billing

Två av mina favoritböcker i en! Varsågoda! Anna Wahlgrens "Barnaboken" möter Khalil Gibrans "Profeten" - en diktsamling


"Åt föräldrarna: råg i ryggen. Åt barnen: frihet från skuld." Anna Wahlgren


"When you work you are a flute through whose heart the whispering of the hours turns to music." Khalil Gibran

"Små barn skall njutas - och njuta själva!" Anna Wahlgren

"People of Orphalese, you can muffle the drum, and you can loosen the strings of the lyre, but who shall command the skylark not to sing?" Khalil Gibran

"När du kommer hem från BB med barnet, släpp alla tider! Låt den lilla bestämma när det är dags att äta." Anna Wahlgren

"Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights." Khalil Gibran

"Barn är inte jobbiga. Barn slåss mot en meningslös tillvaro." Anna Wahlgren

"Work is love made visible." Khalil Gibran

"Människan vill leva. Hon vill leva, och hon tycker det är roligt, spännande, fascinerande, utmanande, härligt, fruktbart och stort." Anna Wahlgren

"From the hidden well-spring of your soul must needs rise and run murmuring to the sea" Khalil Gibran

"Nattmålet faller sällan bort i ett slag. Man får räkna med något återfall då och då." Anna Wahlgren

"To wake at dawn with a winged heart and give thanks for another day of loving" Khalil Gibran

 "Njutning, kel och lek. Här är bärandet en gemenskapshandling... det är ett möte, som båda parter vill, behöver och njuter av. Det är att ge och ta. Här föds ömhet och kärleksfull beröring." Anna Wahlgren

"It is in exchanging the gifts... that you shall find abundance and be satisfied. Yet unless the exchange be in love and kindly justice it will lead some to greed and others to hunger." Khalil Gibran.

"Barnet skall vara mitt i händelsernas centrum. Men barnet ska inte vara händelsernas centrum." Anna Wahlgren

"Let there be spaces in your togetherness. And let the winds of the heavens dance between you." Khalil Gibran

"Vi är människor som fötts till en gemensam värld. Den skall utforskas - behärskas - förändras. Det första bjuder du. Det andra tillåter du. Det tredje överlåter du åt barnet självt." Anna Wahlgren

"You may strive to be like them, but seek not to make them like you."  Khalil Gibran

"Kontakt är lösenordet. Ömhet är vägen. Glädjen är målet." Anna Wahlgren

"And in the sweetness of friendship let there be laughter, and sharing of pleasures. For in the dew of little things the heart finds its morning and is refreshed."  Khalil Gibran

"Om något verkligen är fel, kommer dina instinkter att slå larm. Då blir läkarens ord en bekräftelse på det du redan visste." Anna Wahlgren

"Your children are not your children. They are the sons and daughters of Life's longing for itself." Khalil Gibran

"Genomdriv varje förändring i en attityd av självklarhet." Anna Wahlgren

"You are the bows from which your children as living arrows are sent forth. The archer sees the mark upon the path of the infinite, and He bends you with His might that His arrows may go swift, and far. Let your bending in the Archer's hand be for gladness, for even as He loves the arrow that flies, so He loves also the bow that is stable." Khalil Gibran

"Man är en människa, och barnet möter en som människa." Anna Wahlgren

"You may give them your love but not your thoughts, for they have their own thoughts." Khalil Gibran

"Små barn som ges förtroende och respekt bjuder det vidare." Anna Wahlgren

"Beauty is eternity gazing at itself in a mirror. But you are eternity and you are the mirror." Khalil Gibran

"Se till din lust! Den är marken du står på. Den är drivkraften till ditt liv. Se till din glädje och ditt skratt! Där ligger kärleken till livet och människorna. Sök din glädje allra mest envist, när den tycks som mest förborgad.

Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet. När du växer, har du segrat." Anna Wahlgren

 "You delight in laying down laws yet you delight more in breaking them. Like children playing by the ocean who build sandtowers with constancy and then destroy them with laughter."

"Say not, ‘I have found the truth' but rather ‘I have found a truth.'

Say not ‘I have found the path of the soul'. Say rather ‘I have met the soul walking upon my path.' " Khalil Gibran

Jag har EN sak till att säga, som måste sägas, angående forumliv och att lita till annan expertis förutom sin egen, sen skall jag vara tyst. Mustyst.

