Jag har rätt och alla andra är jättedumma!
De fem matematiklärarna
Det här är en saga om fem olika länder, och deras Matematiklärare.
Det var en gång fem grannländer, i vilka alla var ute efter att lösa Det Stora Mysteriet. Att svaret på Den Stora Gåtan var Tio, det vara alla överrens om. Men hur bevisa detta? De fem Lärarna från de fem länderna hade varit oense om Metoden så länge någon kunde komma ihåg. Arga på varandra var de också. Var och en av de fem ansåg sig ha Den Rätta Metoden och när de andra fyra inte höll med, steg ilskan hos alla fem. Till slut kunde de träffas enbart en gång om året, för att alls diskutera frågan. Människorna i de fem länderna hade sedan länge slutat upp med att besöka sina grannländer. Man höll sig till sitt land, och sina likasinnade. Hur de andra i de andra länderna tänkte, om de nu tänkte alls, hade man slutat intressera sig för. Ett kallt Krig härskade.
De årliga mötena mellan de fem lärarna brukade gå till ungefär så här:
Läraren från Mellanlandet är äldst. Han öppnar mötet med att säga:
– Jag har försökt tålmodigt år efter år, att få er andra Inse Sanningen. Ni vägrar att lyssna. Trots att mitt tålamod är på upphällningen, säger jag det en gång till: matematikerna i mitt land har räknat, och dubbelkollat, provat med exempel, och genomfört i verkligheten. Bortom allt tvivel kan vi konstatera, att ett plus nio är tio.
Då säger Läraren från Längst Ut till Höger-landet:
– Det är beundransvärt, och ni är säkert inne på rätt väg, men framme är ni ännu inte. Hos oss har matematikerna bevisat för länge sedan att två plus åtta är tio. Inget talar för att de inte skulle ha rätt.
Nu reser sig läraren från landet Längst ut till Vänster, högröd i ansiktet:
– Det där är att håna sanningen och att förvränga fakta. Tre plus sju är tio. Allt annat är helt uteslutet.
Läraren från landet Allra Högst Upp ler tålmodigt, och säger med en mild röst:
– En dag kommer människorna i även era länder hitta Metoden. Fyra plus sex är tio.
Den sista Läraren, från landet Allra Längs Ner avslutar mötet med att säga:
– Mötet har som vanligt varit ett totalt slöseri med min tid. Ni har fortfarande inte tittat på det mest uppenbara beviset, nämligen era båda händer. Fem plus fem är tio.
De årliga mötena avslutades på samma traditionsenliga vis varje år: alla fem åkte hem till sina respektive länder och meddelade folket, att fientligheterna med de andra länderna fortsätter, tills de andra envisa åsnorna lär sig räkna ordentligt.
Det finns bara en sanning, ett sätt att komma fram till den, och ett sätt att räkna rätt, banne mig.
Promenaddags!
Vintervädret fortsätter – tack och lov. Det är så mycket intressantare med promenader, titta ut genom fönstret, och alla andra spännande aktiviteter vi har för oss om dagarna när vi nu har snö…
Gossens vagn har vi nu vänt så att han sitter framåtvänd. Stor succé verkar det vara. Det var tydligen inte så pop att bara glo på mamma när man har en hel värld där ute att titta på – snö på trädgrenarna, snö som knastrar under vagnen, grannens hund som pulsar fram i stället för att lätt och ledigt springa fram, en vinterfågel som mamma inte kan namnet på, och mera snö.
Att promenera med vagn är mycket mera spännande med de här kvantiteterna snö: ”promenad med barnvagn” låter så lätt och ledigt – man ser framför sig mammor som promenerar lite fint längs skottade (…) promenadvägar i fina kappor och långa stövlar, barn som ler med rosiga kinder från vagnarna, och så efter promenaden sätter sig mor och barn i soffan och pekar tillsammans på bilderna i den alldeles nya Go’boken: vad var det nu vi såg där ute, kommer du ihåg? Jajamän.
Eller så ser det ut så här:
För det första så byter vi ut lite terminologi för att få en rättvisare bild av livet på landet: Promenad med barnvagn byts ut till promenad med stridsvagn. Eller promenad och promenad; det borde kanske kallas för… öh… tung styrketräningspass med 10,5 kilo bebis och tungt fyrhjuls-fordon.
