Mera om rädsla och tro
Jag lovar, det ska inte bli en religiös blogg, men jag kan inte gå och tänka allt det här utan att få ner det på pränt; försöker jag, så går jag väl åt, eller spricker, eller något, så ni får stå ut med mer resonerande omkring religionen:
Våra världsreligioner utgår ifrån att vi är separerade ifrån Gud. Han är Gud och vi är små människor. Han ger oss två valmöjligheter, och, observera, valet står oss helt fritt: antingen väljer vi den goda vägen, lever kärleksfullt och ansvarsfullt och hamnar i himmelriket efter vår död. Eller så struntar vi i alltihopa, lever som vi känner för, gör vad vi vill, beter oss som grisar, och hamnar i helvetet. Men vad är det för frivilligt med de båda valen? Vad är det för ”valmöjligheter”? Det är ju hot, rakt av. Gör som jag säger. Annars…
Det är exakt samma sak som om jag skulle säga till min son: ”älskling, naturligtvis får du själv välja. Antingen gör du som vi, dina föräldrar varmt rekommenderar – observera, ingen tvingar dig. Då får du bo här i huset med oss, där det är varmt och skönt och trevligt. Eller så struntar du i vad vi vill, gör precis som du själv känner för, men tyvärr, förstår du, då får du inte bo i huset. Då får du bo där nere i jordkällaren”…
Vad är det för frivilligt med de valalternativen? Och varför, framför allt, varför skulle jag skicka min son, som jag älskar mer än någonting annat, till en kall jordkällare? Det spelar ju ingen roll vad han gör – ledsen kan jag bli, förtvivlad kan jag bli, arg kan jag bli, men inte slutar jag älska honom. Aldrig slutar jag älska honom. Och aldrig svarar jag på ett oacceptabelt beteende med Förvisning För Alltid. Om jag är kapabel till detta, hur är det då möjligt att Gud inte skulle klara av det? Smaka på det. Förvisning För Alltid.
Vad skulle Gud ha haft för syfte med ”ett helvete”? Vad ska han med den till? Om ett helvete skall ha ett syfte, utgår man ifrån illusionen, att vi är separerade ifrån Gud. Skilda ifrån honom. Inte en del av Gud, oskiljbara ifrån honom. ”Gud skapade människan till sin avbild.” Du och jag vi är en del av honom. Allt och alla är en del av honom/henne/Detet. Det finns inget som är separerat ifrån honom. Så vem ska han skicka till detta helvete? Sig själv? Om vi är alla en del av honom, och han skickar vissa valda delar av sig själv till helvetet, betyder det ju att en del av Gud förvisas för alltid till helvetet av Gud. Vad vinner han på det? Vad skulle det ha för högre syfte?
Om vi däremot går på separerade-ifrån – linjen, ett tag, så blir det ju ytterst logiskt: vi kan, med våra handlingar, såra Gud. Vi är kapabla att skada Gud, alltså förvisar han oss ifrån sig. Och det kan han göra, i och med att vi inte är en del av honom, och aldrig har varit. Illusionen är snygg. Och den fungerar, bevisligen…
(Alternativt ingriper Gud inte i våra aktiva val, i vår högst bevakade lilla sandlåda, just för att ge oss fria val. Men på varje vår fråga: hur ska vi göra för att komma i mål, svarar han, med samma outtröttliga svar… vi lyssnar bara inte.)
Ja, jag tror att alla vägar leder till honom, för de kan inte göra något annat. Det finns inget annat. Sedan är det upp till oss vilken väg vi tar. Den svåra, långa, jobbiga, med massvis med uppförsbackar, som tar all världens tid att komma fram längs. Eller motorvägen…
Så då spelar det ingen roll? Vi kan bete oss som grisar, och komma till Gud ändå? Saken är den, att det finns ingen annanstans att ta vägen. Men visst, vi kan göra det jobbig för oss. Vi kan göra det riktigt jobbigt för oss, och skapa oss ett helvete på jorden, medan vi går omkring och inbillar oss att illusionen om separationen är sanningen. Vi kan skada varandra, och vi kan lida. Eller så väljer vi aktivt något annat.
