Det regnar mera
Nu börjar man känna igen sin stad. Det regnar och regnar, och faktiskt så både välsignar och välkomnar jag detta. Drivorna som har stått manshöga (säger inte vilken av de båda männen som stått som måttsticka) börjar smälta lite smått och imorse hörde jag fågelkvitter innan bebiskvitter. Bara en sådan sak. Det kanske blir vår även i år.
För övrigt anser jag att vädergudarna här i norden är lite gammaldags. Fyra årstider är två för många, och tolv olika slags månader är väl att ta till överdrift. Tio plusgrader på midsommarafton och det samma på nyårsafton dög så bra för förfäderna, så då får det väl duga bra till yuppisarna också. Och barkbröd att tugga på mellan skurarna.
Jag förstår att förfäderna, som precis hade lämnat den dåvarande Vladivostok i samlad trupp, tyckte att det var osedvanligt varmt här och att klimatet var att föredra. Man ska ha något att jämföra med. Jag kan riktigt se hur gammelfarfarsfarfarsfarfarsfar tittar ner på oss och suckar ogillande: här har vi nu haft en fullständigt vanlig vinter – med snö sedan årsskiftet och några minusgrader – och genast ylar skymningspressen om SNÖKAOS, (det ligger några snöflingor på spårvagnsspåren – gud hjälpe oss nu kommer vi försent) och STORMEN, (inte Gudrun, utan den där som vätte ner asfalten med en halv centimeter blötsnö) alternativt VÄSTKUSTENS OVÄDER, (det har snöat en hel dag. Hurra.) med svarta krigsrubriker och jättelika bokstäver. Dramatik. Jag fattar inte vilka som köper de där tidningarna.
Själv har jag roat mig med insändarna i GP. Där har vi kunnat läsa om vissa pendeltåg som inte går alls under de arla morgontimmarna PÅ GRUND AV FORCE MAJOURE. Här är det läge att nicka allvarligt. Ni förstår, det var ju minusgrader ute. Force Majoure. Ibland undrar man vilken verklighet de som planerar trafiken lever i. Inte den samma som vi övriga, får man konstatera gång efter annan. Vidare har GP rapporterat för oss om sjukhus som ställer sig helt oförstående till maratonlånga akutmottagningsköer efter blixthalka på gatorna, ( tyvärr gäller inte utegångsförbud för alla som är tyngre än en vandrande pinne vid dylika tillställningar) om obefintlig snöröjning, (det är inte jag som är ansvarig, det är han, eller hon, eller de arbetslösa…) och annat smått och gott som fått i alla fall mig att undra om det hela handlar om Mauretanien som plötsligen drabbats av en snöstorm, eller verkligen landet Sverige.
Men nu är det roliga nästan över. Snön smälter i takt med att regnet ökar. Nästa obehagliga överraskning för trafikledningen blir att smältande snö har en otrevlig ovana att förvandlas till vatten. I det här fallet snackar vi om rätt så stora mängder vatten. Hallands län säger redan blubberiblubb som det är, läste jag i tidningen idag. Ut med hårtorkarna, gemene man och kvinna – Hallands sak är vår! (tack, Helena;) Så närmast har vi att se framemot de varvårliga nyhetsinslagen som består av olika par i övre medelåldern som kliar sig oförstående i nacken när deras hus spolas bort av vårfloden. Vem skulle ha kunnat tro det, när vi byggde huset tio centimeter ovanför en kraftigt rinnande älv? Käre Gud. Så det blev.
När jag börjar känna mig elak, är det dags att sätta punkt på bloggen. Men hav förtröstan, landet Sverige har för länge sedan utsetts till Asagudarnas alldeles egna live-dokusåpa (vi låter det regna i år igen, vad tror ni att de gör den här gången?), där vi alla har den stora äran att medverka. Direkt. Live. Varje dag. Glöm inte dina repliker! (För er som har glömt dem, kör vi här en snabb repris: ”Va?” ”Öhhh.” ”Nämen titta” och ”Ojdå.” Funkar i alla lägen.)