Och så tar vi bort det där med ”skottade” vägar. Och så kan vi egentligen skippa ”vägar” också. I alla fall promenadvägar. Och så. Ger vi oss ut. Hej och hå, vält inte vagnen för sjutton gubbar, ta i lite då, bakom nästa driva så finns det spår av gårdagens övningar, har vi tur så kan vi kanske få stridsvagnens hjul att passa i dem… Och så var det gossen ja, som tycker att det är lite ryckigt/skakigt/konstigt, och efter en tio minuter så märker du att han saknar en vante – den tappade han i den där uppförsbacken som du precis har klarat av. Lämna vagnen där den är och hämta själv vanten? Alldeles för enkelt. Här snackar vi ju avsaknad av vägar där man kan ställa vagnen lite fint vid sidan om, så att eventuella bilar inte behöver köra på, så det är bara att vända och hämta vanten med gemensamma krafter…
Bilder av små gossebarn i himmelsblå promenaddräkter med rosiga kinder och en skallra i handen kan vi också glömma. Dräkten må vara himmelsblå, men så är det också det enda som stämmer överrens med barnkammarbokens söta pojkbabybilder. Vad vi har här är en liten åttamånadspojk som tycker att promenaden är lagom intressant till och med framåtvänd, så någonstans på vägen somnade han i en konstig framåtlutad ställning, och liknar nu efter ”promenaden” mest en vissen tulpan. ”Skallran” kan han inte ha, för att han har vantar på sig. Visserligen bara tio sekunder åt gången, men ändock. Förresten skulle hans lilla kind ha legat mot skallran, och då hade han väl haft ett fint avtryck på vänsterkind i slutet av promenaden. Det är något jag ständigt undrar över: varför fanns det inga klistermärken när vi var små av svettiga mammor med rinnig näsa som stor i tamburen med en varm unge som vill ha av sig kläderna NU, istället för de där av mammor i vackra kappor och en fin hatt i matchande färg; mammor som håller i bebisar som ler lyckligt i sina vinteroveraller och viftar lika lyckligt med en skallra fast de tydligen står inomhus båda två?
Jag älskar promenader med sonen. Bara – det – inte – var – för – obefintliga – vintervägar - och - vinteroveraller -som – han- inte – kan - röra – sig – i – och – tappade – vantar – och – varma – hemkomstar – så – skulle – vi –minsann – vara –ute – mest - hela – tiden. I alla fall nästan. Imorgon har jag glömt allt igen, och så gör vi om det, tror jag…
Arbetaren
Social delaktighet
Social delaktighet
I dessa dagar, då Bebis Billing närmar sig sin åttamånaders-dag utmanas jag ständigt att hitta nya riktiga sysslor till honom, som han kan göra med lika stort allvar som jag sköter mina. Som en av mina absoluta favoriter på barnuppfostringsfronten – Anna Wahlgren – säger: ” de andra klarar sig sämre utan mig.” Detta vill vi väl alla att barnen ska få glädjen att känna – och det är så rätt och lätt när man prickar rätt – och ser glädjen i barnets ögon. Jag kan. Jag gör. Precis som de andra, stora.
Det är väninnans ettåring som tömmer diskmaskin tillsammans med mig, och det är min egen lilla sötsak som sopar köksgolvet med riktig sopborste och allvarlig min. Jag gör själv. Likadant som mamma. Och så bra det blir! ;)
Det må så vara att det kräver lite planering och kanske tar lite längre tid än om man gjorde det själv, medan barnet sover. Men jag tror uppriktigt att man gör både sig själv och barnet en björntjänst, ifall man gör allt själv. Bebis Billing vill vara med. Det är så uppenbart, om man bara vet vilka signaler man ska titta efter. En liten hand som sträcker sig efter sopborsten. Kanske vill han avsmaka sopborsten, som den forskare han är. Kanske vill han sopa som jag, som den arbetare han är. Jag vet inte, och ska inte utgå ifrån att jag vet, innan barnet fått en chans att visa mig vilket det är.