Men släpp rädslan. Jag vägrar att tro att det finns ett helvete. Den har nämligen inget syfte. Ingen, som är kapabel till villkorslös kärlek dömer. Ingen, som är kapabel till villkorslös kärlek ställer krav på vilken väg du tar, på din väg mot målet. (Inte ens om du vandrar i rakt motsatt riktning… i hans ögon har du nu bara valt en riktigt lång väg.) Jag tror att Gud är kärlek. Inte krav, dom och hot.
Årsdagen
Gossen Sötsaken har nu haft sitt livs första födelsedag. Dagen till ära sov vi lite längre än vanligt, varefter jag hade förmånen att väcka med den finska ”ja-må-han-leva” – sången. Att mamma rusar in klockan tidigt är man ju van vid, men knappast skönsång så dags på dagen. Förvånade miner. Den ömme fadern var ju tyvärr på jobbresa, så det blir till att repetera hela alltet imorgon.
Till lunch bjöds favoritmaten; kycklingrisotto med banan! Gott! Det äter man gärna en halv portion till av! Bara för att. Är det födelsedag, så är det. Till efterrätt lite bus med mamma.
Lagom till efter lunchen fick vi fint besök – mormor kom med en massa spännande paket! Paket är ju visserligen alltid spännande, men inte hälften så spännande som födelsedagskort! Med nallar på! Fint, fint, då vänder och vrider vi på underverket, smakar av, och beundrar, viftar energiskt i luften, och smakar lite mera… Jag tror inte man avnjuter födelsedagskort någon gång i livet riktigt så mycket än då det är första gången. Det tog sina rundliga fem minuter innan han avancerade till paketen. Och där fanns ju bilar… bara en sån sak! Mjukt paket med vacker Hugo-tröja, fanns där också, och fina sandaler, men vet ni, bilar… Vissa saker är genetiskt betingade. Hur gör nu en ettåring med en bil? Ja, det första som ska undersökas är ju naturligtvis ifall man kan få hål i parkettgolvet med redskapet i fråga. Sedan upptäcker man hjulen. Och de skall snurras, och så skrattar man högt, och så snurrar man på dem igen, och så skrattar man, och så…
Mitt i allt detta roliga kom ju jag på, att jag inte hade hunnit hämta posten! En sådan här dag, och jag hade inte hämtat posten! Jag instruerar mamma, och sticker som hastigast iväg till brevlådan. Gossen är ju så upptagen, så.
När jag kommer tillbaka sitter mormor med dotterson i famnen och läser bok. Tydligen hade man haft åsikter om att mamma lämnade fältet, ett tag. – Äääääiithh… jag blir lika förvånad varje gång som någon annan påpekar att han har ett ljud för mig, som låter misstänkt likt ”äiti”. Och jag smälter varje gång. Fast nu var det ju fler presenter!
Systern i Helsinki hade skickat en till Avancerad Bil, med körljus, och tuta, och olika delar som man kan fästa och plocka isär, och fästa, och plocka isär… och det mest fantastiska av allt, upptäckte vi nu här ikväll – ett gratulationskort som sjunger! Oj oj. Nästan så att den konkurrerar ut allt annat för idag. Man öppnar, och skrattar, och stänger, och öppnar, och skrattar, och stänger, och… gnuggar sig i ögonen. Lite försiktigt, så mamma inte ser. Fast hon ser ändå. Så efter badet blir det den nya fina badrocken, med dinosaurier på, som mormor också kom med, och så kvällsgröt. Gott.
Sedan kan man somna, lyckligt ovetandes om att man faktiskt har fyllt år idag, och det var det som hela cirkusen handlade om… Tyst är det. En lycklig liten herre drömmer om sjungande kort och låtande bilar. Abrum. Ding-ding.
Låt oss styra dem med rädsla...
Jag tänkte mig att vi skulle snacka lite om religion, du och jag. Jag tror nämligen att det behövs. Vi har på den här planeten alldeles tillräckligt länge ägnat oss åt att tro på religioner som är rädslo-baserade, och det har, som alla med ögon vet, lett till ett Kaos utan dess like.