Slutligen lite reklam: nästa vecka flyr jag och bebisen det översvämmade fältet till Skåne, det blir säkert bättre. Ingen blogg i sikte då.
Att välja rätt
Det var en gång ett land där alla människorna var blinda. Det föddes inga barn med någon som helst synförmåga, men däremot massvis med barn som hade totalt gehör. Snart började man anse att musikalitet var ett självklart faktum som alla var välsignade med. Föddes det något tondövt barn ansåg man att det var onormalt, och synd om barnet.
Granne med de blindas land låg de dövas land. Där fanns inga blinda människor överhuvudtaget. I själva verket hade de flesta helt perfekt syn, och glasögon var ovanliga. De flesta barnen i de dövas land lärde sig måla och rita mycket tidigt, och konstnärlighet sågs som något mycket alldagligt. Människorna i de dövas land förstod inte riktigt vad grannarna menade med ”musik”, lika lite som människorna i de blindas land begrep sig på ”tavlor” eller ”utsiktsplatser”. Men annars kom de väl överrens med varandra, även om nu de blinda ansåg de döva vara aningen underliga, och vice versa.
En dag hände det, att en blind flicka blev förälskad i en döv pojke. Pojken blev med tiden precis lika förälskad i flickan, och de bestämde sig för att gifta sig. Om något år föddes deras första och enda barn. Barnet, en välskapt flicka, hade ärvt hörseln från sin mamma och synen från sin far. Det oerhörda hade hänt. Här fanns nu en liten person som kunde både se och höra.
Med åren lärde sig flickan uppskatta både musik och måleri. Hon älskade båda konsterna lika mycket, och skulle absolut inte kunnat placera det ena före det andra. Både musik och vackra tavlor var en del av henne lika själklart som synen och hörseln.
Tyvärr förstod inte hennes omgivning detta särskilt väl. Hennes föräldrar hade valt att bo i de dövas land. Flickan hade ingen förutom mamman som kunde dela hennes förtjusning över musik. Hon kände sig emellanåt utanför och oförstådd. De döva var inte heller ett dugg intresserade av hennes ovanliga talang. Ingen ville ge henne några möjligheter att utveckla båda sina förmågor – alla utgick ifrån att hon enbart skulle lära sig Konsten Att Se. Att hon även kunde höra var ointressant.
Lika illa var det under semestrarna i pappans hemland. De blinda såg flickan som en kuriositet – hon kunde ju höra alldeles utmärkt, precis som alla andra – men att det eventuellt kunde vara en resurs för landet med en person som alldeles utmärkt väl skulle kunna tänka sig att bosätta sig i deras land som vuxen – och som både kunde se och höra – var det ingen som tänkte på.
I skolan var det lite bättre. Det fanns en liten grupp invandrade hörande barn i hennes skola – så hon fick gå vissa timmar i deras klass. På så vis fick hon en del av undervisningen på teckenspråk, och en del av undervisningen med talat språk. I gymnasiet kunde hon – om hon ville – ta extra lektioner i musik – och därmed få betyg även i det ämnet. Universitetet hade en del kurser också. Helt hopplöst var det alltså inte.