Föreställ dig att du har två stycken bollar i dina händer. Den ena är en stor badboll och den andre är en liten tennisboll.  Den stora badbollen representerar den samlade, gemensamma kunskapen som finns - exempelvis på ett föräldraforum. Den kunskapen är inte barnspecifik. Den handlar inte om DITT barn, den handlar OM barn; barns sömn, barns matvanor, ökningsperioder, motorisk utveckling, you name it they have it. Till den kunskapsbanken bidrar alla som finns på forumet/arbetsplatsen/gården.

Tennisbollen, å andra sidan, representerar den specifika kunskapen som just DU har som mamma, och den är i allra högsta grad barnspecifik. Den handlar om DITT barn. DINA erfarenheter. Den handlar om allt det som just du vet och kan om just DITT unika, speciella barn.

Dessa båda har du att bolla med. Och det är bra! Du behöver dem båda. Varför skall du uppfinna hjulet, när volvon redan finns? Varför skulle du INTE dra nytta av det som mammagenerationerna innan dig redan har upptäckt om ypperliga rapningspositioner, om amning och om barns utveckling? Klart du skall!

Problem blir det ifall du börjar stirra dig blind på den stora, imponerande badbollen och glömmer bort eller inte tror på att du har någon tennisboll att tillgå över huvud taget.

Bollarna skall vila i balans, i dina händer. Då blir det bra! Storleksskillnaden finns, så klart. Den gemensamma kunskapsbanken är större - och kan verka väldigt imponerande, men det är för att det finns 267 mammor plus du som bidrar till vad som finns där. Men den vare sig kan eller får ersätta det du kan om just ditt barn.

Jag har aldrig sagt att jag skulle vilat helt på den stora badbollen, bara att den började väga tyngre i handen än tennisbollen - innan jag räddades av min dotter. Bollarna vägde inte lika, jag hade inte dem i balans. Den saken ändrade lilla kejsarinnan på genom att lägga till sina 4710 gram i samma vågskål med tennisbollen... Heja Fia!

Se dig själv som den blinde Justitia, men istället för att hålla i en våg med två skålar har du som uppgift att på känn jonglera med dina olika stora bollar. Ibland skuffar tennisbollen undan badbollen och det måste den få göra. Ibland stöter badbollen till tennisbollen och lugnar ner det ibland småhysteriska skuttande som den lilla ettriga bollen då och då hänger sig till.

Skutteliskutt, tjejer. En duktig jonglör har inga problem att hålla båda bollarna i luften samtidigt - det riktigt proffsiga gänget lägger lätt och ledigt till även en liten pingisboll som heter "maken och hans udda åsikter..."

 

Tally ho!

Har ni nånsin tänkt på hur smarta våra skyddsänglar egentligen är? Eller hur mycket vi kan fråga dem om ifall vi sedan bara ids stanna upp och lyssna en liten stund efter ett svar? Idag blev det bevisat en gång till - för gudarna skall veta - så här smart är inte jag...


Jag hade ju inte sett fram emot det precis - och trogen min vana lämnat det till sista stund. Jag tycker inte om att vandra runt i leksaksaffärer och bli deprimerad över allt detta som min son inte vill ha och inte är intresserad av: ja, han fyller år imorgon. Nej, han vill inte ha en brandbil, han är inte intresserad av ett fiskespö med tillhörande färgglada fiskar, han skulle inte titta två gånger på den roliga byggsatsen med drakar och trollkarlar, nej, han vill inte ha ett dataspel, nej det är inte lönt att köpa ett gossedjur till honom, nej glöm modelleran och färgkritorna, är det färgglatt så stoppar han det i munnen och äter upp det (alldeles på riktigt) oavsett om det smakar gott eller inte och pust, nej, jag tror inte han skulle fatta grejen med en spiderman-dräkt.



Modfälld vandrar jag runt i affären och tittar på alla glada barn på alla färggranna förpackningar och sen ser jag framför mig alla grejer i hans rum som står orörda... Vad skall jag slänga pengar på den här gången - i ett fåfängt försökt att inbilla mig att DEN grejen blir han säkert jätteglad för haha, för att sedan se hur min lilla fyraåring föredrar att dra lite i sin ena tröjärm, så att den dinglar tillräckligt långt nedanför armen för att man skall kunna vifta med den.