På största allvar tror de flesta på den här planeten på någon slags Gud, som ägnar sig åt ”du skall tro på mig och älska mig – annars” – verksamhet. Samtidigt hävdar de flesta världsreligioner, att Gud är ändlös och villkorslös kärlek. Och jag får inte den ekvationen att gå ihop. Låt oss ta några exempel från vår egen religiösa bakgård:
Första moseboken, kap.22:
Gud sätter Abraham på prov
”En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: - Abraham! – Här är jag, svarade han. Gud sade: - Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Och Abraham lunkar snällt iväg med sin son, ved, eld och en kniv. Han staplar upp veden, binder Isak, och lägger honom på veden. I sista minuten skrider Gud emellan.
Om detta skulle ha utspelat sig i moderna i tider, så skulle det kunnat se ut så här:
Gud talar till sin trogne tjänare, och ber honom offra sin son till sig själv. Istället för att skrika till Guden ”förbaskade sociopat, hör aldrig mera av dig”, åker Abraham iväg med sin son till någon campingplats där man får grilla, samlar in ved, binder sonen, och förbereder sig.
Och jag kan inte låta bli att fråga mig själv:
Är detta ett exempel på villkorslös kärlek? Från Guds sida? Vad för slags sjuk hjärna krävs det att överhuvudtaget komma på sådana här ”prov”? Och vem skulle lyda dem? Skulle min Gud uppenbara sig för mig och be mig göra något liknande så skulle den Guden få veta exakt vad jag anser om den sortens ”kärlek” under den sortens ”villkor”.
Tyvärr är detta inte det enda exemplet från just gamla testamentet, där liknande vidrigheter utspelar sig rätt så ofta. Vad sägs om femte moseboken, kapitel 28:15?
”Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:
”Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.
Förbannelse över dina korgar och dina baktråg. Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm.”
”Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.
Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning.
Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats. Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn.”
”Herren skall slå dig med Egyptens bölder och med svulster, skabb och klåda, så att du aldrig kan botas. Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och skräck. Mitt på dagen skall du famla dig fram som en blind i mörker. Du skall inte lyckas med något utan ständigt förtryckas och utnyttjas, och ingen skall hjälpa dig.”
”Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra. Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad. Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se. Herren skall slå dig med elakartade och obotliga bölder på knän och lår, ja, från huvud till fot.”
”Får du söner och döttrar förlorar du dem, ty de förs bort i fångenskap.” ”Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig.”
Villkorslös kärlek? Jajamän. I stil med ”jag älskar dig jättemycket bara du gör som jag säger.”
Vi behöver en ny Gud. Den gamla fungerar inte så bra. Inte i någon religion, skulle jag våga påstå. Kan vi inte tillsammans komma överrens om, att vi är fullständigt färdiga med Gudar som säger att det är helt okej att döda grannarna, därför att de kallar Guden vid ett annat namn, att vi är helt färdiga med Gudar som ställer villkor till sin villkorslösa kärlek, vilka vi gör klokast i att följa, annars… Helt och hållet färdiga med alla rädslobaserade religioner, som dömer ut folk på grund av sexuell läggning/ kön/eller för att de är barn? (Fram till sextiotalet menade den katolska kyrkan att bebisar som dog innan de hann gå igenom dopet inte alls hamnade hos Guden med den villkorslösa kärleken, utan de hamnade i Limbo. Ett slags grått ingenmansland där de fick vandra i cirklar och gråta efter mamma/Gud/någon i all evighet. Ytterligare ett jättefint exempel på villkorslös kärlek, tycker jag.)
Är vi inte en gång för alla färdiga med en Gud som menar att vi hamnar i helvetet (vilket helvete?) om vi äter fisk på fredagar (hoppsan, det reviderades visst också bort under just 60-talet…), eller ifall vi råkar av misstag dö utan att vi har biktat oss.
Färdiga med en Gud, som menar, att jag skulle vara glad och nöjd i himmelen, medan min fullständigt ateistiska väninna (som jag tycker väldigt mycket om) skickas till helvetet där det är gråt och tandagnisslan och allmän Sorgedag året om. Färdiga med en Gud som menar att vissa av oss kommer att räddas, medan andra får skylla sig själva – de ville ju födas i Borneos djungler, där de aldrig hört talas om Guden som älskar dem så högt…
Färdiga med en Gud, som skickar sin son till att torteras till döds på det grymmaste viset för att vi människor är så dumma mot varandra, går inte sonen med på detta godkänner han inte oss, minsann, fast det är han själv som hittat på ”reglerna”, därmed också detta med sonen…
Om jag kan säga till min son ”älskling, det gör inget, det var bara en blomkruka”, varför skulle då inte Gud klara av detta med att förlåta? Jag tror det inte. Vi behöver en ny Gud. Vi behöver en ny Gudsuppfattning, vi behöver ett nytt 60-tal, där vi reviderar bort en del gammalt, unket, stinkande, och ersätter detta med villkorslös kärlek. Och sedan kanske vi slutar slå varandra i huvudet med diverse tegelstenar…
Vad säger ni? För vidare läsning rekommenderas Neale Donald Walsch; s trilogi ”samtal med Gud.” Och eget sunt förnuft.