Så småningom fyllde flickan 18 år, och blev myndig. Nu skulle hon bestämma sig, hette det. Vilket av de båda förmågorna skulle hon jobba med, vilket skulle hon satsa på? Vilket medborgarskap skulle hon välja? Förtvivlad försökte flickan förklara att hon varken kunde eller ville välja. Hon var både en seende och en hörande person. Hon kunde inte välja bort det ena till förmån av det andra. Hon ville arbeta med något där hon kunde använda sig av båda sina förmågor. Hon ville ha dubbel medborgarskap – för det var ju vad hon var. Både och. Inte antingen eller. Otänkbart. Otänkbart. ”Var nu god och välj, lilla fröken”, var budskapet. Flickan vägrade. Hon hade samma medborgarskap som sin mamma, vilket var naturligtvis totalt oanvändbart, då familjen hade bestämt sig för att bo i pappans land. Om hon ville bli medborgare i de dövas land, skulle hon tyvärr vara tvungen att avsäga sig hörseln helt och hållet. Åren gick. Flickan levde sitt liv, myndig och omyndig. Med och utanför. Utan och med rösträtt. Så småningom vande hon sig vid att inte ha något att säga till om i landet hon bodde i. Tiderna blev kärvare i båda länderna. Med sorg i hjärtat såg flickan hur musikundervisningen lades ner i de dövas land.
Med ojämna mellanrum hände ändå detta mirakulösa; det föddes ett barn med båda förmågorna, men de var allt för få, och deras ovanliga kunskaper ignorerades alldeles. De flesta av dessa barn växte upp med uppfattningen att den andra förmågan var värdelös. Om barnet växte upp i de dövas land, koncentrerade han sig på att utveckla synen, och tvärtom. Barn, som kämpade mot strömmen, och höll envist fast vid båda förmågorna var sällsamma. Samhället uppmuntrade dem inte.
Så en dag hände det mirakulösa: NU hade de Dövas och de Blindas länder kommit överrens om att det gick visst för sig att både se och höra. Man kunde och fick vara dubbel. Flickans glädje visste inga gränser. Nu skulle hon äntligen, efter 30 levda år, få dubbel medborgarskap, äntligen skulle hon myndigförklaras, äntligen skulle hon få vara med fullt ut i landet hon hade valt att bo i. Det ryktades även om att de Dövas land skulle erkänna sin lilla hörande minoritet. Skulle man nu återinföra musikundervisningen i skolorna för de hörande barnen, skulle det åter bli möjligt att välja ett musikdagis till barnen, skulle man kunna studera musik vid universitetet, precis som då när flickan var liten? Allt detta hade ju funnits i landet innan de hörande erkändes som en existerande minoritetsbefolkning? Men nej, där gick tyvärr gränsen. Att på pappret erkänna minoriteten gick så bra, att göra det möjligt för de hörande barnen att utveckla och behålla sina förmågor var fortfarande otänkbart. De döva såg fortfarande inte hörseln som någon tillgång – lika lite som de blinda ansåg det som någon tillgång att ha seende barn.
Men kanske en dag, tänkte flickan, skulle de båda länderna inse vilken resurs och rikedom de hade i sina händer. Hade hon nu väntat i trettio år på möjligheten att bli erkänd i båda länderna, kunde det ju tänkas att hennes barnbarn kanske möjligen kunde välkomnas av samhället som den resurs och rikedom de skulle kunna vara. Om nu barnen och barnbarnen fortfarande hade intresse av att förvalta sitt arv. Det troliga var ju tyvärr, att samhället skulle döda all lust och upptäckarglädje hos sina ickeönskade multipla barn, långt innan barnen hann inse vilken rikedom de hade fått av sina föräldrar, som hade varit precis lika oönskade de.
Miss Bruk
Den här veckans blogg skall nu vara så mycket seriösare. Vi ska försöka att inte skratta allt för mycket. Anta din allvarliga min, sätt dig med rakare rygg. Nu börjar vi:
Choklad. Det talas om alkoholism, sockerberoende, nikotinister, och alla möjliga sorters beroende, men väldigt sällan möter du någon som öppet medger detta: jag är beroende av choklad. Man ska föregå med gott exempel. Så jag börjar. ”Hej, jag heter Päivi, jag kakaoberoende.” Eller kanske Fazer-Marabouholist?