Jag var helt redo att lämna affären och resignerat styra stegen mot närmaste bokhandel - igen - och köpa en till bok till honom - igen. Men innan jag gjorde det sände jag en mental fråga/bedjan till alla familjens skyddsänglar:


"Snälla ni, jag skulle så gärna vilja hitta en leksak till honom som jag kan tro att han faktiskt skulle tycka om, kan ni inte hjälpa mig, jag VILL INTE köpa en bok till till honom!"



Sedan stod jag still och väntade. Spänt lyssnade jag inåt samtidigt som jag lät blicken glida längs hyllorna. Och då kom det: en tyst viskning, ett lekfullt leende, en bild som jag liksom skymtade i mina tankar. Ja, vad köper man till en gosse som älskar att vifta och dingla med olika saker, som gillar snören och sladdar, skärp och till och med tröjärmar? Plötsligt var lösningen på mitt problem så löjligt klar och det bara klarnade inför mina ögon. Så klart!



De har ju inte sånt framme precis, det brukar stå i en liten låda närmast disken eller också till och med bakom eller under disken. Jag frågade och fick titta på några olika. En metallfärgad, en gul, en blå och en röd. Men, nä... det kändes inte helt rätt. De såg så trista ut. Ängeln, som hade stannat kvar tillsammans med mig viskade igen - jag tror säkert att det var Hugos alldeles egna ängel jag hade med mig till affären idag - och jag förstod vad hon menade. Så jag gick ut därifrån och styrde stegen mot en liten affär som står lite undangömt vid torget - jag har varit där exakt en gång innan.
 

Och där var den. Och den är så fin! Speciell. Annorlunda. Egen. Och den har en jättefin, stor, röd nyckelpiga på.


När min son fyller fyra år imorgon skall han få en alldeles egen jojo av mig.

För det har hans skyddsängel bestämt.

Med snabba steg springer han från hallfönstret till barnvagnen, kikar in emellan barnvagnen, beundrar skuggorna på väggen och sedan springer han tillbaka till fönstret. Jag står en bit bort och undrar hur jag skall kunna integrera en ny ingrediens i det här mönstret som han har skapat - fönster,barnvagn,skuggor, fönster,barnvagn,skuggor,fönster. Hur skall jag kunna integrera mig själv i detta? Vilken är rätt tillvägagångssätt idag? Är det att bli en till möbel eller är det att kopiera rytmen och tempot i hans steg? Skall jag skapa ett eget mönster som skugga till hans eller skall jag försöka prata med honom om vad han känner när han upprepar mönstret om och om igen? Skall jag sjunga en sångstump om sakerna som intresserar honom eller skall jag koncentrera mig på armviftningarna? Vilket är rätt, vilket är rätt, var börjar jag idag?

I köket susar vattenkokaren. Det spelar ingen roll. Jag måste på något sätt ympa in mig själv i det han gör. Nu stannar han i hallen, bara ett par steg ifrån mig och viftar armar. Bara ett par steg ifrån och ändå känns det som om han var väldigt långt bort ifrån mig. Var är han? Vad tänker han, vad känner han? Jag börjar sakta sjunga roliga sången där man klappar händer och klappar mage, klappar huvud och klappar ben. När jag klappar i mina händer klappar han lite frånvarande i sina egna och jag känner den vardagliga känslan av spänning och triumf stiga inom mig. Jag har knackat på dörren och han har öppnat den på glänt. Den här känslan får jag känna varje dag och ändå känns den lika ny varje dag. Jag sjunger vidare och han klappar med; mage och huvud och armar och ben. Sedan smäller han igen dörren framför näsan på mig och fortsätter springa; fönster,barnvagn,skuggor,fönster. Jag flyttar mig långsamt närmare, långsamt, långsamt, en liten bit i taget för att inte störa honom, för att inte driva min lilla kolibri på flykt. Nu sitter jag snett framför barnvagnen. Vill han komma åt platsen där han kikar på skuggorna måste han passera precis framför mig.