Att städa köket är så mycket trevligare i dessa dagar. Bebis Billing sitter i sin matstol bredvid diskmaskinen som ska tömmas, och töms gör den… kanske inte riktigt likadant som när jag gör själv, men vaddå? Man kommer långt med ett glatt ”kan mamma få den?” Bestick kan vi tömma tillsammans. Visst ska vissa spännande saker avsmakas först innan man kan ge dem till mamma (och mamma förpassar dem lite diskret till diskhon…), men det mesta hamnar där det ska.
Efter diskmaskinen är det då arbetsytorna. Jag tar bänkarna så tar du golvet. Och gossen borstar och arbetar med koncentrerad min. En liten stund. Sedan kan man återgå till forskandet… det finns ju så väldigt mycket att upptäcka i ett kök.
I tvättstugan drar vi med gemensamma krafter ut de våta plaggen ur maskinen – hur jag klarade detta innan vi var två om det vet jag inte riktigt – och därefter är det mycket ivrigt avsmakande, pladder, drägel och ”kan mamma få den”? Tvätt kan man också plocka undan gemensamt – den ena viftar ivrigt med en strumpa, och den andra letar lika ivrigt efter passande par…
Så kan det då vara att man går jämt med strumpor som har avsmakats av någon ivrig forskare, och tröjor som kanske inte riktigt är så rena som de var när man hängde upp dem – men å andra sidan har man en glad och ivrig arbetare/forskare som villigt leker för sig själv en stund medan mamma pysslar med sitt - för han vet ju så väl att han behövs överallt och gör stor nytta i varje arbetsmoment… Mellan varven kan man verkligen behöva lite allmän avslappning. Sedan är det dags igen: hur ska blommorna få vatten utan Bebis Billing och hur i alla världen kan mamma tända en brasa utan någon som villigt arbetar med att knöckla ihop massvis, massvis med trevligt tidningspapper. Arbete är roligt. Och de andra klarar sig sämre utan mig.
:) Mamma Billing
Bilmentalitet
BILMENTALITET
”Folk kan verkligen inte köra bil” säger jag idag, med upprörd min. Min äkta hälft skrattar antagligen rått åt detta. Jag om någon är egentligen inte alls rätt person att påpeka detta, men desto skönare är det när det är någon annan som dabbar sig och inte jag… Ni vet; kombination av rättmättig bestörtning och lättad ilska: det var inte mitt fel…
Så vad var det som hände då? Jo…
Jag skulle köra katten till veterinären för årlig besprutning mot rabies och andra hemskheter. Väl i den stora staden kör jag på huvudled. Tittar efter vårdslösa fotgängare. Och då plötsligt, kommer en bil från en sidogata till vänster om mig, i full karriär. Jag hinner tänka: nu är det kört. Hon hinner aldrig bromsa. Hon kommer att ramma mig, och jag hamnar på sjukhus och bilen på skroten. Gasar jag, för att slippa bli påkörd, kör jag själv på personen framför mig. Bromsar jag, blir jag definitivt mosad.
Det är konstigt att alla dessa uppenbarelser hinner passera som alternativ i skallen, men beslut hinner man inte fatta… Tanten i bilen beslutade att stå på bromsen (och riskerade alltså att bli påkörd av folket i andra körfältet,) och si, hon missade mig med ett par hårstrån. Jag hann se detaljerna på hennes halsband. Katten på baksätet skrek, självfallet, och jag skrek, självfallet, men detet i den andra bilen brydde sig inte ens om att stanna, fast hon såg att jag körde av efter trafikljusen. Tur det, eftersom stackars Grimalkins bur hade vid det laget gjort en 360 graders volt, oavsett säkerhetsbälte.
Så då kom vi till veterinären, omskakade i ordets alla bemärkelser, hjärtpuls på samma nivåer som efter en välgjord skräckfilm, och för en gångs skull tog inte Grimalkin något extra alls för sprutan. Veterinären kollade henne extra noga, och konstaterade, att hon inte hade fått några skador. Bara avverkat ett liv till. Nio minus två, sju kvar. Hur många extra har jag?