Som med allt annat missbruk handlar det om ett begär. Måste ha. Nu. Hjärnan vägrar att acceptera ett nej, och du har små chokladrutor dansandes framför ögonen tills du har gett efter. Du skulle kunna tänka dig att börja dagen med en dos choklad, om inte det var för att du är vuxen, gift, inte gravid, inte har mens, och din man skulle stirra konstigt på dig. (Man kan ju alltid maskera beroendet som en kopp varm choklad, eller kanske en kopp chokladmint-té.)
Du vet hur mycket du äter dagligen. 25 gram är min dos. Du vet när det är dags för en vit vecka. (Och vita veckor är inga roliga veckor. Gud hjälpe för det där första tre dagarna.) Och slutligen; du gömmer undan din choklad, så att maken/katten – vilket det nu är – (vilka båda du har invigt i ditt missbruk) inte ska äta upp den…
Kan man äta för mycket choklad? Jag vet inte. Jag har ingen spärr. Jag skulle kunna sluka hela paketet/asken/bönodlingen om inte det bodde en Röst Av Anständighet (misstänkt likt mamma) inom mig som säger: NU räcker det. (Det gör det inte alls. Faktiskt.) Jag kan äta mycket mer. Utan problem. Men gör det inte.
Ibland har jag lekt med tanken: ”vad skulle hända om jag under loppet av en dag lät mig äta så mycket choklad som jag någonsin ville? Skulle jag
a) bli illamående?
b) till slut möta någon slags spärr?
c) gå upp tio kilo i vikt?
d) bli magsjuk och hamna på intensiven?
Eller
e) allt det ovannämnda?
Det är den där sista frågeställningen som slutligen brukar leda mig ifrån chokladhyllan.
För att försöka utöva någon slags kontroll över Begäret har jag bosatt mig i skogen. Här finns inga kiosker, inga livsmedelsaffärer, inga pizzerior med godishyllor. Allt sådant befinner sig på behörigt avstånd. Man ska vara bra desperat för att åka iväg med bilen för att inhandla choklad, så därför behöver jag kämpa med Behovet bara när jag handlar. Alla affärsinnehavarna här omkring är införstådda med min situation. Därför har de medvetet placerat all choklad – övrig godis struntar jag i – precis vid kassan och anställt en 14-åring, som inte vet hur man slår in kortköp i kassaapparaten. Övriga kassor gapar tomma. Det ska ta tid att komma fram till kassan, och frestelsen skall vara svår, har de tänkt sig.
Mitt motdrag i det här Kalla Kriget är att Alltid Handla Med Son. Precis det som jag lovade mig själv innan jag fick barn att jag inte skulle göra. Men nu är han inte i trotsåldern än, men kan alldeles utmärkt bli uttråkad i kundvagnen – så att jag har annat att göra vid kassorna än att titta på alla olika former av choklad som man kan tillverka av kakaobönorna. Jag är fullt upptagen med att rota fram antingen Leksak eller Katastrofbanan ur skötväskan, och hinner därmed inte titta på vad som finns precis under näsan på mig om jag bara sträcker ut handen lite-lite. Stolt kan jag konstatera att jag oftast inte faller för dessa vid-kassan-frestelser. Aldrig, faktiskt. Mitt missbruk är mer raffinerat än så. Det vet affärsinnehavarna.
Nästa lömska drag från deras sida var att börja samarbeta. Vad gör det om min favoritchoklad är Fazers-blå, om den bara säljs i Finland? Inte särskilt mycket. Jag kommer åt mitt hjärtanskär på Finlandsbåten, eller i själva landet. I Sverige säljs inte giftet, haha. Trodde jag. Tills jag en dag för ett par år sedan upptäckte en välbekant färg bland chokladkakorna i min egen favoritaffär. De jäklarna hade använt sig av avancerat spioneri och fått reda på min svaga punkt, min akilleshäl. Fazer och Marabou hade lömskt nog förenat sig, och nu går det alldeles utmärkt väl att inhandla finsk choklad även i Sverige. Halleluja. Lite svårare då, livet.
