billing

Har ni märkt att i och med att nya generationer blir OS-mogna får vi hela tiden nya spännande idrottsgrenar att följa i de allt mer specialiserade OS-tävlingarna? Vi har unga män och kvinnor som tävlar i grenar sådana som snowboard, och curling, och så såg jag något här om dagen där man skulle åka med snowboard längs en jättelång och kurvig isbana, och så göra trix. Eller så skulle de inte alls göra trix utan bara vara snabba. Fast en del gjorde trix i alla fall… Men min favoritsport lyser fortfarande med sin frånvaro, fast den har haft chansen att bli medtagen i åtminstone tio år. Därför tänker jag nu ägna en stund av min högst ordinära onsdagskväll till att dela ut lite medaljer i den splitternya grenen ”Irriterande Mobiltelefoni”. Grenen är svår, och ibland knepig att bedöma, men jag har ändå lyckats kora ut tre medaljörer. Poäng utdelas för 1) signalmelodi, 2) röststyrka, samt 3) uthållighet.

Vår bronsmedaljör är en äldre dam ombord på tåget som trafikerar mellan Helsinki-Joensuu. Tidpunkten är väl utvald: tio i sju på morgonen. De flesta passagerare småsover i sina säten. Nu får medaljkandidaten ett samtal. Som ringsignal har mormodern låtit någon av sina barnbarn spela in temamelodin till stjärnornas krig. Den får vi höra nu i sin helhet som en vackert irriterande bliip-melodi spelad med en snuvig låtsastrombon medan tanten letar i vild hysteri efter den ringande tingesten.

Stilpoäng: 6/10 Speciellt lade juryn märke till kandidatens oförmåga att ställa in volymen. Är det krig, så är det. Tyvärr tappar hon några poäng på att inte låta melodin gå i repris en sista gång när hon väl fått ut den ur väskan, som en fin avrundning på föreställningens intro.

Röststyrkan däremot, är riktigt imponerande:

– HÖR DU MAJ? JO -O, JAG ÄR PÅ TÅÅGET, SIR DU! GLASS TILL BARNBARNEN? MEN DET FINNS I FRYSEN, DU! JAA-A DÅ. JORDGUBBSGLASS. TRE LITER KÖPTE JAG. ELLER VAR DET KANSKE VANILJ? VA’ SADU? JOO-DÅ, JORDGUBBSGLASS! JORDGUBB… NEJ DÅ, INT’ STÖR DU MEJ, INTE. VA’ SADU? IFALL JA’ SOV? NE-EJ DÅ! JAG LÄSER TIIDNINGEN. HITTAR DU GLASSEN?

Här har vi en klockren 10/10. Precis på det här viset skall det gå till. Man påbörjar samtalet exakt på samma vis som man avslutar den. Ivrigt skrikandes. Extra plus i kanten ger vi för den utmärkta artikulationen, samt för den vackert knarrande savolax-dialketen, som vi har här försökt att avbilda så rättvist som möjligt är.

Vår bronsmedaljör sätter ribban högt: hon lyckades förlänga samtalet vid flertalet tillfällen, trots uppenbarliga och ihärdiga försök att avsluta det hela från den andre medspelaren, som tydligen hade drabbats av föreställningsnerver eller av smältande glass. Samtalet täckte gott och väl hela avståndet mellan Helsinki – Savonlinna. En riktig bragd, när man betänker, att resan i sin helhet är sex timmar lång, och Savonlinna är precis halvvägs. Dock måste vi dra av några poäng för outrot: en mycket tråkig och högst ordinär avstängning, när det finns möjligheter att underhålla medresenärerna ytterligare genom att exempelvis komma åt ringsignalknappen, som en härlig avrundning. 2/10