Och nu undrar jag då: vad är det som gömmer sig bakom ”jag först” – mentaliteten – och vilka är det som gör sig skyldiga till den? Ingen säger sig känna folk som struntar i trafikreglerna/hastighetsgränserna/köreglerna, men någonstans ifrån måste ju de här människorna komma. Jag tror inte de bara springer fram ur asfalten, med bil och allt. För att irritera just dig, just idag. Eller för all del, hota till livet…
Den här teorin som jag har, är ju lite provocerande, jag vet, men innerst inne tror jag att alla de där irriterande människorna i trafiken är du och jag, men någon annan dag. Den där dagen då du håller på att missa flyget, eller är sen till jobbet, eller har ett barn med öroninflammation på baksätet. Så kan det finnas en och annan tjugoåring där, som verkligen verkligen inte bryr sig, men de flesta som gör sånt här är nog ändå du och jag, men någon annan dag, under andra omständigheter. Och det är den tanken som gör mig faktiskt ännu argare. Vad i hela livet är så förbannat viktigt att man måste – bara måste – riskera livet på en annan människa, eller riskera en jätteräkning och massvis med dåligt samvete? Och hur ska jag våga mig ut i trafiken med gossen fastspänd i bilen nästa gång, då jag när som helst kan möta en stressad version av mig själv i någon annan bil? Jag känner ju mig själv. I vissa lägen tänker nog jag också ”jag först”…
Nej.
Katt och borschtsoppa
"Katten har mask", del två...
Då är vi inne på den tre dagar långa tablettkurens tredje dag. Hur i hela världen ska jag få det lilla envisa livet att svälja 1,5 tablett även idag? Man tycker att det som fungerade igår, borde även fungera idag, men nej, så enkelt får det naturligen inte alls vara... Jag gjorde precis som igår, mosade i tabletterna i frukosten. Då fungerade det klockrent - hon var hungrig och åt allt med god aptit. Det var igår det... Idag, förstår ni, har vi öppnat en ny burk. Och dennnn kan man inte äta av, tydligen. Nehej, hellre går jag hungrig än äter det där, är budskapet. Nu är klockan ett, och kissen har fortfarande inte ätit sin frukost. Och något annat serveras inte.
Och nu känner jag mig som de där seriefigurerna, som ska välja mellan det som rätt är, och det man egentligen vill... Medan de står där och funderar över hur de skall göra, har de plötsligen (*poff*) ett änglajag sittandes på vänster axel och en djävulsdito på höger axel. Änglajaget förmanar till ackompanjemang av ljuva harptoner, djävulsjaget är lite mera rock-n-roll och tycker "äh, ät du blåbärspajen, vikten kan vi sörja över imorgon..." typ.
Så här står jag. Mitt änglajag säger:
- Hrrmmm... och om det var du då, och någon hade placerat en kall tallrik borschtsoppa framför dig... varsågod, frukosten är serverad. Och jo, just det, din hostmedicin finns i blandad där. Vilket skulle du välja? Att gå ifrån besviken och hungrig, eller att äta upp som den masochist du faktiskt inte är?
och djävulsjaget säger:
- Men ge dig. Det är inte kall borschtsoppa du serverar kissen. Det är tonfisk. Hon har ätit tonfisk förut (tror jag) med god aptit. (Eller?) Och inte brukar du värma hennes mat heller?! Vad är detta för löjligheter?! Klart hon ska äta upp! Och medicinen finfördelade du med mortel! Den känner hon inte av!
Nej... men katten går hungrig och ser på mig med sörjande blick. Du älskar mig inte längre. Tonfisk serverar du mig... ack-ack-ack. Och till saken hör, att jag inte har någon annan kattmatsburk som jag skulle kunna öppna till henne, och att mannen i mitt liv har kört iväg med båda bilarna,så inte kan jag kila iväg till affären och inhandla något icketonfisk-haltigt heller. Lite Kafka-artat är det faktiskt.
Så nu ska vi lyssna till Mozarts Reqviem, kissen och jag, med likadana allvarligt bekymrade miner. Och så kan vi titta på varandra lite då och då, och sucka över livets elände.
"Livet är hårt, sa bonden.
Grymt, sa grisen."