Numera har vi etablerat någon slags terrorbalans, ICA och jag. Jag åker inte in mer än en gång/vecka, och de har tillfredställelsen att se mig köpa en chokladkaka under veckobesöket. Så får den chokladkakan räcka tills nästa lördag. En rad/dag med kvällsteet, lyder överenskommelsen. Vidare står det i avtalet att all form av mental terror i form av reklam är strikt förbjudet – så det är därför ni aldrig ser någon reklam för nämnda choklad. Inte heller några köp två, betala för en - lömskheter. I min del av avtalet står det att jag skall rekommendera denna choklad och ingen annan så fort tillfälle ges. Den är god. Och jag är fast. ”Hej, jag heter Päivi, jag är kakaoberoende.” Vart ringer man?
Numera har vi etablerat någon slags terrorbalans, ICA och jag. Jag åker inte in mer än en gång/vecka, och de har tillfredställelsen att se mig köpa en chokladkaka under veckobesöket. Så får den chokladkakan räcka tills nästa lördag. En rad/dag med kvällsteet, lyder överenskommelsen. Vidare står det i avtalet att all form av mental terror i form av reklam är strikt förbjudet – så det är därför ni aldrig ser någon reklam för nämnda choklad. Inte heller några köp två, betala för en - lömskheter. I min del av avtalet står det att jag skall rekommendera denna choklad och ingen annan så fort tillfälle ges. Den är god. Och jag är fast. ”Hej, jag heter Päivi, jag är kakaoberoende.” Vart ringer man?
Lördag hela veckan
Så är det då dags igen. Våren närmar sig och schlageruttagningarna är i full gång. Jag har nu läst så många recensenter ondgöra sig över hur dåligt, smaklöst, och hopplöst ute hela programmet är, så nu tänkte jag gå mot strömmen, och tvärtom, ösa lite beröm över spektaklet: tidningsrecensenterna och de andra med de sura minerna har totalt missuppfattat. Detta är underhållning på hög nivå. Visserligen inte riktigt så som SVT hade tänkt sig, men vaddå…
Vi börjar med en klassiker: melodifestival. De flesta av våra kära låtskrivare har totalt missuppfattat uppgiften: man skulle alltså skapa (minst) två (2) olika melodislingor: en till versen. Och ytterligare en till refrängen. Att upprepa samma ord (eller två) med hjälp av två toner är lite väl minimalistiskt för att jag skall klassificera det hela inom ramarna av ordet ”melodi”. Därmed åker genast alla artister vars låtar består av orden ”Eh” och ”Yo”, genast ut ur tävlingen med varma applåder för viljan och andan. Men kom ihåg att det faktiskt inte är deras fel om nu melodistackaren inte innehåller fler toner än två, eller texten fler stavelser än fyra. Utbildning, du kompositör? ”Jag spelade mig igenom ”Arons pianoskola, bok ett”, när jag var sju.” Man ska skratta minst en gång varje dag. Det börjar med andra ord, riktigt fint.
Så kommer vi till själva pudelns kärna, nämligen tonartsval. Det var inte ”allsång på skansen” kompositörerna skulle ha i tankarna, utan möjligen den enskilda artistens förmåga samt vana. De spar inte på krutet det minsta lilla, kompositörerna, programskaparna. Javisst blir det både intressant och underhållande att höra en altstackare försöka sig på toner ovanför tvåstrukna C, eller varför inte en tenor som har placerats någonstans långt nedanför sin egen ambitus därför att ”elgitarrerna låter så mycket coolare ifall man spelar låten i E-dur.” Men någon vinnarlåt lär vi inte få. I Europa.
