de båda länderna inse vilken resurs och rikedom de hade i sina händer. Hade hon nu väntat i trettio år på möjligheten att bli erkänd i båda länderna, kunde det ju tänkas att hennes barnbarn kanske möjligen kunde välkomnas av samhället som den resurs och rikedom de skulle kunna vara. Om nu barnen och barnbarnen fortfarande hade intresse av att förvalta sitt arv. Det troliga var ju tyvärr, att samhället skulle döda all lust och upptäckarglädje hos sina ickeönskade multipla barn, långt innan barnen hann inse vilken rikedom de hade fått av sina föräldrar, som hade varit precis lika oönskade de.
Jag har rätt och alla andra är jättedumma!
De fem matematiklärarna
Det här är en saga om fem olika länder, och deras Matematiklärare.
Det var en gång fem grannländer, i vilka alla var ute efter att lösa Det Stora Mysteriet. Att svaret på Den Stora Gåtan var Tio, det vara alla överrens om. Men hur bevisa detta? De fem Lärarna från de fem länderna hade varit oense om Metoden så länge någon kunde komma ihåg. Arga på varandra var de också. Var och en av de fem ansåg sig ha Den Rätta Metoden och när de andra fyra inte höll med, steg ilskan hos alla fem. Till slut kunde de träffas enbart en gång om året, för att alls diskutera frågan. Människorna i de fem länderna hade sedan länge slutat upp med att besöka sina grannländer. Man höll sig till sitt land, och sina likasinnade. Hur de andra i de andra länderna tänkte, om de nu tänkte alls, hade man slutat intressera sig för. Ett kallt Krig härskade.
De årliga mötena mellan de fem lärarna brukade gå till ungefär så här:
Läraren från Mellanlandet är äldst. Han öppnar mötet med att säga:
– Jag har försökt tålmodigt år efter år, att få er andra Inse Sanningen. Ni vägrar att lyssna. Trots att mitt tålamod är på upphällningen, säger jag det en gång till: matematikerna i mitt land har räknat, och dubbelkollat, provat med exempel, och genomfört i verkligheten. Bortom allt tvivel kan vi konstatera, att ett plus nio är tio.
Då säger Läraren från Längst Ut till Höger-landet:
– Det är beundransvärt, och ni är säkert inne på rätt väg, men framme är ni ännu inte. Hos oss har matematikerna bevisat för länge sedan att två plus åtta är tio. Inget talar för att de inte skulle ha rätt.
Nu reser sig läraren från landet Längst ut till Vänster, högröd i ansiktet:
– Det där är att håna sanningen och att förvränga fakta. Tre plus sju är tio. Allt annat är helt uteslutet.
Läraren från landet Allra Högst Upp ler tålmodigt, och säger med en mild röst:
– En dag kommer människorna i även era länder hitta Metoden. Fyra plus sex är tio.
Den sista Läraren, från landet Allra Längs Ner avslutar mötet med att säga:
– Mötet har som vanligt varit ett totalt slöseri med min tid. Ni har fortfarande inte tittat på det mest uppenbara beviset, nämligen era båda händer. Fem plus fem är tio.
De årliga mötena avslutades på samma traditionsenliga vis varje år: alla fem åkte hem till sina respektive länder och meddelade folket, att fientligheterna med de andra länderna fortsätter, tills de andra envisa åsnorna lär sig räkna ordentligt.
Det finns bara en sanning, ett sätt att komma fram till den, och ett sätt att räkna rätt, banne mig.