... Päivi
Då är vi inne på den tre dagar långa tablettkurens tredje dag. Hur i hela världen ska jag få det lilla envisa livet att svälja 1,5 tablett även idag? Man tycker att det som fungerade igår, borde även fungera idag, men nej, så enkelt får det naturligen inte alls vara... Jag gjorde precis som igår, mosade i tabletterna i frukosten. Då fungerade det klockrent - hon var hungrig och åt allt med god aptit. Det var igår det... Idag, förstår ni, har vi öppnat en ny burk. Och dennnn kan man inte äta av, tydligen. Nehej, hellre går jag hungrig än äter det där, är budskapet. Nu är klockan ett, och kissen har fortfarande inte ätit sin frukost. Och något annat serveras inte.
Och nu känner jag mig som de där seriefigurerna, som ska välja mellan det som rätt är, och det man egentligen vill... Medan de står där och funderar över hur de skall göra, har de plötsligen (*poff*) ett änglajag sittandes på vänster axel och en djävulsdito på höger axel. Änglajaget förmanar till ackompanjemang av ljuva harptoner, djävulsjaget är lite mera rock-n-roll och tycker "äh, ät du blåbärspajen, vikten kan vi sörja över imorgon..." typ.
Så här står jag. Mitt änglajag säger:
- Hrrmmm... och om det var du då, och någon hade placerat en kall tallrik borschtsoppa framför dig... varsågod, frukosten är serverad. Och jo, just det, din hostmedicin finns i blandad där. Vilket skulle du välja? Att gå ifrån besviken och hungrig, eller att äta upp som den masochist du faktiskt inte är?
och djävulsjaget säger:
- Men ge dig. Det är inte kall borschtsoppa du serverar kissen. Det är tonfisk. Hon har ätit tonfisk förut (tror jag) med god aptit. (Eller?) Och inte brukar du värma hennes mat heller?! Vad är detta för löjligheter?! Klart hon ska äta upp! Och medicinen finfördelade du med mortel! Den känner hon inte av!
Nej... men katten går hungrig och ser på mig med sörjande blick. Du älskar mig inte längre. Tonfisk serverar du mig... ack-ack-ack. Och till saken hör, att jag inte har någon annan kattmatsburk som jag skulle kunna öppna till henne, och att mannen i mitt liv har kört iväg med båda bilarna,så inte kan jag kila iväg till affären och inhandla något icketonfisk-haltigt heller. Lite Kafka-artat är det faktiskt.
Så nu ska vi lyssna till Mozarts Reqviem, kissen och jag, med likadana allvarligt bekymrade miner. Och så kan vi titta på varandra lite då och då, och sucka över livets elände.
"Livet är hårt, sa bonden.
Grymt, sa grisen."
... Päivi
45811-3
Övningar i frustration och gröt
Vad ärver barnen från oss? Det är något som ständigt förbryllar mig i och med att Bebis Billing blir äldre. Nu, då han kämpar för att komma upp i krypställning, har jag märkt ett ljudmönster, som han helt klart har ärvt från mig. Personligen hade jag hunnit glömma bort den, då jag inte har haft användning för den på riktigt länge...
Det är ett ljud som man tar till för att bli kvitt allmän frustration. Riktigt bra är den faktiskt, det har hänt även i mitt vuxna liv att jag har efter någon mindre lyckad lektion kommit in i ett tomt arbetsrum, dragit djupt efter andan, och släppt fram det här ljudet. Så här gör man:
Knyt båda nävarna riktigt hårt. Dra in huvudet mellan axlarna. Anta din farliga min. Vifta lite med knytnävarna upp och ner, och släpp fram ett "hhhrrrrrrnnngggghhh"!
Kan upprepas vid behov.
Vidare har jag kommit fram till att jag borde ha sökt till dramaten istället för musikhögskolan. Publiken är hänförd, varje gång som jag spelar lite teater! Exempel:
Havregrynsgrötsmåltid. Gröten är lagom varm för lilla munnen, men lite väl varm för små grävande fingrar och nävar. Innan jag hinner avleda med fullkornsskorpan har Den Ivrige redan sänkt en knubbig näve i gröten. Strax förvrids ansiktet. Varmt! Varmt! Så jag tar fram lite papper, och torkar den lilla kladdiga handen. Och så demonstrerar jag med egen hand: AJ, aj! Vifta hand, blåsa på hand, OJ vad VARMT det var! (Poppa, för er som förstår bebisfinska...) Gossen följer min performance med storögd min. Mamma brände sig också! Allvarliga miner får gröt och tallrik. Så börjar vi äta. Efter en liten stund närmar sig den lilla knubbiga näven gröttallriken igen. Jag tar inte undan tallriken, men påminner: - Poppa! (Gud så dum jag känner mig...) Men bebisen betraktar mig och tallriken med tveksam min, och drar därefter undan handen. Åååh, det borde ju blivit Dramaten för min del....