Vår silvermedaljör hittar vi mitt under liveföreställningen av ”Trollflöjten” sommaren 1997 – på Nyslotts Operafestival. Man kan nu tycka att en ringande mobiltelefon mitt under pågående föreställning är en gammal, uttjatad klassiker, som inte borde kvalificera någon till medaljplats överhuvudtaget. Men vår medtävlande hade hittat en helt ny och överraskande infallsvinkel som gav en härlig knorr på juryns irritation: det ringde inte alls i publiken, utan i orkesterdiket! Detta är att vara nyskapande, innovativ, och att ständigt leta efter nya, färska utmaningar! Visserligen var hela föreställningen mycket kort, och signalmelodin vanligt diskret, (när jag betänker vad vår bronsmedaljör skulle ha kunnat åstadkomma i samma skarpa läge med sin ringsignal, blir jag nästan lyrisk… stjärnornas krig som intro till Nattens Drottnings entré… jaja, man kan inte få allt) men överraskningsmomentet får sig extra stilpoäng: 9/10 0/10 10/10

Slutligen kommer vi då till vinnaren. Vår guldmedaljör är bosatt i Helsingfors. Att alla tre medaljörer kommer från ett och samma land, är inte alls förvånande – Finland har sedan start gått i spetsen av Irriterande Mobiltelefoni, samt Avancerad Mobilhysteri. Här finner vi allra flest mobiltelefoner/antal invånare. Den unge talangen upptäcktes en högst ordinär arbetsdagsmorgon, av min syster - också bosatt i Helsingfors. Talangscouten och den blivande världsmästaren står båda och väntar på bussen, han pratandes i sin handsfree. Fullt upptagen som han är på samtalet stiger han på bussen i djup koncentration – uppenbarligen lyssnar han nu på vad medspelaren i andra ändan har att säga. Genom hela bussresan fortsätter samtalet.

Samma scenario upprepas nu under nästföljande mornar exakt likadan. Den unge mannen står på busshållplatsen, och pratar i normal samtalston i sin handsfree. Fenomenet i sig är så vanligt förekommande att vi har full förståelse för min syster, som inte upptäckte följande små (men viktiga!) detaljer förrän veckor senare:

1)      Den unge mannen hade ingen handsfree. Eller någon mobiltelefon.

2)      Den andre parten som han pratade med, visade sig vara Gud.

Ringsignalen fick vi tyvärr aldrig höra... Därmed utdelas följande poäng: 0/10 10/10 (perfekt, i sammanhanget) 10/10

Och guldmedaljen utdelas därmed också till… alla reklamskapare som någonsin har övertygat sin kund om att skaffa sig handsfree! Applåder och visslingar, kära publik! Tack vare dem, kan vi numera omöjligtvis veta vem som pratar med gud, och vem som eventuellt inte har den direktlinjen inprogrammerad. Personligen kan jag tycka att det är lite smått oansvarigt, då vi numera de facto inte kan veta med säkerhet, om grannen på trottoaren är en vanlig handsfree skådespelare i full action, eller om det är en yxmördare, redo att släppa loss live. Det gör livet onekligen mycket mera intressant, det måste medges.

Nya, fräscha talanger upptäckes naturligen av våra talangscouter dagligen och timmeligen, men OS är ändå OS. Efter denna medaljutdelning återgår jag ändå tillbaka till mitt soffhörn. Mannen i mitt liv ropade nyss något om att Finland har tagit ytterligare guldmedaljer, förutom den jag precis delade ut. Det gäller att hålla sig a-jour.

Jag erkänner. Jag förstår inte vår enda fjärrkontroll. Den som mannen i mitt liv skaffade för att underlätta för sin icke-så-tekniska-fru. Det är så grymt detta. Först hade vi fyra stycken. Jag höll på att bli galen redan då. En fjärrkontroll till TV;n. En till digitalboxen. En till dvd-spelaren. En till videon. En till… eller det där kanske var redan fyra? Och så ska man veta i vilken ordning man ska starta dem, och alla olika fjärrkontroller har sin speciella morgon/eftermiddags/kvälls-humör: ”Nej. Fel finger. Du bara bluffar, du vill visst se programmet. Nu stänger jag av allt, din nörd.” Jag är övertygad om att de tänker själva.