Sadisterna däremot borde göra vågen. Det gör ont på riktigt att försöka nå toner man seriöst inte har. Påminner mig om en scen från tiden på musikhögskolan: för att vi ska komma ihåg hur det är att vara nybörjare ombeds vi att byta instrument sinsemellan. Pianisten får en saxofon. Saxofonisten en harpa. Trummisen sätter sig bakom pianot. Och så skall vi spela ”lille katt.” Enormt stolta är vi när vi äntligen, äntligen hittat gemensam tonart, och piper fram melodin, efter tio minuters övande, och låter som en rostig tekanna. Och just då kommer det in ett gäng förstaklassare som är på studiebesök på musikhögskolan… ”De låter ju som oss!” Det är dessa som röstar. Remember. Men om tonartsvalen gjorts för att den röstande publiken skall ha en så hög igenkänningsfaktor som möjligt, vet jag inte riktigt…
Och jo, jag är nog så gammaldags/glupsk att jag anser att en låt bör innehålla både vers och refräng. Det räcker liksom inte med antingen-eller. Det blir lätt lite kissenödigt som Arne Anka säger, att lyssna på en enda lång refräng i tre minuter (”Eh,yo, eh,yo, eh,yo, eh, eh…?") Skratta inte.
Och så slutligen min personliga favorit: introt, som alltför ofta lyser med sin totala frånvaro. Ingen liten käck melodislinga som artisten kan strutta fram till (tänk ”Främling” innan Carola börjar sjunga), och som har som uppgift att väcka publikens intresse: en ny låt har börjat! Utan någon som helst förvarning snubblar vi rakt in i den första elefanten, och ”versen” har börjat. Babarr! Halva låten är över innan du själv har hunnit så mycket som uppfatta skenmanövern. Igen. Komiskt? Javisst. Underhållande? Som Charlie Chaplin. Vinnande i Europa? Ack nej. I vild desperation försöker artisterna skrapa ihop en föreställning med hjälp av scenkläder eller avsaknad av dem, men om tårtan inte har något innehåll är det ju bara så mycket man kan göra med diverse glasyr. (Om man har någon…)Vi byter tonart, så blir det hela åtminstone lite mera seriöst. Vi byter ofta! (...)
Skulle nu inte detta vara roligt? Underhållande? Vilka är dessa tråkmånsar som inte klarar av att skratta åt hela karnevalen? Den stiligaste poängen (här kommer sadisten i mig fram) är ju naturligtvis detta: jag slipper. Den här gången. Det är upp till an-dra musiklärare att svettas med dessa ”låtar” våren ut, hela vägen fram till finalen. Jag lutar mig tillbaka i min soffa och flinar. Hur mycket kan man som musiklärare göra av en låt som består av ackordet E-dur? ”Det låter inte likadant som på skivan”, mumlar ungarna. Nej. Det gör ju inte det – ifall man saknar specialeffekterna, tio kilo elgitarr, och fyra-fem körtjejer. (Men jag skall nog inte köra in på det spåret, tror jag. Då byts skrattet ut mot plågsam huvudvärk.) Vi avslutar med en liten påminnelse: lördagen kommer bara en gång i veckan. Inte missa!
Vi börjar med en klassiker: melodifestival. De flesta av våra kära låtskrivare har totalt missuppfattat uppgiften: man skulle alltså skapa (minst) två (2) olika melodislingor: en till versen. Och ytterligare en till refrängen. Att upprepa samma ord (eller två) med hjälp av två toner är lite väl minimalistiskt för att jag skall klassificera det hela inom ramarna av ordet ”melodi”. Därmed åker genast alla artister vars låtar består av orden ”Eh” och ”Yo”, genast ut ur tävlingen med varma applåder för viljan och andan. Men kom ihåg att det faktiskt inte är deras fel om nu melodistackaren inte innehåller fler toner än två, eller texten fler stavelser än fyra. Utbildning, du kompositör? ”Jag spelade mig igenom ”Arons pianoskola, bok ett”, när jag var sju.” Man ska skratta minst en gång varje dag. Det börjar med andra ord, riktigt fint.