Samma procedur upprepas en tre-fyra gånger. och varje gång drar Bebis Billing undan handen, utan att jag behöver dra undan tallriken. Smart bebis!
Nu hör jag det där irriterade ljudet lite väl ofta, så jag måste nog avbryta nu, och avleda uppmärksamheten från krypövningarna med en trevlig brandbil eller något... Det är så bra med utryckningsfordon. De tycks klara väldigt många livskriser. I alla fall brandbilar....
:) Päivi
Det är ett ljud som man tar till för att bli kvitt allmän frustration. Riktigt bra är den faktiskt, det har hänt även i mitt vuxna liv att jag har efter någon mindre lyckad lektion kommit in i ett tomt arbetsrum, dragit djupt efter andan, och släppt fram det här ljudet. Så här gör man:
Knyt båda nävarna riktigt hårt. Dra in huvudet mellan axlarna. Anta din farliga min. Vifta lite med knytnävarna upp och ner, och släpp fram ett "hhhrrrrrrnnngggghhh"!
Kan upprepas vid behov.
Vidare har jag kommit fram till att jag borde ha sökt till dramaten istället för musikhögskolan. Publiken är hänförd, varje gång som jag spelar lite teater! Exempel:
Havregrynsgrötsmåltid. Gröten är lagom varm för lilla munnen, men lite väl varm för små grävande fingrar och nävar. Innan jag hinner avleda med fullkornsskorpan har Den Ivrige redan sänkt en knubbig näve i gröten. Strax förvrids ansiktet. Varmt! Varmt! Så jag tar fram lite papper, och torkar den lilla kladdiga handen. Och så demonstrerar jag med egen hand: AJ, aj! Vifta hand, blåsa på hand, OJ vad VARMT det var! (Poppa, för er som förstår bebisfinska...) Gossen följer min performance med storögd min. Mamma brände sig också! Allvarliga miner får gröt och tallrik. Så börjar vi äta. Efter en liten stund närmar sig den lilla knubbiga näven gröttallriken igen. Jag tar inte undan tallriken, men påminner: - Poppa! (Gud så dum jag känner mig...) Men bebisen betraktar mig och tallriken med tveksam min, och drar därefter undan handen. Åååh, det borde ju blivit Dramaten för min del....
Samma procedur upprepas en tre-fyra gånger. och varje gång drar Bebis Billing undan handen, utan att jag behöver dra undan tallriken. Smart bebis!
Nu hör jag det där irriterade ljudet lite väl ofta, så jag måste nog avbryta nu, och avleda uppmärksamheten från krypövningarna med en trevlig brandbil eller något... Det är så bra med utryckningsfordon. De tycks klara väldigt många livskriser. I alla fall brandbilar....
:) Päivi
Då kör vi...
Senaste nyheten på Bebis Billing-fronten heter en till tand. Nu har han alltså fem. Jätteintressant, men jag vill nu testa om detta med "ny avdelning" fungerar!
Familjebild
Välkomna!
Hej alla, vänner och okända!
Nu har jag också Tagit Steget, dvs skaffat mig en dagbok på nätet!
Det finns så mycket som händer i dessa dagar, så det känns bra att kunna ventilera sina tankar mera öppet. I stället för att skriva 10 mail på svenska och 14 på finska, skriver man ett dagboksinlägg - och de som kan tänkas vara intresserade läser. Inget "måste svara på mail" - press på någon, och jag får fritt utrymme för att skriva! Perfekt, tycker jag!
För eventuella okända tar vi lite bakgrundsinfo:
Jag är en mammaledig grundskollärare. Jag har hunnit jobba sex år som lärare. Sonen, den Söta, är 7,5 månader. Katten heter Grimalkin. Maken kommer att refereras till som "mannen i mitt liv". I alla fall tills han hunnit säga sitt om namn i offentligheten. Sonen går under benämning Bebis Billing. Jag har en misstanke om att den här bloggen kommer att handla en del om Bebis Billing...