Jag slår armarna löst omkring honom och försöker att bemöda mig att inte röra honom: "armarna är låsta! Du måste öppna armarna!" hojtar jag med samma lekfullhet i rösten som någon som har precis fångat en geting mellan sina båda händer. Han surrar ilsket och föser otåligt upp mina armar men springer inte iväg någon annanstans i huset, utan fortsätter sin runda. Det är ett gott tecken. Uppmuntrad upprepar jag mönstret när han kommer springande nästa gång. Varje gång öppnar han otåligt mina armar och springer sedan vidare med ett litet irriterat ljud. Men nu är jag inne. Jag finns inom hans cirkel - kanske som ett irriterande hinder, men jag finns med i hans värld. Efter tionde gången skymtar jag ett snabbt leende hos honom och han slänger en snabb beräknande blick åt mitt håll. Hjärtat hamrar snabbare i bröstet nu.

Lillasyster kommer springande. Hon sätter sig sturskt i mitt knä och meddelar att hon också skall öppna armar. Det gör hon med en suverän självklarhet och jag ser hur storebror glider lite längre bort ifrån mig - som en jolle på havet utan åror. Hur skall jag nå honom igen?
 

Nu byter han mönster. Han börjar springa mellan vardagsrummet och hallen - fem steg åt ena hållet och fem steg åt andra. Linjen är så spikrak att jag skulle antagligen kunna dra ett sträck på golvet och han skulle inte missa den med ett enda steg.
 

Lillasyster larvar vidare till vardagsrummet. Jag observerar gossen och funderar. Vad blir mitt nästa drag? Jag MÅSTE in i hans värld, jag SKALL INTE lämna honom ensam där han är, vilsen i ett repetitivt mönster som han inte kan vill eller vågar avbryta. Jag SKALL ta mig dit där han är och ta honom i handen. Jag SKALL visa honom vägen tillbaka till oss, mig och lillasyster. Jag sätter mig medvetet mitt på hans linje, mellan hallbyrån och bänken och vecklar ut mina armar: STOPP! Här kommer du inte förbi! Hur skall du göra nu? I en enda rörelse har jag utmanat honom till att ta in mig, gett honom ett problem att lösa och tvingat honom att tänka till. Han har många olik alternativ. Han kan välja att springa runt mig genom vardagsrummet eller också kan han krypa in under mina armar eller också försöka putta undan dem.

Han väljer att krypa under. "Hugo kryper UNDER armen," säger jag till honom och hoppas att ordet och rörelsen skall fastna ihop. När han vänder om för att springa tillbaka sänker jag armen lite och han klättrar över.

Efter några varv av under och över utmanar jag honom till att öppna och stänga armportarna och därefter till att putta en arm åt sidan. Vi leker med motsatsord. Nu har hans repetitiva mönster blivit till en rolig hinderbanelek och även om han inte ler så ser jag på honom att han inte har något emot leken. Tåligt låter han mig bryta mig in till honom som den inbrottstjuv jag är och lika tåligt låter jag honom bestämma ramen för verksamheten. Precis lika självklart bestämmer jag vad som skall övas på. Just nu är det alltså motsatspar.

Tjugofem minuter senare är leken slut och det är, måste erkännas, jag med. Men jag får min belöning när han går och lägger sig senare, ikväll. Under resterande halva av eftermiddagen/kvällen är han med oss hela tiden och känner inget behov av att söka trygghet i upprepning och avskärmning. Jag suckar nöjd, här nu vid skärmen och tangentbordet. Uppdrag slutfört. Även idag lyckades jag locka med honom in till oss, in till gemenskapen. Även idag hittade jag en ny stig som jag aldrig skulle fått syn på om det inte skulle varit för brödsmulorna som han så generöst lämnade efter sig som vägvisare. Imorgon börjar vi om från ruta ett, med nya mönster och nya dörrar som så småningom öppnas på glänt. Ljuset som faller in från en halvöppen dörr har blivit min nya hjärtevän.

Tänk att han skall redan fylla fyra. Tänk att jag snart har varit mamma i fyra hela år. Tänk vad mycket jag har lärt mig, tänk vad mycket jag har förändrats, tänk vad mycket säkrare på handen jag känner mig nu i jämförelse med då, för snart fyra år sedan, när körsbärsträden hade precis slutat blomma och jag hade precis blivit mamma.