Så kommer vi till själva pudelns kärna, nämligen tonartsval. Det var inte ”allsång på skansen” kompositörerna skulle ha i tankarna, utan möjligen den enskilda artistens förmåga samt vana. De spar inte på krutet det minsta lilla, kompositörerna, programskaparna. Javisst blir det både intressant och underhållande att höra en altstackare försöka sig på toner ovanför tvåstrukna C, eller varför inte en tenor som har placerats någonstans långt nedanför sin egen ambitus därför att ”elgitarrerna låter så mycket coolare ifall man spelar låten i E-dur.” Men någon vinnarlåt lär vi inte få. I Europa.
Sadisterna däremot borde göra vågen. Det gör ont på riktigt att försöka nå toner man seriöst inte har. Påminner mig om en scen från tiden på musikhögskolan: för att vi ska komma ihåg hur det är att vara nybörjare ombeds vi att byta instrument sinsemellan. Pianisten får en saxofon. Saxofonisten en harpa. Trummisen sätter sig bakom pianot. Och så skall vi spela ”lille katt.” Enormt stolta är vi när vi äntligen, äntligen hittat gemensam tonart, och piper fram melodin, efter tio minuters övande, och låter som en rostig tekanna. Och just då kommer det in ett gäng förstaklassare som är på studiebesök på musikhögskolan… ”De låter ju som oss!” Det är dessa som röstar. Remember. Men om tonartsvalen gjorts för att den röstande publiken skall ha en så hög igenkänningsfaktor som möjligt, vet jag inte riktigt…
Och jo, jag är nog så gammaldags/glupsk att jag anser att en låt bör innehålla både vers och refräng. Det räcker liksom inte med antingen-eller. Det blir lätt lite kissenödigt som Arne Anka säger, att lyssna på en enda lång refräng i tre minuter (”Eh,yo, eh,yo, eh,yo, eh, eh…?") Skratta inte.
Och så slutligen min personliga favorit: introt, som alltför ofta lyser med sin totala frånvaro. Ingen liten käck melodislinga som artisten kan strutta fram till (tänk ”Främling” innan Carola börjar sjunga), och som har som uppgift att väcka publikens intresse: en ny låt har börjat! Utan någon som helst förvarning snubblar vi rakt in i den första elefanten, och ”versen” har börjat. Babarr! Halva låten är över innan du själv har hunnit så mycket som uppfatta skenmanövern. Igen. Komiskt? Javisst. Underhållande? Som Charlie Chaplin. Vinnande i Europa? Ack nej. I vild desperation försöker artisterna skrapa ihop en föreställning med hjälp av scenkläder eller avsaknad av dem, men om tårtan inte har något innehåll är det ju bara så mycket man kan göra med diverse glasyr. (Om man har någon…)Vi byter tonart, så blir det hela åtminstone lite mera seriöst. Vi byter ofta! (...)
Skulle nu inte detta vara roligt? Underhållande? Vilka är dessa tråkmånsar som inte klarar av att skratta åt hela karnevalen? Den stiligaste poängen (här kommer sadisten i mig fram) är ju naturligtvis detta: jag slipper. Den här gången. Det är upp till an-dra musiklärare att svettas med dessa ”låtar” våren ut, hela vägen fram till finalen. Jag lutar mig tillbaka i min soffa och flinar. Hur mycket kan man som musiklärare göra av en låt som består av ackordet E-dur? ”Det låter inte likadant som på skivan”, mumlar ungarna. Nej. Det gör ju inte det – ifall man saknar specialeffekterna, tio kilo elgitarr, och fyra-fem körtjejer. (Men jag skall nog inte köra in på det spåret, tror jag. Då byts skrattet ut mot plågsam huvudvärk.) Vi avslutar med en liten påminnelse: lördagen kommer bara en gång i veckan. Inte missa!
Krokostil
Gossen har nu nått reptilstadiet i evolutionen. Med häpnad följer Krokodilmodern med när han kravlar upp på torra land från stilla havet, eller varifrån det nu var vi krälade upp på Pangea… Magen tätt mot golvet, armarna tar beslutsamma tag framåt, vakna lugna ögon, framåt ålar han som en Nilkrokodil, och bakkroppen svänger med som en enda långsam svans. Mot tennisbollen, och världen!