Överraskning!
Ska vi alla gissa 500 gånger vad bloggen kommer att handla om i fortsättningen..? Är det gravidgympa, gravidmat, gravidsömn, gravidlyft, gravidhumör, gravidkläder och så vidare tills jag har tjatat hål i huvudet på er alla… vecka tio, and counting.
Jag undrar hur mycket av allt detta runtomkring i alla fall min graviditet, (nummer två) handlar om mentalitet. Den här gången fick jag ju reda på rätt så sent om sakernas tillstånd. I måndags, för att vara mera exakta… där hade jag gått omkring och somnat i TV-soffan klockan halv nio, ratat allt vad te heter i flera veckor, inte brytt mig om lagad mat under de senaste tio dagarna, (det är säkert den där magsjukan som jag var den enda om att inte få..? Hur resonerar man?!) och ändå ringer inga varningsklockor. Hej och hå. Nåväl, nu vet vi.
Det jag sitter och bland annat funderar över nu är, hur fort hjärnan ställer om från normaltillstånd till gravidtillstånd: helt plötsligt när man går sin varveckoliga runda i mataffären så anser man ha sig en massa rättigheter: man köper in saker som vanligtvis verkligen inte existerar på matlistan och detta långt innan vi kan snacka om några udda begär eller liknande. Och då blir jag lite sur på mig själv: man vill ju ha koll på viktökningen och maten, och då går det ju inte att man plötsligen börjar ”unna sig” en massa saker bara för att man har en liten medpassagerare i magen – en medpassagerare som är så liten att dess existens knappt märks än. Lite då, i sömn och just matvanor, annars inte.
När jag ändå var i mataffären, vandrade jag snällt vidare till tidningshyllan och slängde en obligatorisk blick på gravidtidningarna. Och kom lika snabbt fram till, att jag inget hade att hämta där. Det var precis samma artiklar som förra gången, om exakt samma saker. Då kan jag ju lika gärna gräva fram ”vänta-Hugo-högen”, och läsa om dem. Fast det är så mycket fokus på alla förstagångare. Vi andra gångare har inte så mycket plats i dessa tidningar – kanske just för att vi inte köper dem…
Väl ute ur mataffären vandrade jag vidare till bokaffären. Om jag ska få föda på riktigt den här gången, tänkte jag, så vill jag gärna vara lite förberedd. Profylaxandning skulle jag vilja lära mig. Jag vet att min alldeles egna expert på området rekommenderar en bok som tyvärr inte längre finns på marknaden. Men, tänkte jag, den kan väl ändå inte vara den enda i sitt slag? Det måste väl ha skrivits fler böcker sedan 1970-talet som handlar om profylaxandning och att föda utan smärta. Men nej då. I bokhyllan fanns massvis, drösvis, högvis med böcker som handlar om hur man uppfostrar ett barn, om graviditeten (inget förlossningsförberedande dock!), en bok om tiden efteråt som faktiskt handlar om hur mamman mår och vad som händer med hennes kropp och själ (…), och så flera böcker om namn, och liknande. Men inte en enda bok som skulle handla om smärtfri förlossning! Är det då så konstigt ifall kvinnorna går och tror att det absolut måste göra ont att föda barn, och det finns inget man själv kan göra för att påverka situationen? Att det bara är att bita ihop och försöka klara det?