Under dessa fyra år som varit har det hänt en himla massa - jag har hunnit både registrera mig och avregistrera mig på två olika föräldraforum och just nu vill jag kalla mig för forumlös, oberoende, mamma i egen rätt.

Å ja. Jag hör dig nog. Du skrockar. "Oberoende? Mamma Billing? Jo tjena..."

Men ta inte min nya, rätt så färska stolthet ifrån mig riktigt än. Gör resan med mig istället och låt mig guida dig runt i min forumvärld, så som jag sett den...

Det där första föräldraforumet som jag snubblade in på - magen fylld av oro och öronen fulla av bebisgråt - var Anna Wahlgrens. Jag hade en mycket missnöjd ung Herr Billing med mig som resesällskap dit, men ungefär lika lång tid som det tog för mig att fylla i registreringsformuläret för forumet, tog det för forumisterna i mitt nya vardagsrum att lokalisera problemet, meddela mig om vad jag skulle kunna göra åt saken och donera mig en glad och nöjd bebis som registreringsbonus. Det tog en dag. Och jag fastnade på direkten. Vilket ställe! Vilken kunskap! Vilken värme! Mera! En gång till! Da capo!

Det fanns så många olika signaturer som alla kunde så himla mycket, det vimlade för ögonen och jag var inte så lite avundsjuk mellan varven: jag vill också vara så där säker på handen, jag vill också kunna så där mycket, jag vill också ha såna fantastiska barn, jag vill också vara en välkänd signatur på det här stället, jag vill också mötas av den respekt som de där "tunga" signaturerna möts av, jag vill också - Vara Någon...

Jag fastnade så det visslade om det. Forumet var för bra, för kunnigt, för roligt, för till brädden fyllt med helt sanslös kunskap - någon som vet hur man gör med en snuvig, hostig bebis mitt i natten? Jajjamen, här finns en tråd om huskurer och husmorstips. Någon som har fyllt i en Vårdbidragsblankett någon gång? Jo då, forum vet, forum kan. Nån som känner till något om konst och vackra smycken? Bröllopsinvitationer? Yoga? Handtryckt papper? Vad gör jag med utlandsresan och bebisen? Någon som kan tipsa om roliga leksaker till en liten som stoppar allt i munnen? Nån som vill snacka världsreligioner kontra surkål med mig?

Är det så konstigt att jag fastnade?

Men nånstans på vägen smög det sig en osäkerhet in i mig, som jag inte riktigt ville veta av. Forumet, och alla dessa fantastiskt kunniga mammor fick mig att undra - vad kan väl jag? Är min mammakunskap något att lita på? Har jag någon?

Jag ville ju kunna så där himla bra som alla de där andra och det hände faktiskt några gånger att jag gick emot min egen mammainstinkt. Jag skäms att säga det. Jag gjorde som jag trodde att jag "skulle" göra och glömde bort att forum inte är facit och att det aldrig var meningen att forum skulle vara det. Ingen ute på nätet kan ha facit på hur det skall vara hemma hos oss för att det skall bli rätt - men jag var på god väg att bli en "barnaboksmamma" istället för att vara jag. Forumet var för bra och för proffsigt och jag stod mig inte i jämförelsen med tjugofem andra mammors samlade kunskap. Vem gör det?

Det kom fler misstag. Det verkade för mig som om alla de här andra mammorna var bra på allt, kunde allt och - framför allt - gjorde allt av det som Anna beskriver i Barnaboken. ALLA var mördande bra på att plocka med sig barnen in i vardagssysslorna, ALLA hade barn som underhöll sig själv si och så länge på morgonen efter frukosten, ALLA hade barn som alltid utan undantag skrattade så det kiknade innan de gick och lade sig, varje kväll, ALLA var helt fenomenala i att aldrig avsluta meningen med ett nej.

Nu senare, efteråt inser jag att det inte riktigt är så. Folk berättar om just den grejen som de har tagit till sig, om den grejen som de har upplevt som extra hjälpsam när det gäller att få vardagen att fungera. Men när jag läste om alltihop fick jag känslan av att alla gjorde precis allting samtidigt som de sjöng arior ur Figaros Bröllop. Jag var på god väg att gifta mig med forumet... vem skulle INTE vilja ha en sån partner, en sån make, som alltid finns i högsta beredskap, som alltid tycker det är högintressant att höra vad just DU har att säga, som alltid hälsar dig glatt välkommen in i vardagsrummet och som alltid, utan undantag svarar på alla undringar du kan tänkas ha inom loppet av senast tre dagar och i form av tio olika smarta, lysande, varma, intelligenta inlägg kring det du hade startat tråd om? Jag var fast.