Man tror att saker och ting ”bara händer” därför att de måste hända – men den här speciella krokon behövde en inte så liten puff där bak innan det började hända. Som vi jobbade. Månad in och månad ut har vi legat på mage som två lata Florida-Alligatorer: solen skiner, mammagator ligger på mage och läser bok medan babygator ligger en bit ifrån och suger på sitt pekfinger. Omkring sig har han diverse spännande saker. Leksaker, en mobiltelefon, köksredskap och mammas klocka. Ibland reser sig babygatorn upp på armarna, krummar ryggen som en ilsken katt, och så kanar han bakåt, ständigt bakåt. Mammagator stödjer fötterna, och då skjuter gossen ifrån, men med båda fötterna samtidigt. Det är lika effektivt som att stå på stjärten. Slutligen började lilla krokon ge upp lite smått. Dag efter dag låg han passiv på golvet, och ville inte ens försöka. Bekymrad var nu mammakroko, men inte tillräckligt bekymrad. Vill man tro på slumpen, så gör man det. Den här mammakrokon har nog gått över till agnostikernas skara när det gäller sakernas slumpmässighet…
En dag surfade mammakroko på en favoritsida i egenskap av sur krokodilmor. Svansen svänger hotfullt, inlägg skrives ilsket. ”Kan alla folk sluta fråga mig ifall gossen krälar än?! Han har ju precis kläckts fram, för guds skull!” Svar får mammakroko. Men inte i den form som hon trodde. En underbart kunnig medforumist som har stora kunskaper om barns neurologiska utveckling skrev ett svar, lite privat. Här fick nu mammagator en puff i stjärten; det finns hjälpövningar som man kan göra med små babygatorer! ”Då så.” Det är bara att slänga ihop käften i ett beslutsamt krokoleende och börja jobba! Mattor rullades undan, telefonkataloger placerades under soffbordsben. Här skulle kanas fram på soffbord. Med en ivrigt svängande svans vaggar nu mammagator till soffbordet med babygatorn i högsta hugg: nu mitt ruvägg, ska tyngdlagen komma till hjälp! Bordet lutar neråt! Babygatorn sprattlar och spottar, kanar och griper efter teknik. Armarna möter halt bord, fötterna kräver sitt stöd. Ett, två, tre ålar sig babykrokon fram några tag. Ja! Breda reptilleenden hos mor och son. Nu börjar det likna något! Om och om igen får babygator nu åla sig fram till mobiltelefon och mammagatorns glasögon. Därefter följer vilda övningar på halt parkettgolv, på vilken mammakroko improviserat fram en övningskorridår gjord av två utestolsmadrasser som väggar. Efter första dagen hade babykroko ålat sig fram en hel meter på egen maskin, med skorpa som lockbete.
Det följde några svettiga dagar. Baby och mor Krokogator ålar sig fram genom dagarna. En meter byts ut till två, två till halva vardagsrummet, och nu, efter en vecka är vi framme vid hela vardagsrummet som upptäcksfält. Hugogator ålar sig nu fram precis dit han vill, och det sextandiga leendet är stort.
Krokogatorns mamma inser så väl att inget av detta skulle ha hänt så här fort – eller kanske alls – om inte en välvillig och hjälpsam person skulle ha tagit sig tid att dela med sig av sin kunskap. Och tid. Du välvillige! En krokogator till har förlösts till världen! En lycklig Kroko, som ålar sig fram med målmedvetenhet och stolthet! Varje trapa-trapp fram på halt parkettgolv är en triumf för både mor och son Krokogator. Och ibland vänder han sig om, min lilla babygator, och ler stort. Jag kan själv, säger det leendet.
Vi tackar och bockar!