Och så alla dessa knappar, som jag aldrig lärde mig begripa vad de var till för. Jag menar, lyssna på det här:

”mo, tu,we,th,fr,sa,su,day,night,prefer,evening,exit.” Alla alltså olika förkortningar som kommer i tur och ordning, under var sin knapp. För mig låter det som tyken kylskåpspoesi:

”Måndag, tisdag,onsdag,torsdag,fredag,lördag,sön-dag,natt,föredrar,kväll,ut.” Ja, vem gör inte det, men vad har det att göra med min fjärrkontroll? Eller vad sägs om detta: ”step slow”. Jaha. Där har vi en fjärrkontroll som har åsikter om hur jag rör mig i mitt eget vardagsrum. Eller det kanske är en varningstext?

Så där kunde vi hålla på. Tålmodigt försökte min man visa mig hur det hela fungerar. ”Du ska trycka där”. ”Men jag tryckte ju där!” ”Ja, men du tryckte på fel sätt/vände dig inte mot Mekka/det var molnigt ute då…” Välj din favorit. Eller vad sägs om följande scenario: ”Du sade att jag skulle trycka där, för att starta TV;n! Jag har tryckt där elva gånger nu, och det händer inget!” ”Ja, men det beror ju på att boxarna x y och z är igång. Vill du ha igång TV;n ska du först släcka box x. Sedan ska y-boxen vara på så här, och z-fjärren är då den som du ska starta TV;n med. Den där behöver du inte. Den använder du bara när du ska se på nyheterna klockan sex på kvällen. Fattar du?” Nej. Och jag är säker på att fjärrkontrollerna flinar åt mig.

Så kom då den Stora Dagen. Mannen i mitt liv kommer hem och ser kärleksfullt på en ny fjärrkontroll. Så glider hans blick över till mig, och minen blir genast lite mer mångfasetterad.

”Älskling…” säger han, och ser på mig med en min av blandad bön och huvudvärk. ”Det här är en fjärrkontroll som ska ersätta alla de andra, gamla. Istället för att du ska hålla reda på fyra olika, så har du nu bara en. Bra, va?” Det vet man aldrig. Jag tittar på nykomlingen med en mörk blick. En massa knappar har den. Och det står ingenting alls varken bredvid eller under dem. ”Överkurs,överkurs,” skriker genast alla mina varningssystem. ”Du förstår”, säger mannen, ”för att få igång den, måste man första vippa lite på den i riktning mot apparaterna.” Samtidigt gör han någon elegant knyck med höger hand (som jag vet redan nu att jag aldrig kommer att lära mig…), och genast belyses inforutan på den nya fjärren. Här står nu en massa saker, exempelvis: ”TV Canal Digital”, ”TV viasat”, ”programmera videon” ”programmera boxen”. Men den allra mest elementära funktionen lyser med sin frånvaro. Allra högst upp finns en stor silverglänsande knapp, och ovanpå den står det hjälpsamt nog ”off”. Hjärtat börjar nu genast slå lite snabbare samtidigt som magen hoppar till på ett icke så obekant sätt. ”Förr i världen”, säger jag och tittar bedjande på mannen, ”fanns det en knapp som var både av och på. Varför har den här bara en av-knapp? Var är på-knappen?”

”Jo, du förstår, älskling, det finns ingen sådan…” Ne-hej. Så då fanns det ytterligare en nivå av förnedring och djävulskap kvar att upptäcka. ”Vilken knapp du skall trycka på beror på vad du vill se på – om det kommer från den boxen, eller den…” Nu slocknar fjärrkontrollen i mannens hand, lite diskret. Säkert inte av en slump.

Så står jag då där, och saknar, saknar, saknar vår gamla stora svartvita dumburk som vi hade när jag var liten. Inga fjärrkontroller, inga konstigheter. Exakt en knapp att trycka på.

Jag slår vad om att ”på” funktionen fanns till vänster om infofönstret i förra veckan. Den här veckan finns den på höger sida. Nåväl, nåväl, säger jag i lättsam ton till TV;n. Det är ändå ett dåligt program. Jag kan ju alltid läsa en bok istället, säger jag, och motstår den mycket svåra frestelsen att kasta tingesten mot soporna och sprinta mot ”exit”. Tack och lov för dålig dagTV. Den kan man i alla fall missa med gott samvete…