På den tiden då Mamma Billing hittade sitt Forum fanns inget Kackelforum som underavdelning. Men det var ju så - alla de här roliga människorna som det var så kul att prata och umgås med, de fanns ju där och jag ville umgås med vuxna människor mellan varven - inte riktigt en självklarhet i den skog där jag bor...

Så nu drar jag djupt efter andan och tar tag i även det som jag inte alls gillar när jag tänker tillbaka på hur det var. Jag erkänner. Jag kunde gå in och starta en tråd om något som jag alldeles utmärkt skulle kunnat lösa själv utan några som helst forumister runt mig, bara för att det var så trevligt att prata lite med de andra... problemet med det var, att även om behovet att fråga inte var alldeles tvättäkta så kom svaren. Tio stycken på en dag. Alla varma i tonen, roliga, personliga och riktade till mig, mig, mig! Det var så himla enkelt. För enkelt. Nu kunde jag ju välja och vraka - vilket råd passar mig, vad vill jag ha, vilket låter bäst i mina öron? Hur jag själv skulle ha gjort utan tråden var något som jag aldrig fick reda på...

Det är riktigt roligt att bli beroende. Det är det som är problemet. Men gå nu till sidan 19 i den Barnabok som nu finns i bokhandeln. Där står att läsa följande:

"När du läser i min bok vill jag att du ska reagera som du alltid gjort: ... du tar del. Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha."

Jag säger inte att jag inte skulle tänkt själv över huvud taget. Det gjorde jag. Men frågar du mig om vem som var den sanna auktoriteten i mitt nya mammaliv, jag själv eller forumet så suckar jag nu och svarar "forumet." Var jag osäker om något, ifall min magkänsla sade en sak och forumet en annan så var det väldigt enkelt att lyssna på forumet eftersom den innehöll fler röster än den enda jag hade inom mig...

Tack och lov för att bli mamma två gånger i kort succession.  När sötsaken Senior var nio månader var jag gravid igen och snart mamma för andra gången. Nu hade jag två barn. Allt om sonens första och omedelbart yngsta bebistid var i färskt minne, men nu började jag sålla. Nu började jag sträcka på ryggen och skjuta undan det jag inte ville ha. "Så här gör jag!" deklarerade jag stolt och aningen skamset. Jag insåg vilken fälla jag hade gått in i och ville nu åtgärda. Nu skulle jag bevisa för mig själv att jag minsann kunde tänka själv. Jag ville börja svara i trådar istället för att starta dem...

Första gången som jag läste igenom en tråd där jag faktiskt hade använt mig av en typisk Anna-fras blev jag både rädd och bestört. Den frasen är Annas! Exklusivt, skrek jag till mig själv och lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mera göra om just det specifika misstaget. Jag VILL INTE säga "välkommen är du" till en ny forumist lika lite som jag vill på kurbarnens hjälpforum be någon att läsa på "tills ögonen blöder." Det är inte okej. Jag är ingen kopia av Anna eller del av en gigantisk maskin, jag är jag. Jag har mina egna unika tankar och trademark för det är ett eget sätt att uttrycka mig, ett eget frasförråd och ett eget sätt att göra saker och ting på. Att använda sig av samma ord i exakt samma ordning som Anna är för mig ett tecken på att jag kopierar, istället för att jag gör till mitt eget. Då har jag svalt, men inte tuggat och smakat på. Och när jag rapar kommer det ut en fras som inte är min.

Låt Anna ha sitt eget unika språk och sina fraser fredade, sade jag till mig själv. Du har ditt eget sätt och varje gång som du måste uttrycka dig själv med ditt språk och med dina ord, så vet du. Du har tänkt till kring det du säger. Du har må hända tagit något som du gillar från någon annan, men du har tänkt och tyckt och gjort det till ditt eget.