Nu är ju jag rätt person att gå och orera om den möjliga existensen av smärtfri förlossning – jag har ju inte ens fött första gången. Även denna andra gång räknas jag som ”förstföderska.” Men hela mitt väsen protesterar mot detta ”det gör ont att föda barn!”, som kvinnorna indoktrineras i sedan i princip första besöket på MVC. Det är det man får höra tills det verkligen sitter i ryggmärgen. Det gör ont att föda barn. Inte ett ljud om några alternativ. Och redan förra gången tänkte jag: men det är ju något som kvinnokroppen är designad för att göra! VARFÖR ska det då göra ont? Det gör inte ont att andas. Det gör inte ont att gå. Det gör inte ont att lyfta på armarna, att vända på huvudet, och alla de här andra sakerna som kroppen också är designad för. Varför skall då detta göra ont? Jag bara begriper det inte! Varför skulle naturen ha planerat det så, att något som det är meningen att vi kvinnor skall göra – kanske flera gånger i livet – skall göra ont? Jag ser ingen logik i det. Ingen.
Jag kanske är naiv. Jag kanske vet bättre till julen. Jag kanske skrattar rått åt den här texten nästa januari. Vad vet jag. Men fram till dess skall jag läsa på, öva och förbereda mig. Så gott jag kan. Och under tiden försöka se till att bloggen inte enbart handlar om navelskådning, och olika gravidkrämpor…
Och just det: finns det några visiterande kolleger till mig som läser detta så vet följande: jag skall besöka jobbet imorgon, tisdagen den 16/5, så försök latt åta bli att säga något till vår stackars chef... den biten tar jag helst hand om själv...
Barnaboken i finsk översättning
Hej alla!
Nu tänker jag komma med boktips! Själv läser jag väldigt mycket – ibland på finska, ibland på svenska och ibland på engelska. Vad som läses varierar – men på sistone har det av någon anledning blivit väldigt mycket litteratur om barn…
Nu har jag haft den utmärkta äran att få läsa en och samma bok på två språk – något som jag ibland roar mig med. Den här gången är det alltså Anna Wahlgrens Barnaboken som har lästs hela två gånger.
Den svenska boken är den nya utgåvan från 2004. Den läste jag med stort sakintresse eftersom jag ju själv hade precis blivit mor till en liten gosse. Nickade och hummade. Jo, det är klart. Så där vill jag också göra. Det där låter vettigt, det ska jag komma ihåg. Speciellt mycket tyckte jag om de kapitlen som handlade om tonåringar, eftersom jag själv ju jobbar med dessa. Boken är riktigt bra utgångsmaterial för en förstagångs mamma: här hittar man alla åldrar från 0-16 år, hur man sköter ett spädbarn helt praktiskt, flera kapitel om uppfostran, och alldeles i början finns lite info om vad man skall tänka på när man är gravid. Det hela illustreras med underbart talande bilder av diverse djur och små (och stora) människor, alla fullt sysselsatta med konsten att leva… Jag tror att Anna själv har tänkt att boken ska kunna läsas från pärm till pärm lik väl som den kan användas som ”uppslagsbok”. Det enda som jag behöver komplettera boken med i min Hugovård är en läkarbok, om och när han blir sjuk. Det är med andra ord, en riktigt lyckad och mycket användbar bok för oss förstagångare som inte vet så mycket. (Och antagligen även för en del andra och tredjegångare…)
Så kommer vi till den finska översättningen. Än så länge finns ingen ny utgåva, utan det här är översättningen av den första Barnaboken, som kom ut i början av 80-talet. Glatt överraskad blir jag. Jag hade fått höra lite varningens ord – att boken skulle sakna humor eller att den skulle vara alltför faktamässig. Nej då, säger jag. Jag tycker att för det mesta är översättningen riktigt lyckad – även om en del saker sticker ut lite, helt grammatiskt. Det är också intressant att läsa om saker som har plockats bort i den nya svenska utgåvan – men som måste finnas i den gamla. Det är samma bok, och ändå inte riktigt. Jag är riktigt nöjd hela vägen till trotsåldern ”jag vill, jag vill inte”. Där hittar jag den första riktigt, riktigt grova översättningsmissen, som jag inte vet om jag skall skratta eller gråta åt. En människa som sätter sig ner för att översätta en bok som Barnaboken måste väl för guds skull begripa sig på nyanser i det svenska språket, tänker jag, men tydligen så råder just här en riktigt stor missuppfattning: det svenska trotskapitlet handlar om små trotsande gossar och flickor. Den finska motsvarande handlar om små trotsande gossar och far/mormödrar…
Scen i den svenska boken:
Lilla Isa ska bada, tycker mamma. Det tycker inte lilla Isa. Trots på gång. Mamman envisas, men när lilla Isa fortsätter att vägra – med tårarna i ögonen – säger mamma: ”det var ju hemskt tråkigt. Vill du verkligen inte det? Ja, då får du faktiskt vara i ditt rum rum en stund, så får du komma sedan, när du vill bada.”