Idag har det hänt följande/spännande:
Nu har jag också Tagit Steget, dvs skaffat mig en dagbok på nätet!
Det finns så mycket som händer i dessa dagar, så det känns bra att kunna ventilera sina tankar mera öppet. I stället för att skriva 10 mail på svenska och 14 på finska, skriver man ett dagboksinlägg - och de som kan tänkas vara intresserade läser. Inget "måste svara på mail" - press på någon, och jag får fritt utrymme för att skriva! Perfekt, tycker jag!
För eventuella okända tar vi lite bakgrundsinfo:
Jag är en mammaledig grundskollärare. Jag har hunnit jobba sex år som lärare. Sonen, den Söta, är 7,5 månader. Katten heter Grimalkin. Maken kommer att refereras till som "mannen i mitt liv". I alla fall tills han hunnit säga sitt om namn i offentligheten. Sonen går under benämning Bebis Billing. Jag har en misstanke om att den här bloggen kommer att handla en del om Bebis Billing...
Idag har det hänt följande/spännande:
Katten har mask. Och eftersom katten och pojken delar golvutrymme blev det besök i Stora Staden Kungsbacka, för att införskaffa medicin till kissen. Tips om hur jag skall få detet att svälja tabletter lika stora som halva mitt lillfinger emottages tacksamt. Jag har för mig att jag malde ner en i leverpastej förra gången - men det fungerade exakt en gång. Sedan var hon misstänksam emot leverpastej i ett halvår.
Nu började jag med att väga henne. 6,5 kilo katt. Det betyder cirkus en tablett. Hoppfullt malde jag ner denna i leverpastej. Hon kanske har hunnit glömma nu? (Fast innerst inne vet jag ju att hon aldrig glömmer något överhuvudtaget...) Efter att Kissen gett sin tallrik en sömnig/uttråkad titt: (hur menar du? Ska jag äta detta, menar du?) lade jag till lite tonfisk till maten, och rörde om omsorgsfullt. Serverar katten med glada utrop och uppmuntrande miner. Man ska inte ge sig efter första nejet. Sniff, sniff och gäsp, gäsp. Det blir inget.
Suck. Jag får väl göra som i serietidningarna. På med vinteroverall, skidhandskar, katt i famnen, bända upp käkar och sedan leta efter utspottad tablett från under soffan. Det är till att beställa underhållning till sig själv för näst kommande tre dagar.
Nu vaknar Bebis Billing, jag får återkomma vid tillfälle. (Eventuella nyfikna, som vill beundra Sötsaken i Bild, hänvisas till www.backalyckans.hemsida.net)
:) Päivi
P.S. Det blev mest katt den här gången, men mormor/farmor andra fanklubb-medlemmar kan trösta sig med att det är inte var dag som Grimalkin förser mig med den här sortens action. D.S.
Nu började jag med att väga henne. 6,5 kilo katt. Det betyder cirkus en tablett. Hoppfullt malde jag ner denna i leverpastej. Hon kanske har hunnit glömma nu? (Fast innerst inne vet jag ju att hon aldrig glömmer något överhuvudtaget...) Efter att Kissen gett sin tallrik en sömnig/uttråkad titt: (hur menar du? Ska jag äta detta, menar du?) lade jag till lite tonfisk till maten, och rörde om omsorgsfullt. Serverar katten med glada utrop och uppmuntrande miner. Man ska inte ge sig efter första nejet. Sniff, sniff och gäsp, gäsp. Det blir inget.
Suck. Jag får väl göra som i serietidningarna. På med vinteroverall, skidhandskar, katt i famnen, bända upp käkar och sedan leta efter utspottad tablett från under soffan. Det är till att beställa underhållning till sig själv för näst kommande tre dagar.
Nu vaknar Bebis Billing, jag får återkomma vid tillfälle. (Eventuella nyfikna, som vill beundra Sötsaken i Bild, hänvisas till www.backalyckans.hemsida.net)
:) Päivi
P.S. Det blev mest katt den här gången, men mormor/farmor andra fanklubb-medlemmar kan trösta sig med att det är inte var dag som Grimalkin förser mig med den här sortens action. D.S.