Nästa steg i min egen lilla befrielserörelse var att börja just förkasta det jag inte ville ha. Jag hade som förstagångsmamma ivrigt gapat efter hela paketet. Så nu började jag se mig omkring, som nybliven tvåbarnsmamma kring mina egna "måsten" och "borden": måste jag? Borde jag? Vem påstår det? VILL jag det? Vad tycker jag?

Det fanns bara en miss kvar att upptäcka...

Jag berättade ju inte. Nu gav jag också sken av att vara en av de där forumveteranerna, som "gjorde allt." Snart började jag få syn på trådar där nya signaturer berättade om just precis det som jag precis hade tagit mig ur: känslan av att inte räcka till, inte hinna med, inte vara tillräckligt mycket av en supermamma som Kan Allt och Gör Allt. Jag skrynklade ihop pannan. Säger jag ifrån ifall jag inte tycker likadant som någon annan? Eller låter jag just den saken gå tyst förbi - lyfter på hatten och öppnar munnen först nästa gång som jag - håller med? Jag började inse att jag måste också våga säga: "Så där gör inte jag. Jag håller inte med. Jag tycker och tänker så här istället."

Frågan kan ställas ifall jag lyckades med det - eller ifall jag hann med. Många gånger valde jag att lyfta på hatten.

Jag får det låta som om jag skulle handlat utan att tänka mest hela tiden. Där vill jag protestera. Absolut inte. Men jag märkte att jag började värdera andras åsikter så högt att jag glömde bort mellan varven att fråga efter min egen och det var det som var den ultimata forumfällan för min del. Forumet var för bra, för snabbt, för kunnigt och för roligt. Nu vill jag vara bra, snabb, kunnig och rolig i ensamt majestät och mina fraser är mina egna, damn it!

I del två skall vi kika lite närmare på det andra forumet, där jag också var registrerad användare...

Jag är en människa som alltid har velat se positivt på saker och ting. Kalla mig naiv om du vill, men jag vill kunna tro och utgå ifrån att folk talar sanning, tills något annat bevisas. Eller tills jag har anledning att misstänka något annat.

Därför slås jag av en viss häpnad när jag möter människor som har "tvärtom" - attityden gentemot sina medmänniskor och livet. Bistert funderar de på ifall en bebis som inte klagar ett skvatt när hon buffas verkligen är nöjd med sakernas tillstånd, eller ifall hon måhända lider i det tysta, utan att låta oss veta det.

Det är förstås sant att vi inte kan kika in skallen på bebisen och se efter vad hon tänker eller känner - vi kan bara utgå ifrån det vi ser. Men det finns två människor på planeten, som känner bebisen bättre än någon annan och jag i min enfald vill tro - återigen tills något annat bevisas - att dessa båda, mamman och pappan, vill bebisen väl och skulle gå emellan och avbryta ifall de hade minsta anledning att misstänka att deras barn far illa. Det är konstigt, och antagligen lite mystiskt, men jag får inte ett skvatt ont i magen när jag ser en till synes nöjd bebis bli buffad på en demonstrationsvideo på nätet, jag börjar inte genast misstänka vanvård, misshandel, dagliga kränkningar, övergivna bebisar i conteinrar, jag slås INTE genast av misstanken, att just den här bebisen har antagligen blivit så kuvad och misshandlad varje dag i sitt späda liv, att hon inte kommer sig för att protestera när en vilt främmande människa buffar hennes blöjbak.  

Dessa är inte mina första naturliga tankar när jag ser en storögd bebis som buffas taktfast i rumpan. Jag måste vara en konstig typ.

Men ännu konstigare blir det, vill jag lova. Jag är så godtrogen att jag hemskt gärna vill tro, att om jag läser en öppen tråd på nätet som är xyz - sidor lång, där 789 olika signaturer har gått in och skrivit om hur glada det är och hur bra deras barn mår, så vill jag tro att de faktiskt talar sanning. Stollighetens högborg, jag inser det. Jag känner ju inte de här föräldrarna, eller hur? Har jag kanske träffat något av barnen som beskrivs? Har jag någon som helst aning om vad det är för folk som går in i den där tråden och berättar? Va? Va? Va?