Alternativt börjar mamma plocka bort badleksakerna, och förklarar för barnet att tyvärr så får hon inte bada om hon vägrar.
I den finska boken ser samma scen ut så här:
Lilla Isa har nu blivit något större (90?), men vägrar fortfarande att bada…
”Kom nu lilla mormor, så får du bada”, säger mamman. (…?)
Jag riktigt ser det framför mig. Lilla mormor är just 90 år fyllda, står där och lutar sig mot sin rullator, och vägrar envist att bada. Det har hon gjort sedan originalet gavs ut på svenska, på den tiden då hon var tre år…
”Det var ju hemskt tråkigt”, säger mamma, ”då plockar jag bort alla badleksakerna.” Och lilla mormor får gå och sätta sig på sitt rum och begrunda det underbara med att sällskapa i badet med en gul leksaksanka tills hon faktiskt vill bada.
VAD HÄNDE? Jag skrattar tills magen värker, men egentligen så borde jag bli arg, å Annas vägnar. Förresten vet jag ju vad det var som hände. Boven i den här komedin heter det svenska uttrycket ”gumman.” Vår översättare känner inte till att man kan säga ”lilla gumman” till både stora och små tjejer. I översättarens tankar betyder ”gumma” = gammal kvinna, dvs ”mummo”, vilket rakt av kan översättas till farmor eller mormor. Finskan gör ju ingen skillnad på tredje person singularis, så det hörs inte på ordet om det är mammas mor eller pappas mor som trilskas på detta viset. Så är också översättaren mycket noga med att lägga till den diminutiva ändelsen – li, för att markera att mormor inte är 1.90 lång, utan faktiskt liten… så då heter det ”mummeli” i den finska texten, vilket blir så fruktansvärt, väldigt, helt FEL eftersom man i finskan absolut aldrig kallar någon som inte har barnbarn för ”mummo”, och man kallar absolut inte den äldre generationen med diminutiva ändelser – det är brist på respekt. Det finns inte en enda mamma eller pappa i hela det finska landet som skulle komma på tanken att kalla sitt barn för ”mummeli”, ändå tycker den finska översättaren att ”lilla gumman” bör översättas just så. Suck.
Om det kan vara någon tröst för Anna, så kan jag berätta, att detta humorbefriade ”korrekta” sätt att översätta grasserar över hela Finland. Det är en sann upplevelse att på bio i landet till öster. Ni förstår, textremsorna ges på två språk: finska, och svenska. Du har alltså båda översättningarna precis under varandra. Och då skulle man ju utgå ifrån, att både den finska och den svenska översättningen är översättningar från det engelska originalet på duken, men nej, det är de inte alls. Den finska texten är en översättning av det engelska talet. Den svenska texten är en rak översättning av finskan… Och då kan följande roligheter utspela sig i finska biosalonger:
Vår actionhjälte kuttrar ”honey” i sin älsklings öra, som mycket riktigt översättes till ”Kulta” i den finska textremsan. Vad säger den svenska textremsan? ”Guld!” (…) Ja, jo. Kulta betyder guld, precis som honey betyder honung. Men båda orden har också en annan betydelse, vilket vi struntar i… Klart den engelska actionhjälten står och skriker efter honung eller guld, vilket man vill, samtidigt som hans hjärtanskär befinner sig i gud vet vilken fara.
Men tillbaka till Barnaboken, och den finska översättningen. OM det skall göras en ny utgåva av den finska boken, precis som det har gjorts i Sverige, så MÅSTE vi, som kan läsa första finska utgåvan, påpeka med mycket bestämd röst att 90-åriga gamla kvinnor har lämnat trotsåldern långt bakom sig, och att man MÅSTE ta hänsyn till nyanser. Ett ord kan betyda flera olika saker, även i finskan…
Lyckas man bortse från trotsande gamla far- och mormödrar så tycker jag att den finska översättningen är bra. Inte ”riktigt bra”, men bra, och att boken definitivt är läsvärd även på finska.