Nä, det har jag inte. Jag har inga bevis för att de talar sanning, förutom min egen vilja att tro på människor. Jag har inte heller några bevis för att bilen skall stå kvar när jag lämnar den på parkeringen utanför barnens dagis, och ändå låter jag bli att vika ihop den efter instruktionsmanualen snyggt och prydligt, varje morgon, för att sedan knepa och knåpa ihop den, när väl barnen är tryggt lämnade - förresten - till vaddå och vem då? Har jag fått se dagispersonalens CV? Är de utbildade pedagoger eller före detta taxichaufförer? Hmmm..!

Det blir värre. När jag handlar på ICA MAXI vill jag också tro att kassörskan talar sanning när hon säger att mina matvaror kostar 545, 50, FASTÄN jag inte känner henne personligen, inte vet om hon har något kriminellt förflutet, eller ifall hon verkligen är en mentalt stabil människa som man kan lita på... Ja, faktiskt, jag dubbelkollar inte ens kvittot! Jag borde skärpa mig.

Jag förstår att det naturliga är att vara på sin vakt, ständigt misstänksam, och utgå ifrån att en förälder, som har gjort en förändring i sitt barns sovrutiner, och som sedan vittnar om hur mycket gladare, piggare, och mer harmonisk barnet är, faktiskt har fått allt om bakfoten. I själva verket lider ungen ohyggliga plågor pga den sömn som mamma och pappa nu skänkt sitt barn i bästa välmening, i verkligheten gömmer barnet nu undan allt under en glad och käck fasad precis som gisslan på Norrmalmstorg - det kallas Stockholmssyndromet. 

Jag skulle kunna köpa det om det handlade om stympning, mord framför barnets ögon, misshandel eller annan kriminell verksamhet. Men när det handlar om en sömnskola, genomförd för att barnet inte orkar vara vaket en enda natt till, för att barnet inte hade någon aptit, ork eller livslust, för att BVC ville påbörja neurologiska undersökningar för att se vad som fattas barnet eftersom den aldrig sover och föräldrarna, som känner barnet allra bäst här i världen vittnar storögt om den fantastiska förändringen - ja, då har jag lite svårt att tro att dessa föräldrar så skulle kunna missta sig, att de inte såg att det i själva verket handlar om en chockreaktion... För, det inser vi ju alla. Att lära ett barn sova tryggt och lugnt om natten - det är misshandel minsann!

Kalla mig naiv. Kalla mig godtrogen. Kalla mig vad du väljer att hitta på.

För visst är det godtroget att inte kolla räkningen både två och tre gånger på ICA MAXI, visst är det godtroget att bara utgå ifrån att bilen står kvar när jag kommer tillbaka, fem minuter senare, och visst är det direkt dumt om inte livshotande att vara beskaffad så att man VILL tro sina medmänniskor om gott?

Jag förstår att livet genast blir mycket trevligare ifall vi alla med omedelbar verkan börjar utgå ifrån den dystrare världssynen - den, där vi alla under mörka blickar och höjd beredskap räknar våra räkningar vid kassan (medans resten av världen väntar), där vi kör in bilen i hallen på dagis för att inte lämna den utan uppsikt en endaste sekund, eller där vi alltid och genast utgår ifrån att folk ljuger, hittar på, förfalskar, förskönar och är allmänt missledda i sin egen tillvaro.  "Gentlemen, we have now arrived at DEFCON three."

Jag förstår att det måste kännas skönt att veta att den enda personen på planeten som sitter inne med den hårda, kalla sanningen är du själv, där du sitter och skrynklar ihop pannan vid åsynen av lilla bebisen som buffas och utgår ifrån att hon lider ohyggliga kval där, mitt framför dina ögon.

Jag förstår att det måste kännas tryggare, säkrare och på alla vis mera sanningsenligt att utgå ifrån att alla andra föräldrar är idioter som inte är kapabla att läsa av sina barn, medans du där i ditt slott sitter inne med den verkliga sanningen.

Tryggt, säkert och förutsägbart. Livet är svart, alla är onda och ser du en annan människa som ler mot dig på gatan, så är det säkert bara en grimas, orsakad av en för stor pizzabit.

Men, jag undrar.

Gör det något, blir du väldigt ledsen, ifall jag inte väljer att joina dig där du sitter i dystrlandia?

För så naiv och obotligt godtrogen är jag, att jag trivs bättre med livet när jag får tro på mina medmänniskor, får tro att bilen står kvar och maxikvittot stämmer.